Susanna Alakoski: ”Mycket av det vi ser hända i vår tid har litteraturen redan varnat för”
Om berättelser styr hur vi förstår världen, vilka berättelser behöver då litteraturen göra motstånd mot, och vilka nya berättelser måste den hjälpa oss att föreställa oss? Selma Löfman intervjuar Susanna Alakoski, som efterlyser en litteratur som vågar bli ännu mer rasande.
Vi lever i en tid där många berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet. Delar vi fortfarande någon gemensam berättelse om världen?
Har vi någonsin delat berättelsen om världen? Tänker mig att små samhällen och stora civilisationer genom historien haft olika föreställningar om vad världen är, varför den finns och vad människans plats i den är, och att vi, då som nu, brottats, och brottas, med olika världsbilder, även när vi lever inom samma religion eller kultur.
I vår tid står olika berättelser mot varandra i många frågor: klimatet, sociala villkor, ekonomi och finans, frihet, statens roll, demokrati, traditioner och förändring. Klimatfrågan är kanske ett av de tydligaste exemplen. Där finns inte bara olika uppfattningar om vad som händer, utan också olika berättelser om vad som orsakar problemen och vad som behöver göras åt dem. Det pågår en ständig kamp om vilken berättelse vi bör lita på.
Den största och skrikigaste gemensamma berättelsen tycks just nu handla om att våra liv bara kan bli bättre om vi producerar och konsumerar mer och mer. Denna berättelse vill gömma de negativa sidorna av ständig ekonomisk tillväxt och överkonsumtion och vill få oss att tro att lösningen på vår tids problem skulle vara mer och mer av samma sak som orsakat problemen.
Du beskriver en ständig kamp om vilken berättelse människan bör lita på. Vad tror du avgör denna kamp i slutändan?
Politiken. Vad vi väljer att engagera oss i. Vad vi väljer att lita på. Vad vi röstar på. Men också ”bildningspolitiken”. Om människor inte ges möjlighet att reflektera själva blir vi lätt offer för alla möjliga, sanna eller inte sanna, berättelser.
På vilket sätt formar språket det vi uppfattar som verkligt? Ser du litteraturen som ett sätt att synliggöra, förändra eller kanske till och med utmana hur verkligheten skapas genom språk?
Språk ser jag som grunden till allt. Genom språket beskriver vi världen, föreställer oss den, ifrågasätter och förändrar den sedan Homeros och Odysséens tid.
Jag tänker att litteraturen är genomgripande: den synliggör, utmanar och spår alltjämt framtider. Mycket av det vi ser hända i vår tid har litteraturen redan varnat för, inte minst människans relation till naturen (i t.ex. Kallocain av Karin Boye och Elin Wägners Väckarklocka) och klassklyftornas påverkan på samhället (i t.ex. Oliver Twist av Charles Dickens och i Vredens druvor av John Steinbeck.
Skönlitteraturen idag har samma funktion. Maja Lundes Binas historia undersöker vad som händer när människan behandlar naturen som en resurs snarare än som en förutsättning för vårt eget liv; Douglas Stuart och Glenn Bech skildrar social utsatthet, klass och queera frågor i sina verk.
Tänker du då att litteraturen, som synliggörande och utmanande, kan bidra med något som exempelvis forskning och journalistik inte kan?
Absolut. Skönlitteraturen har definitivt en förmåga att skapa förståelse, insikter och känslor som varken forskningen eller journalistiken har.
Tror du att världen förändras av hur vi berättar om den, eller är berättelser alltid ett försök att komma ikapp eller fånga det som redan har hänt eller händer?
Berättelser fångar ofta in sin samtid och fungerar i bästa fall som ett slags framtidslaboratorium. Ett utmärkt exempel är Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia av Hana Al-Khamri. Andra gånger skildrar litteraturen historiska skeenden som Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte gjorde.
