Det finns mycket som skrivs om Taylor Swift. Hennes kärleksliv ger stora rubriker på nyhetssajter runt om i hela världen – hennes flygplansresor likaså. När det kommer till kritan för en recensent så spelar egentligen inget av detta någon större roll då det som väger tyngst alltid kommer att vara musiken.
Artistens nya album THE TORTURED POETS DEPARTMENT sträcker sig över en timme långt och följer samma trallvänliga syntpoplandskap som hon utforskade på föregående plattan Midnights. I samband med släppet har dessutom ytterligare en timme av musik hittat sin väg till strömningstjänster vid namn THE TORTURED POETS DEPARTMENT: THE ANTHOLOGY.
Bakom kontrollspakarna hittar man hennes kompanjoner Jack Antonoff och Aaron Dessner som hjälper till med produktion och textförfattande. I sin helhet är THE TORTURED POETS DEPARTMENT skapad för masskonsumtion, men samtidigt har den en distinkt och polerad ljudbild som sticker ut från resten av topplistan. Antonoff och Dessner har en mängd av intressanta influenser som de plockar från, men när dessa idéer ska formuleras för en publik på denna skala, blir varenda idé så urvattnad och skördad från sin ursprungliga smak och sedan intryckt genom Swifts popfilter som resulterar i att helheten låter så förvirrande att man får huvudvärk. Att musiken ändå sticker ut från resten av topplistan är en fascinerande paradox, kanske är det Antonoffs fantastiska inspelningstekniker som skänker THE TORTURED POETS DEPARTMENT lite personlighet tillsammans med Swifts väluttänkta estetik.
Konceptet som Swift strävar efter att förmedla är den av en plågad poet, vilket har en stor potential för både komik och dramatik. Men tyvärr känns det som att Swift är helt ointresserad av att implementera någon typ av komiskt inslag. Med låttitlar som Down Bad och But Daddy I Love Him, blir det svårt att inte ta fram skämskudden. Kanske hade det fungerat bättre om Swift medvetet blinkat mot kameran, bara gett oss ett tecken av någon slags komisk medvetenhet om alla dessa pinsamma ögonblick. Av all sin pinsamhet så är det en rad som tar hem vinsten “You smokеd, then ate seven bars of chocolate / We declared Charlie Puth should be a bigger artist”. Det må tamefan vara årets mest absurda take hittills.
I sin helhet så upplevs THE TORTURED POETS DEPARTMENT som en kommersiell parodi av Lana Del Rey. Swift verkar sträva efter att anspela på en liknande estetik som Del Rey, den av ett svårtolkat introvert geni som man aldrig vet om den ska vara rolig eller dödligt seriös. Det hela blir ett bedrövligt misslyckat försök. Swift saknar Del Reys medvetna dialog med lyssnaren. Bakom Del Reys stundtals komiska textrader döljer sig oftast något djupare, en sorg eller en svidande sanning. När Swift försöker göra samma sak blir det bara genomgående tråkigt, helt ointressant. Kanske är det så att dialogen som artisten håller med lyssnaren endast riktar sig till alla superfans genom referenser till hennes privatliv. Tyvärr flyger det ovanför huvudet på den vanliga lyssnaren.
Ungefär halvvägs genom THE TORTURED POETS DEPARTMENT börjar det bli aningen svårt att urskilja låtarna från varandra. Tio låtar in och helheten börjar smälta ihop till en identitetslös röra. Det man kan konstatera med all säkerhet är att Swift vanligtvis håller världsklass när det kommer till att hitta trallvänliga melodier att sjunga. Ändå fastnar ingenting på väggen. Det är som trallvänligt i stunden, för någon med minnet av en guldfisk. Allting har en oändlig potential som aldrig riktigt förkroppsligas, vilket bara gör en djupt besviken. Man undrar verkligen som lyssnare hur någon kan lyckas göra ett så mediokert och inspirationslöst album som THE TORTURED POETS DEPARTMENT? Speciellt när man hört artisten och hennes kollaboratörer göra så mycket fantastisk musik. folklore och evermore blev båda succér när de släpptes, världen vände sig inåt under pandemin och Swift lyckades tonsätta de introspektiva känslorna som de flesta kände då. På senare år verkar det som att denna verklighetsgrundade tankesätt helt har försvunnit. Det märks väl också på hennes producent Antonoff som likaså levererade ett otroligt medelmåttigt album med hans band Bleachers.
Kanske kommer det inte som någon chock att THE TORTURED POETS DEPARTMENT låter så oengagerande som det gör. Hennes föregående platta Midnights var en institutionell succé men ett musikmässigt misslyckande. Visst, det sålde bra och toppade listor runtom i världen, men frågan som är värd att ställa – hade musiken något större inflytande eller var det mer konceptet kring plattan som genererade all positiv feedback?
Går det att separera världsstjärnan från paketet? I detta fall blir man illa tvungen som en medelmåttig lyssnare. Så fort man gör det medförs dock en konsekvens, musiken faller pladask och referenserna är svåra att förstå sig på. Exempelvis när Swift sjunger ”A tattooed golden retriever” på albumets titelspår kliar man sig i huvudet och undrar, vem kan hon syfta på? Impulsen att vilja namnge denna person som lyssnare kryper ut i fingrarna, en Google-sökning visar mig att det är Matty Healy, sångaren i The 1975. Plötsligt blir referensen lite roligare. Men är detta ens en hållbar relation? När lyssnaren interagerar med tabloidryktena blir det en gynnsam transaktion för Swift, trafiken flödar mot nyhetssajter och konceptet av Taylor Swift, en eld, hålls vid liv genom syret från lyssnaren. I andra änden av transaktionen känner man sig bara tom.
Det tar artisten en timme att åtminstone kommentera detta spektakel eller koncept som vi kallar för “Taylor Swift”. På det avslutande spåret Clara Bow sjunger artisten “You look like Taylor Swift in this light / We’re loving it / You’ve got edge she never did / The future’s bright, dazzling”. Jag menar, det här är ju toppen – äntligen något som känns verklighetstroget och grundat i samma verklighet som för lyssnaren. Samtidigt känns det bara synd att man måste ta sig igenom 16 fjuttiga syntlåtar för att få höra henne nå den slutsatsen.
