Scenkonstspaningar – januari 2026

2026 är sannerligen här och plötsligt känns Dickens-uppsättningar och bråk om Nötknäpparens verkshöjd en aningen avlägset. Istället blickar vi framåt! Mot ja… vad? Bland vårrepertoarer tunga av nypremiärer och luspanka frigrupper kan det på ytan se ut som att teaterkonsumenterna inte är de enda som lider bakfyllekval i årets första månad. Som bekant är det dock även löftenas tid, och innan de hunnit spräckas tänker scenkonstredaktionen givetvis att dela med sig av sina till er. 

Se kalendarium för nationella premiärer under januari längst ner i artikeln.

---

Hedda Sonnegård, Stockholm

Ser fram emot: En ny chans att se Pappan, Pogromen och Parallellen på Teater Tribunalen, eftersom jag schabblade bort den sist föreställningen spelades. Pjäsen utspelar sig i mellankrigstidens och andra världskrigets Rumänien, och skildrar hur antisemitism sprider sig som ett gift i majoritetbefolkningens språk, attityder och handlingar – först nästan obemärkt, sedan förlamande och till sist med obönhörlig, dödlig utgång.

Stör sig på: Att det inte spelas någon Tjechov i Stockholm i januari. Jag har plågats av banala mänskliga problem under slutet av 2025 (nej, jag tänker inte berätta mer, det är vulgärt att gråta ut i pressen) och ingen kan validera den upplevelsen som Tjechov. 

Nyårslöfte 2026: Att se fler kontemporära pjäser. Givet att jag är en golden age thinker med faiblesse för gubbar hade Shakespeare, O’Neil, Pinter och Norén (ständigt spelade, så ock på Stockholms scener 2026) lätt kunnat fylla mitt år. Men i akt och mening att bli mindre mossig 2026 lovar jag mig själv, med er som vittnen, att kvotera in 50% samtida dramatiker. I’ve got my eye on Torvald, av Ibrahim Fazlic som gästspelar på Turteatern i april (men vem har hört om ett nyårslöfte som håller så länge?).  

Filip Lindgren, Stockholm

Ser fram emot: Att få se Sveriges svar på Brigitte Bardot (RIP) i Rage på Dramaten, nämligen den lysande Elin Klinga! Samma skönhet, samma blonda hårsvall, minus den rasistiska uppviglingen. Milo Rau som regisserar måste vara den lyckligaste mannen på planeten Tellus.

Stör sig på: Reklam för Torka aldrig tårar utan handskar-musikalen. Jag vill inte se (och jag citerar ingen mindre än BB själv!) “[bögar] vifta med sina bakdelar, sträcka upp sina små fingrar i luften och med sina små kastratröster jämra sig över vad de där hemska heterosexuella utsätter dem för”.

Nyårslöfte 2026: Böga mig mer! 2026 är bögarnas år och det är inget hot – det är ett löfte!

Svante Håkansson, Stockholm

Ser fram emot: Att en rekordlåg kulturbudget som saknar hänsyn för vare sig hyres- eller löneökningar ska nå sin kulmen. Scener som stängs, varslad personal och kassor som ekar tomma är allt sådant vi bör förvänta oss. Som en countrypoet en gång konstaterade måste man dock nå botten för att skjuta den ifrån sig. När passar bättre om inte när förutsättningarna är som sämst samtidigt som nyfrälsta teaterkids hopar sig. Byt ut U26-korten mot högafflar så ser vi vad som händer! 

Stör sig på: Att vi troligtvis ändå inte kommer att handla utan endast muttra vidare på våra kultursidor som predikar för de redan frälsta. Bekvämt kan jag intyga! 

Nyårslöfte 2026: Att gå på mer bred privatteater a lá Vasa, Oscar och Göta Lejon. Avståndet mellan folklig och smal scenkonst har inte alltid varit så avgrundsdjup som nu, en trend som förvisso delas med filmen där filminstitutets distinktion mellan “fin film som vinner priser” och “ful film som drar folk” snart tycks vara direkt uttalad. Låt scenkonsten undvika den typen av elitistiska retorik, ett första steg kan vara att lämna sin egen ankdamm.

Christine Gandal, Stockholm

Ser fram emot : Att se alla kapitalistiska, väl marknadsförda, klassiska och stora uppsättningarna som mina kollegor på KULT vill hålla sig borta ifrån. 

Stör sig på:  Att jag nu fyllt 26 och inte längre kan få en ungdomsrabatt på Kungliga Operan. Som tur var finns ju U26-kortet på Dramaten kvar för mig i ett år till i alla fall.

Nyårslöfte 2026: Våga såga dåliga föreställningar (om de förtjänar det). Det finns ofta något fint med varje föreställning, och det är lätt hänt att man friar snarare än fäller. Att gå all in Valerie Kyeyune Backström, Hamlet 2023 behövs dock också!

