Stockholms Filmfestival – vad har synts på filmduken i år?
Stockholms filmfestival har varit, kanske ovanligt, politisk i år. Den har delvis definierats av de konflikter som pågår i världen omkring oss, där festivalen har tagit ställning både genom de filmer som visats och de som inte fått visas samt genom samtal och installationer. Festivalens fokusland var Ukraina, med sex filmer som knöt an till landet. Verkligheten har blivit bistert verklig genom filmduken i årets festival, bland annat med en filmskapare, Mantas Kvedaravičius, som blev dödad i kriget innan hans film hunnit bli klar.
Holy Spider, som spelades in innan protesterna i Iran hade börjat, belyser det kvinnohat som genomsyrar det iranska styret. Filmens politiska makt och rädslan inför den blir uppenbar med filmer som Holy Spider och Boy from Heaven: varken Ali Abbasi eller Tarik Saleh är välkomna till Iran respektive Egypten, och filmerna har fått spelas in på andra platser.
Uppgörelser med kvinnonormer syns i fler filmer än Holy Spider. Förra årets tema var moderskap, och det känns som att festivalen i smyg fortsatt på den linjen: filmer som Andra människors barn, La Maternal, Mor och Son, En sång för min dotter, Nanny, Saint Omer, Klondike, The Damned Don’t Cry med flera belyser det att vara kvinna och hennes relation till mödraskapet. Kvinnorna i filmerna brottas på olika sätt med rollen som mamma och filmskaparna har inte varit rädda för att utmana den traditionella bilden av moderskap. Teman som att vara både barn och mamma, att älska andras barn, att döda sitt barn och andra lite obekväma och uppfriskande takes på moderskap har synts på filmdukarna.
Mamma-trenden angränsar till det som faktiskt var festivalens (lite undangömda) tema: coming-of-age. Temat blir intressant på grund av den nationella bredden bland uppväxtskildringarna: här syns inte bara en lidande tonårsslängig Timothée Chalamet utan också unga människor från världens alla hörn: från Nicaraguas största soptipp och Colombias djungel till Marocko, Tunisien och Egypten, till Sydkorea och Japan. “Filmen är den fattiges resa” var ungefär det Tarik Saleh sa i sitt tal på årets galapremiär, och även om jag inte tror att så många som besöker Stockholms filmfestival är särskilt fattiga så har vi alla i alla fall fått resa via filmen till ungefär 50 länder. Det är nog den bästa delen med att gå på filmfestival.
Vad tycker festivalen själv om de 11 dagar som gått? KULT ställer fyra snabba frågor till Beatrice Karlsson, Stockholms filmfestivals programchef.
Har festivalen utmärkt sig från tidigare år?
– De två senaste åren har färgats av pandemin och i år är vi och publiken tillbaka vilket vi är otroligt glada över. Vi har även kunnat bjuda in internationella gäster och haft oförglömliga möten mellan regissörer och publiken. Vi har också upplevt att vi har hittat en yngre publik vilket vi är glada över då ett av våra mål är att vara en festival för alla.
Vad har varit årets festivals styrka?
– Det är att vi visar de bästa filmerna från hela världen och har därmed ett program som passar alla. Det är en styrkan att festivalen är en plattform som når ut till en bred publik, vilket är extra viktigt för vårt arbete vi har gjort med fokusland Ukraina som därmed nått ut brett till både media och allmänhet. Även vår manifestation mot Irans fängslande av regissörer samt förföljelse av kvinnor har också nått ut brett. Vi är ödmjukt tacksamma över att vi kan stödja filmmakare och människor i kris.
Vilka trender ser du i film- och festivalvärlden just nu?
– Årets tema är coming of age och vi har sett att en stor del av filmerna skildrar livet och berättelser från ett ungt perspektiv. Det är en väldigt intressant utveckling att se hur porträtt av barn och unga verkligen är skrivna karaktärer med agens och inte endast figurerar som biroller. Sen måste jag även lyfta att vi har sett att svensk film har lyst starkt i år på festivalen. Årets öppningsfilm är Boy from Heaven av Tarik Saleh med Fares Fares i huvudrollen som också tilldelats årets Stockholm Achievement Award. I år skrevs festivalhistoria då för första gången en svensk film vann Bronshästen för Bästa film som gick till Holy Spider av Ali Abbasi. Framtiden ser ljus ut för svensk film på filmfestivaler.
Vad ser du fram emot att se för slags festival nästa år?
– Vi ser fram emot att återigen erbjuda vår publik de bästa kvalitetsfilmerna från hela världen.
Har du missat våra recensioner från några av filmerna som visats på årets filmfestival? Klicka på länkarna nedan!
