Spår

Niko stod i fönstret på caféet och tittade ut. Gatlyktorna utanför den enda ljuskällan. Skenet formade långa gula pelare på golvet. Han hade egentligen bråttom, men utanför singlade stora vita flingor. Det var svårt att slita blicken från dem.

Trots att det bara var en kvart kvar till öppning var det ingen annan där. Han ruskade sig ur dagdrömmen, och tvingade sig själv att köra igång med öppningsrutinerna. Så snabbt han kunde sopade han golvet och tog ner stolarna från borden. Han borde egentligen våttorka också, men det hanns inte med idag.

De hade bråkat igen. Det hade blivit sent, och sen hade han inte kunnat somna. Det var därför han blivit sen, och det var därför han nu låg efter.

”Jag är inte arg på dig.” Han slutade räkna kassan, hade kommit av sig. Började om. Vem var hon arg på då? Med tanke på hur ofta de bråkade måste hon ju vara arg på något. Niko och Elin hade tills nyligen levt väldigt lika liv. Han hade jobbat, hon hade pluggat. Det gjorde inte något att de inte hade så mycket pengar, eller att de sällan hann ses trots att de bodde ihop. De visste var de hade varandra. De äskade varandra.
”Fan!”, väste han.
Nikos fingertoppar hade slagit emot botten av handfatet där han stod och tvättade händerna. Det var bara att börja om. Och nu när han redan var sen.

Varför bråkade de så mycket om ingen var arg på den andre? Niko kunde inte förstå vad som förändrats, men han kände på sig att något hade det. Elin skulle snart ta examen och hade pratat om att flytta ett tag. Nu hade hon erbjudits ett jobb. Flytten var ett faktum.

”Det är inte som att jag kommer få ge ut min egen design, men det är ett etablerat företag och en jättestor möjlighet.”
Niko försökte le.
”Så, flyttar du med?”

Vilken minut som helst skulle han behöva låsa upp dörren och möta världen. Han tittade ut på flingorna som tyst klädde torget utanför.
”Hoppas ingen kommer”, tänkte han och drömde att det var han själv som försvann i snön.

*

”Trots att det var tidigt och de inte hunnit servera så många gäster var borden belamrade. Koppar med läppstiftsavtryck. Blöta näsdukar. Oanvända servetter. Märkligt, tänkte han, att en människa kan lämna så mycket efter sig”

När Junior kom inspringande var klockan tjugo över, och Niko hade redan hjälpt dagens första gäster.
”Sorry, sorry! Ledsen att jag är sen.”
Som vanligt luktade han otvättat hår och damdeodorant.
”Är du verkligen det?”
Junior gled förbi och tog på sig sitt förkläde.
”Nä, kanske inte.” Han flinade. ”Men nu är jag i alla fall här.” Junior drog lite i den högra ärmen på sin uniform, försökte få ner mudden över sin hand.

Mer av frustration än egentlig arbetsvilja tog Niko baljan och gick ett varv genom fiket. Trots att det var tidigt och de inte hunnit servera så många gäster var borden belamrade. Koppar med läppstiftsavtryck. Blöta näsdukar. Oanvända servetter. ”Märkligt”, tänkte han, ”att en människa kan lämna så mycket efter sig.”

Trots att alla lampor var på nu, kändes caféet fortfarande mörkt. Utanför var det fortfarande bara gatlyktornas gula ljus som möjliggjorde stadsbornas gilla vandring till arbete och skola. Snön såg fortfarande orörd ut. Förmodligen hade cafégästernas fotspår redan suddats ut av de tunga snöflingorna. Nu när Niko plockat undan efter dem var det som att de aldrig ens varit där. Han började lasta in i diskmaskinen.

”Du, Junior. Får jag fråga dig en sak?”
Junior lyfte blicken. Han nickade.
”Tycker du om att vara här?
”Mm, jo. Det gör jag väl?” Junior fick en liten rynka mellan ögonbrynen.
”Okej…” Niko försökte klura ut vad det var han egentligen ville fråga. ”Om du kunde bo eller jobba precis var som helst, vad skulle du göra då?”
Junior skrattade lite, det var för tidigt på morgonen för att svara på de stora frågorna. En suck.
”Glöm det.”

Niko tryckte igång diskmaskinen medan Junior hjälpte en gäst. De såg båda ut att ha ögonen halvöppna, lite på glänt. Som att de överlevde kylan genom att sänka sin puls. Som djur som går i ide.

