STIGMATA: en åderlåten diktsvit

revbenet

river upp ett jag för
att föda fram ett du.

spänner amorbågen
mellan övermod &
underkastelse –

talar min mun in i din.

adams solilokvium

I.

gjorde jag motstånd
när skaparens hand gled
igenom mig?

jag närmar mig minnet
som ett hedniskt sår:

svarta irisar stryper
blodet vid splittringen.

var jag tyst när regnet
välsignade ruinen inuti
vår kluvna kropp?

II.

vad viskades i natten?

drömspråket lämnar
mig sakta & smälter
in i morgonrodnaden.

nej, jag måste minnas:
hägring & försakelse.

hennes fläckade händer
i sommarsolståndet.

om jag begraver dem, vilka
händer begraver då mig?

III.

jag har inget minne,
endast frukten i halsen.

mitt förbjudna språk:
lust stavat sötma & dogm

& när jag talar så ser
jag hennes silhuett mot
edens gröna skymning:

hur kan en kropp avsedd
för fördärv vara så vacker?

stigmata

jag tänder eld på mig
själv inuti sidosåret
som en lydig dotter;

lungornas raviner,
frälsta av myrra,
punkterar andan

& alstrar avlägsna,
strypande stavelser
som reningsritualer;

inverterad andakt,
väta & udd viskat i
rött stearin över låren.

jag döper natten till
jungfrufödelse &
förlossar månljuset;

mina mörkaste vener
är kanaler byggda för
villkorslös benådning.

anabasis

I.

jag ger efter när havet
kryper in i mig för att
återta sitt modersmål;

brusten blodström,
glöd & metusalem

dränerar kroppen mot
klipporna, förvandlar
till bål & svart honung.

jag inväntar lusten
att helgonförklaras av
flamman som frälser

& förkolnar med
skaparhandens sken.

II.

jag saliverar efter en
mjukare synd att tillbe;

azurvågor som slickar
flodslätter med sitt
övervåld & slitningar

mellan ebb & flod,
kvinna & språkrör

vars mun dirigeras av
havets apostlar: ingivelse
& blodshämnd.

III.

nertvingad på knä
inför stumheten finner
jag både svärdet &

repet som binder förlust
till begynnelsen då jag

var naken & rädd för
mörkret som lurade
bakom varje handrygg.

IV.

när jag skär loss knuten,
gordisk & svansätande,
så flödar ljuset ifrån mig.

vit rök & skärpa.

V.

förstå att jag siade mitt
öde långt innan talet
välsignade min tunga.

Texter: Hannah Grönberg Brydges