Axel Jondelius, Malmö

Ser fram emot: Frigrupper och mindre produktioner. Inkonst utbud under våren är fylligt och brett, och jag ser fram emot Banditsagors nypremiär av Mitt bästa liv. 

Stör sig på: Det otroligt dystra utbudet av scenkonst nu i början av året, särskilt för oss i Malmö. Varför är det bara Stockholm som ska få en miljon premiärer och grupper med nya uppsättningar? Kanske är det den dystra kulturbudgetens fel, men stockholmare har det gott ställt jämfört med oss i Skåne. Det borde satsas mer på på teater i Malmö och södra Sverige oavsett! 

Nyårslöfte 2026: Att söka mig bort från det massproducerade, lättillgängliga och välmarknadsförda. Jag vill ta del av mindre produktioner och frigrupper, uppsättningar som inte enbart är i av kapitaldrivande syfte, teater som har charm och karaktär för att ensemblen faktiskt vill berätta något konstnärligt.

Matilda Blomquist, Borlänge

Ser fram emot: Att i januari resa med min sambo William C. Woxlin till New York för världspremiären av hans pjäs Four White Chairs på anrika The Gallery Players Theatre! Det är dags för oss svenskar att inta teaterhuvudstaden New York!

Stör sig på: 2023 skrev Cecilia Djurberg den träffande kulturartikel “En svensk dramatiker lär aldrig få Nobelpriset”, där hon menar att svenska dramatiker inte får möjlighet att skriva nytt och utmana konstformen. Originellt konstnärligt och estetiskt risktagande uteblir då adaptioner och slätstrukna familjeföreställningar dödar framåtrörelsen i konstformen. Snart kommer vi ha dramatiker som bara skriver intetsägande simulacra-pjäser i ett baudrillardianskt självrefererande helvete i all oändlighet. Min förhoppning är att bokmässan förra året inte ska vara något slags plåster på såren åt en klubb för inbördes beundran, utan ett “wake up call” för dramatikens riktiga sprängkraft… Men bara om teatersverige vågar trycka på knappen. 

Nyårslöfte 2026: Jag tror inte på löften. Jag tror endast på teatern. 

Alice Berg Jansson, Uppsala

Ser fram emot: Januari då jag kommer tillbringa mer tid i Stockholm vilket också betyder att jag kommer ha fler scener, teatrar och evenemang att ta del av. Uppsala har mycket att erbjuda, men utbudet av scenkonsten är dessvärre skralt. 

Stör sig på: Att jag är långt ifrån min hemregion (Norrbotten) där mycket händer just nu händer inom danskonsten. Dansinitiativet (Norrbottens produktionshus för scenkonst) och Movin’ (ett communitydansprojekt), för att nämna några, är två aktörer som jag önskar att jag kunnat följa på närmare håll. 

Nyårslöfte 2026: Under 2026 lovar mig själv att ta mig till fler mindre och experimentella scener och inte bara till scenkonstinstitutionerna. Ska hålla ett extra öga på Fri Scen (Stockholms Stadsteater), MDT (Stockholm) och Köttinspektionen (Uppsala) som alla huserar spännande program framöver. 

Agnes Kovács Modin, Göteborg

Ser fram emot: Att under 2026 följa den mediala hypen kring Stockholms- och Malmö-frigrupperna när den når Göteborg och förhoppningsvis lockar fram unga teatermakare från västkusten som vill hålla konstformen ung. 

Stör sig på: Att pengarna inom det fria kulturlivet minskar i takt med att publiktillströmningen ökar. Biljetterna till de tidigare nämnda frigrupperna säljer som smör, och över hela landet vittnar teaterhusen om stigande publiktryck. För Göteborgs stadsteater har andelen unga vuxna bland publiken ökat med 170 procent sedan 2024 och SVT har kallat det som sker en stundande publikrusning för svensk teater. Tyvärr är det varken ett tecken på att den fria teatern ekonomiskt mår bra, garanterar goda arbetsvillkor eller är konstnärligt vågad.I en artikel i GP sätter Konträrs Freja Hallberg träffsäkert fingret på den romantiska bilden av teaterns välmående, stärkt av publiktillströmning och unga konstutövares påvisade passion genom gratisarbete. Tyvärr är hög beläggning och brinnande lust ≠ pengar inom det fria kulturlivet. 

Nyårslöfte 2026: Jag ska se minst en nyskriven pjäs på ett för mig främmande språk! Se det som ett experiment att lyssna på melodin och urskilja de andra greppen i berättandet. Kanske skriva om det i KULT?

Scenkonstkalendarium – januari

Stockholm

Malmö