*

Dörren öppnades, eller snarare – dörren stod plötsligt på vid gavel – och vinden piskade Niko och Junior med en kort, hård snärt. I dörren stod en person, klädd i en klaustrofobisk nyans av beige. Rummet tömdes plötsligt på syre.

Den gamla kroppen rörde sig långsamt, men med förvånansvärd spänst, genom rummet. Ju längre in den kom, desto smärtare blev den, och desto snabbare rörde den sig. Eller, gjorde den det? Niko fick känslan av att Den gamle liksom hängde i rummet, men också stod still, framför honom.
”Hur kan jag hjälpa dig?”
Junior hade försvunnit. Det var bara Niko och Den gamle kvar. Det var bara de två kvar i hela universum.
”Jag vill ha en vanlig bryggkaffe. Kan man få det på ett sånt här …”, blicken flackade genom rummet, ”café”.
”Självklart”. Niko skramlade fram en kopp och började hälla.
Den gamles rovdjursleende blev slappt. Kanske skulle den här interaktionen inte mynna ut i förbannelse.

En gnista i Den gamles blick.
”Tar ni riktiga pengar?”
Niko nickade.
”Jaså. Ja, det är ju inte så många som gör det nu för tiden.” Luften hade gått ur, krisen avstyrd.
Niko ställde fram koppen och avslutade snabbt samtalet genom att frågande hålla upp en kanna med mjölk. Sedan vände han sig och gick raskt in i diskrummet, innan Den gamle hann upptäcka att det var havremjölk.

Den gamla kroppen satte sig i ett hörn, som på lur.
”Tur att ingen annan är här”, Junior stod och kikade ut genom dörren han höll på glänt.
”Ja, man kan undra vad som gör en människa sådär …”
”Ful.”
”Ful?”
”Ja”, sa Junior. ”Liksom inuti.”

*

”Så kom det sig att Den gamle nu också blev Den ensamme”

En gång hade Den gamle varit ung. Den unga hade barn, och någon att älska. Som många andra bodde Den unga med sin familj i en lägenhet. Lägenheten var lite för liten för den stora, livliga och evigt växande familjen. Men det gick bra ändå. De var lyckliga.

Den unga hade ett jobb och kunde försörja familjen. Det var inte något extravagant arbete, och Den unga funderade sällan kring om det var ett arbete att vara stolt över, eller tycka om. Det var helt enkelt inte något Den unga hade tid att ta ställning till.

En dag när Den unge kom hem, satt Den älskade vid köksbordet, blicken mörk. Den älskade skulle fara, och det fanns ingenting Den unge kunde göra åt det.

Den älskade hade insett att allt vad de två hade byggt tillsammans hade byggts av bekvämlighet. De hade aldrig valt något. Knappt ens varandra. Nu måste Den älskade välja sig själv.

Då hände det tre saker i Den unga:
1. Den älskade slutade att vara älskad.
2. Det unga hjärtat blev skrumpet. Dött.
3. Slutligen, och kanske viktigast, Den unga växte upp. Byggde murar. Murade in sig själv.

Den unga blev gammal.

Den gamle hatade nu Den som tidigare varit älskad. Barnen, sa Den gamle, skulle stanna där de var, långt ifrån Den som varit älskads inflytande. Ville Den som varit älskad ha en relation till barnen fick det bli efter att barnen blivit vuxna.

Och så blev det. Den gamle fortsatte att leva sitt liv som det alltid hade levts, men nu i bitterhet.
”Var detta inte nog?”
Den gamle kunde inte bringa sig själv till att svara på frågan.

Barnen blev så småningom vuxna, och fick välja var de skulle spendera sin tid. De tvingades alltså välja sida. Och när de såg på sina föräldrar, såg de en som levde av hopp. Och de såg en som levde av bitterhet.

Så kom det sig att Den gamle nu också blev Den ensamme. Senare skulle Den gamle bli konfliktsökande, och lägga sig till med vanor som att bråka med servicepersonal. Men det var mycket längre fram.

Niko ryckte till när Junior pressade sig förbi, ut från deras gömställe i diskrummet, för att hjälpa en gäst. Han tittade mot hörnet. Den gamle var borta.

*

Niko såg på medan Junior småpratade med gäster, bryggde kaffe och torkade bord. Han verkade inte ha något emot att sysslorna var monotona, även om det ska sägas att han utförde dem efter eget sinne, och ofta slarvigt. Han arbetade på i ett någotsånär stadigt tempo, fram och tillbaka genom caféet, den klara blicken i kontrast till den mjuka hållningen.