Jag tänker på framtidens litteratur med bävan, men ser också med stor förväntan fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske skriven av tidigare barnsoldater. Kanske av barn som växer upp med kokainfestande föräldrar. Kanske ortens barn kommer att vittna om otrygga svenska förhållanden. Kanske kommer barn som blivit felaktigt diagnostiserade i vår tid, när skolresurser varit så hårt kopplade till diagnoser, skriva ifrågasättande böcker. Kanske kommer vi att få läsa om vidriga förhållandena på Sis-hem och om tider där vatten är en bristvara samtidigt som regeringen för swimmingpoolspolitik.
Helt säkert står vi också i början av en våg av böcker skrivna av unga som vuxit upp med skräcken om en brinnande planet med överkonsumtionen som syns i allt från mat, kläder, till allehanda onödiga plastprylar till rikmansleksaker som vattenskotrar, terrängfordon, lyxyachter och designade hundkläder- och vagnar.
Finns det ord eller sätt att tala på som du tycker att vi håller på att förlora? Och vad händer med ett samhälle när språket blir fattigare eller mer standardiserat?
Språk är i ständig förvandling och ska vara. Mycket av detta ser jag som sann uppfinningsrikedom, som en seger och vinst. Vad vore vi utan alla fantastiska nyord som en gång Fogeslström myntade i Att en dag vakna (bira, kneg, sno, tjalla) och våra mer nutida (AI-boom, deepfake, gigekonomi, klimatångest, nätläkare, övertänka, gruppkram). Jag är inte heller så rädd för att ord som, ty, ehuru, används mindre och mindre.
Det som däremot bekymrar mig är om nyanserade eller ovanliga ord försvinner, och att dialekter raderas ut. Det vore fint om språket hålls varierande. Det vill säga det vore sorgligt, ledsamt, tråkigt om vi bara sa glad om någon som kanske är förtjust, upprymd eller belåten. Nyanser är viktiga.
Har du några ord eller uttryck som du medvetet försöker använda för att hålla dem levande?
Jag skapar ofta nya ord när jag skriver. Under min tid som gästprofessor på Linköpings universitet myntade jag begreppet ”feelgood-forskning” under ett akademimöte. Jag använde uttrycket kritiskt för att beskriva harmlös eller konflikträdd forskning som undviker att provocera eller röra om i svåra samhällsfrågor.
Har litteraturen en politisk kraft och var tror du den finns i så fall?
Litteraturen har absolut en politisk kraft. Författare arbetar olika. En del skriver idébaserade romaner (som Andningsgunga av Hertha Müller), andra skildrar samhället genom poesi (som Sofia Rapp Johansson i Silverfisken och Yahya Hassan i DIKTER). Alla dessa verk är starkt samhällskritisk litteratur vars övergripande tema är makt.
Förintelseförfattare som Anne Frank, Imre Kertész och Primo Levi skriver alla på olika sätt men alla visade ändå vägen för efterkommande författare som också önskade vittna om människans erfarenheter under totalitära system.
I den bästa av världar smälter idé, språk, form samman och då får vi romaner som Brott och straff av Dostojevskij, Älskade av Toni Morrison, som är exempel på angelägen litteratur som går att läsa i alla tider.
Finns det något du tycker att samtidslitteraturen borde göra oftare?
Bli rasande.
Blev litteraturen oftare rasande förr?
Det tror jag inte men den får gärna bli ännu mer rasande.
Vilken berättelse tycker du att vår tid saknar?
Litteratur som Utvandrarna av Vilhelm Moberg, som skildrar dramatiska samhällsomvälvningar som visat sig få stora konsekvenser för många individer, kollektivet.
Finns det en bok som förändrade hur du såg på världen/förändrade ditt sätt att se?
Ett eget rum av Virginia Woolf resonerar kring vilken ekonomisk trygghet en kvinna på 1920-talet behövde för att kunna vara fria och skapa. Den räknade till och med på korvöret ut hur mycket pengar. Till pengarna behövdes ett eget rum. För mig personligen innebar boken att jag förstod att jag saknade alla förutsättningar att bli författare. Essän är fortfarande högst relevant.
