STIGMATA: en åderlåten diktsvit
revbenet
river upp ett jag för
att föda fram ett du.
spänner amorbågen
mellan övermod &
underkastelse –
talar min mun in i din.
adams solilokvium
I.
gjorde jag motstånd
när skaparens hand gled
igenom mig?
jag närmar mig minnet
som ett hedniskt sår:
svarta irisar stryper
blodet vid splittringen.
var jag tyst när regnet
välsignade ruinen inuti
vår kluvna kropp?
II.
vad viskades i natten?
drömspråket lämnar
mig sakta & smälter
in i morgonrodnaden.
nej, jag måste minnas:
hägring & försakelse.
hennes fläckade händer
i sommarsolståndet.
om jag begraver dem, vilka
händer begraver då mig?
III.
jag har inget minne,
endast frukten i halsen.
mitt förbjudna språk:
lust stavat sötma & dogm
& när jag talar så ser
jag hennes silhuett mot
edens gröna skymning:
hur kan en kropp avsedd
för fördärv vara så vacker?
stigmata
jag tänder eld på mig
själv inuti sidosåret
som en lydig dotter;
lungornas raviner,
frälsta av myrra,
punkterar andan
& alstrar avlägsna,
strypande stavelser
som reningsritualer;
inverterad andakt,
väta & udd viskat i
rött stearin över låren.
jag döper natten till
jungfrufödelse &
förlossar månljuset;
mina mörkaste vener
är kanaler byggda för
villkorslös benådning.
anabasis
I.
jag ger efter när havet
kryper in i mig för att
återta sitt modersmål;
brusten blodström,
glöd & metusalem
dränerar kroppen mot
klipporna, förvandlar
till bål & svart honung.
jag inväntar lusten
att helgonförklaras av
flamman som frälser
& förkolnar med
skaparhandens sken.
II.
jag saliverar efter en
mjukare synd att tillbe;
azurvågor som slickar
flodslätter med sitt
övervåld & slitningar
mellan ebb & flod,
kvinna & språkrör
vars mun dirigeras av
havets apostlar: ingivelse
& blodshämnd.
III.
nertvingad på knä
inför stumheten finner
jag både svärdet &
repet som binder förlust
till begynnelsen då jag
var naken & rädd för
mörkret som lurade
bakom varje handrygg.
IV.
när jag skär loss knuten,
gordisk & svansätande,
så flödar ljuset ifrån mig.
vit rök & skärpa.
V.
förstå att jag siade mitt
öde långt innan talet
välsignade min tunga.
Texter: Hannah Grönberg Brydges