Egentligen hette han Theodor. Men när han började på caféet fick han namnet Junior. Han visste inte varför, och det gjorde nog ingen annan heller. Men eftersom det var ett smeknamn utan illvilja, och eftersom det satte sig redan första dagen, kändes det helt okej.

Junior hade arbetat på caféet i ett par år. Han bodde med sin flickvän och deras katt i en rymlig tvåa nära resecentrum.

Innan han började på caféet hade han betraktat sig själv som någon slags diversearbetare. Han hade flera jobb, eftersom de han hade inte betalade nog. Därför blev han glad när caféjobbet dök upp, med stabila arbetstider och kollektivavtal.

Han tänkte ofta på hur bra han hade det. Arbetet i sig var kanske inte så stimulerande, men han var trygg. Han kunde alltid betala sin hyra och hade människor omkring sig som älskade honom.

Junior drog ner den högra ärmen på sin uniform medan han serverade en gäst. Helst hade han önskat att mudden gick att få ner över handen. Han ville helst inte visa upp vilken typ av hem han kom ifrån, då han märkt att det förändrade hur människor behandlade honom. Dessvärre skvallrade de runda ärren på underarmen om viken typ av man hans far hade varit.

Det var också något han ofta tänkte på: Att bli en god människa. Eller god, han ville bli så bra som han kunde bli. Någon som man skulle komma ihåg med kärlek. Därför var han noga med att vara snäll. Noga med att vara så glad som han kunde. Och noga med att bli en-sån-man-kunde-lita-på.

Han tittade på klockan. Snart skulle han få åka hem till hon-man-kunde-lita-på. Han kände sig lycklig över det han hade skapat. Nöjd med den han blivit.

Niko såg på Junior.
”Varför kan inte jag vara som han?”

*

Hon ber honom.
”Kan du inte snälla bara vilja någonting?”
Det kan han inte. Det känns orimligt. Skolan ville han inte mer. Därför jobbar han här. Och nu. Han vill inte jobba här längre. Men han vill inte behöva söka något annat jobb heller.
”Tycker du ens om mig längre?”
Det är väl klart han gör, de bor ju tillsammans. Vad har det ens med något att göra?
”Kan du snälla bara försöka?”
Hon går, och han går till jobbet. Han försöker. Borde de vara tillsammans längre? Hon vill så mycket. Kanske han ska … Nä.

Varför bråkar de? Det är alltid hon som börjar. Frustrerat. Hon brukade vara glad. Positiv. Hon såg möjligheter. Livade upp. Det kanske hon fortfarande är. Det kanske hon fortfarande gör. Niko plockar rent från borden igen. Här satt Den gamle. Junior måste redan ha plockat undan. Det finns inga tecken på att någon varit där.
”Du kommer bli bitter.”
Vad ska han göra åt det? När ville han någonting senast? Häromdagen var han på krogen med sina gamla klasskamrater. Han insåg snabbt att han inte ville vara där. Gick.

Han tänker längre tillbaka. Någon gång måste han ha … han ville flytta hit, ville börja plugga. Men staden var inte som han trodde. Och studierna. Kanske främst de andra studenterna, tråkade ut honom. Han hade velat flytta ihop med Elin …

Sms nu: ”Vill du ses efter jobbet?”

*

Niko står i halvljuset på caféet och tittar ut. Det har slutat snöa, luften är klar.

Junior har smitit, hade bråttom till något. Niko biter ihop. Det knakar till i hans käke, men det märker han inte. Han räknar kassan, lägger undan dagens kontanter i papperslådan de använder istället för kassaskåp. Han drar ut lite på tiden, vet egentligen inte varför. Han tar ut soporna och blir stående en stund i soprummet. Andas. Dumt, går ut, andas där istället. Han går ett varv. Kollar alla låsen. Kollar dem igen. Imorgon kommer allt vara annorlunda. Han tvättar händerna två gånger, noggrant. Han tar på sig jackan, mössan.

Niko går ut i kylan. Han kontrollerar låsen, igen, sedan promenerar han över det tomma torget. Ska träffa Elin. Det kommer nog att bli tufft, med kanske bättre.

Niko vänder sig om och ser på torget, upplyst av gatlyktor. Han ser på den släta snön, han ser på sitt café. Och där han gått – fotspår.

Text: William Thomas