Teater Tungas debut både äcklar och imponerar
I början av januari uttryckte jag i KULTs scenkonstspaningar en längtan efter bra, ung och göteborgsbaserad frigruppsteater. Tre veckor senare känner jag mig bönhörd när Teater Tunga ger en smutsig, skruvad och lovande debut som scenkollektiv med urpremiären av Sanering.
Har man någonsin bott med en rumskamrat känner man till skiftet som uppstår när bekvämligheten stegvis ökar och orsakar att dörrar som borde stängas inte längre gör det, ytor slutar vara rena och integritetsgränser förskjuts. I pjäsen Sanering, skriven av Walter Hornfelt, placeras vi i en sådan miljö, förhöjd till tusen. Här eskalerar idén om städregel-lappar uppsatta på kylskåpet till en surrealistisk verklighet där silverfiskar och rumskamrater flyter samman och makten koncentreras till en person.
Det första vi möts av är en nagelknipsare. Med tillhörande fot dyker den upp från under ett täcke i soffan där en blek person ligger nedsjunken. Ur en liten trälåda kryper en annan fram, lika livlös i ansiktet. Tillslut är de fem personer som tillsammans uthärdar misär i något slags råtthål till kollektiv.
Samborna (Elsa Breitfeld Tafvelin, Nadja Grände, Erica Hansson, Hanna Andersson och Clara Prytz) visar sig snart alla fem vara lika livlösa i ansiktet som rappa och komiska i käften. Med dåligt sittande mjukis-set och påsklämmor som substitut för hårspännen diskuterar de svartmöglet som växer på väggarna där hemma: “Jag trodde det var tapeten”. En frän lukt kommenteras och både maten och toapappret är slut. Kolasnören, kaksmulor och annat snask delas ut i precis likadana koppar vari premiär-chips serverats ute i foajén för en stund sedan. Vi i publiken är tydligen precis lika äckliga.
Det frossas i smutset, tills plötsligt en gräns är nådd – här ska det röjas upp! En ledare måste utses. I all hast röstar alla fem “ja” till den föreslagne initiativtagaren – något som kort därpå ångras när den utvalda visar sig förvandlas till en totalitär makthavare. De kallar ledaren Despoten, och med en stundande fest som hotar till kvällen vankas sanering av hemmet hela dagen. Givet uppstår konflikter i städningen, och det dröjer inte länge innan Despoten kallar de politiska motståndarna för “systemhot” och utsätter dem för repressalier (läs: insvepas i trasmatta och utstå piskrapp mot magen).
I Niels Nevrin Stangertz regi uppstår ett spännande möte mellan språk och spelstil när gruppens naturalism ställs mot Despotens högtravande beordran med teatral stämma. Det är både skruvat och sant, och jag kan inte låta bli att fundera på vilka ansikten på folkvalda makthavare publiken omkring mig sitter och tänker på när orden spottas från scen.
Emellanåt bryts dialogen av med ren och skär poesi under slimegrönt ljus. Unisont krälande rör sig ensemblen mot publiken och skådespelarna blir en gemensam kropp – äcklet, en del av dem. Här vet Teater Tunga vad de gör, med ett exakt mått av surrealism där verklighetsreferenserna bara nästan lyser igenom. I de gröna sekvenserna visar sig pjäsen också rytmiskt smart med upprepade slag i golvet på de utslängda trasmattorna. Erik Mettävainios diskanta musik blir det molande i pjäsen som tillsammans med silverfiskarna tycks ta sig fram mellan springor i golvet.
“Despoten har kört med oss ända sedan vi blev en demokrati i morse” säger en motståndare. Men en mandatperiod är en mandatperiod. ”Jag är ju folkvald, det var ni som valde mig”, och det hinner nästan bli uttjatat, när luften som på en given signal går ur Despoten. Han kliver ner från sin maktpidestal och ordningen återställs till det ursprungliga. Maktens cykel följer sin gilla gång (det vill säga glöms snabbt bort), nagelknipserskan sjunker åter ner i soffan, resten återintar startpositioner och allt är redo att börja om.
”Sanering” av Teater Tunga hade urpremiär 30 januari och spelar fram till 7 februari på Esperantoscenen i Göteborg.
