Recension: Pissa i motvind
“Om det är en film på Stockholms filmfestival som ni ska se så är det denna” vill jag säga, men vågar inte riktigt eftersom jag hittills endast sett en handfull av de cirka 130 filmer som visas under årets festival.
Den franska filmen Pissa i motvind, regisserad av debutduon Lise Akoka och Romane Gueret, heter på originaspråk Les Pires – de värsta. När den flamländske regissören Gabriel ska spela in sin debutfilm åker han ut till den fattiga orten Picasso för att provfilma alla skolbarn. Valet av barn till rollerna kritiseras av invånarna – han har ju valt ut de allra mest utsatta, “värsta” barnen.
Under filmens gång får vi följa inspelningsprocessen av dramat om den gravida tonåringen och hennes yngre bror. Regissören vill att barnen ska använda sig av sina livserfarenheter i spelet – Ryans (Timéo Mahaut) aggression och komplicerade familjesituation, Lilys (Mallory Wanecque) förlust av sin lillebror och ryktena om henne som lössläppt och Jessys (Loïc Pech) kriminalitet och tid i fängelse.
Diskussionen om vad som är att lyfta barnen och vad som är att utnyttja dem är ständigt aktuell. I scenen när ett slagsmål ska iscensättas på skolscenen och regissören triggar Ryan till att tappa kontrollen. När två ungdomar ska spela in en sexscen och regissören berättar för dem om gången han förlorade oskulden. Kulturkrockarna är konstanta, som när Ryans storasyster repeterar manus med honom och blir chockad över det grova språket 10-åringen ska använda, eller som när den obekväme Jessy skriker “bögjävel” åt en filmarbetare under inspelningen av sexscenen.
Samtidigt finner barnen en mening och ett sammanhang i arbetet med filmen, och Lily börjar drömma om en skådespelarkarriär. Regin låter oss inte dra några enkla slutsatser utan guidar oss med mycket, ibland dråplig, humor och smärta genom inspelningen fram till slutfesten. De unga skådespelarna Timéo Mahaut och Mallory Wanecque är makalösa i sina roller, och Johan Heldenbergh i rollen som regissör är perfekt. De alla påminner om någon man mött tidigare,vilket brukar betyda att de lyckats fånga det där essentiella i att vara människa.
Filmen väcker intressanta frågor om det etiska i att använda sig av människor som ska “spela sitt egna liv” för att skapa en trovärdighet (och i längden tjäna pengar). Det har länge förekommit casting av “riktiga människor” inom filmvärlden, som en metod för att skapa mer genuin, realistisk film. Bara i Sverige de senaste åren har regissörer som Peter Grönlund och Gabriela Pichler utmärkt sig som amatör-castare. Castingansvarig för Ruben Östlunds The Square gick omkring i veckor och castade romska tiggare på gatan (läs mer i FLM:s reportage från 2018). Det är någonting som skaver med den bilden, samtidigt som det kan vara svårt att poängtera exakt vad det är. Regissörsduon Akoka och Gueret ger sig i kast med denna konflikt. Utan att döma eller dra några tydliga slutsatser undersöker de ämnet på ett underbart varmt, humoristiskt och drabbande sätt.
Så snabbt jag kan ska jag knata mig tillbaka till biografen och se Pissa i motvind en gång till. Den enda frågan som lite envist hänger kvar i mig och som blir ytterligare ett av filmens många lager är frågan om hur castingprocessen gick till för denna film.
