Souvenirer

Solen kämpade sig in mellan de täta persiennerna som svängde oregelbundet i vindens dans från det öppna fönstret. Den varnade om staden utanför, viskande först – försiktigt med mjuka strålar – sedan med full, brännande, kraft. Utanför bullrade marken. Människor marscherade mot tillvarons rymd, några duvor tjafsade om en pommes frites, barn blev till pölar på marken, skratt studsade mellan våningshusen; kittlade dem att stå fortsatt ståtliga, ljuden formade ett gemensamt sorl som vandrade in genom fönstret på Rue Jollin.

Inne i sovrummet på Rue Jollin var det en sällsam morgon. Hans vaknade upp sömndrucken i sin säng och insåg att han hade förvandlats till en råtta. Han fann sin nya bruna köttkostym skaplig: Det var som så smidigt att i stället för två ben nu ha fyra. Då slapp han böja sig ner så långt till marken när han tappade något eftersom han tidigare var så fasansfullt lång, och eftersom han så ofta tappade saker. I en klunga av människor stack hans huvud upp som en rundad sten i ett hav. Man kan tänka sig att han skulle varit någon som drog blickar till sig med sin gängliga kropp, men staden tycktes ha blivit van vid hans närvaro. Hans bleka uppsyn smälte in i stadens färger, han var inte osynlig men inte heller synlig. Han var en stolpe, en vägskylt, en souvenir av Paris asfalt. Om han ställde sig mitt ute på gatan kunde han fungera som en rondell, ett objekt som man behövde runda för att ta sig fram på väg till jobbet, inte mer.

Han ställde sig raskt upp i sängen för att leta sig ut från det stora täcket som likt honom måste ha förbytts till något annat under natten. Mot hans lilla kropp kändes täcket som den förskräckligt tunga läderjackan som Katrin envisades med att köpa för mormors gamla silversmycken.

Just som Hans fann vägen fram till kudden kom hans son Erik in i sovrummet. Eriks ögonlock försvann och han såg ut att dra sin sista suck av förvåning när han såg denna nya gestalt. Han tog korta steg fram till sängen och ställde sig med full kraft på tå för att kunna se upp på honom.

– Pappa! Du är en råtta!

Dörren öppnades ytterligare och in steg Eriks bror Jonathan, efter Jonathan kom deras storebror William och illa kvickt klev storasyster Alice in, alla nyfikna av Eriks utrop. De stod där på rad, stirrandes, med Erik längst fram närmast Hans.

– Titta! säger Erik medan han pekar på den mörka leverfläcken som sticker fram i pälsen och sträcker sig från kinden ner under hakan.
– Har han alltid haft ett sånt…? Jonathan vänder sig mot William.
– Ja! Nej? William kliar sig på näsan och vänder sig mot Alice.
Alice tittar menande på den kala fläcken mitt på Hans huvud. Huden glänser.
– Ja, det är pappa.

Alice börjar inleda ett resonemang om att pappa Hans var mer lik en mus än en råtta men det avbröts raskt av att Katrin, iklädd förkläde, steg in i rummet och började att gråta blod blott av synen, en råtta av alla djur! En sådan Papillon hade passat in bra med alla borgare i kvarteret, eller en Maine Coon som är så ståtlig, ja, till och med en myra vore mer lämplig – den hade betraktas som en stark, arbetsam, hjälte – än en ful jävla råtta! Katrin fick lov att sjunka ner mot en vägg. Detta öde som drabbat dem.

Hans satte ihop framtassarna och funderade på vad han skulle göra med sin publik i sovrummet. Rampfebern kom inför detta uppträdande i brun dräkt, han kan inte minnas att hans familj någonsin riktat så mycket uppmärksamhet åt honom. Han harklar sig.
– Om ni ursäktar mig. Jag måste ta mig till jobbet, säger Hans lugnt.
– Till jobbet? säger Erik förvånad.
– Till jobbet! ropar William förtydligande.
– Till jobbet… viskar Alice fundersamt.
– Till jobbet?! tjuter Katrin olyckligt.
– Ja… jag måste till jobbet, muttrar Hans.

Hans klättrar ner från sängen, kryper förbi raden av sin familj, och skyndar sig mot stolen med gårdagens kostym på. Han hoppar upp i slipsen som hänger över stolsryggen och sätter klorna i den för att få den att falla till marken. Slipsen är blå. Han krånglar sig in med huvudet i öglan medan han står på den, den dras åt runt hans nacke, resten vilar på golvet under hans mage, ut under baken. Han kan inte gå ut med en slips mellan bakbenen som blir alldeles smutsig. Plötsligt slår det honom: Hans tar tag i slipsen med tassarna och håller den i ett fast grepp samtidigt som han rullar och rullar sig in i den.

Med slipsen virad runt kroppen skyndar han sig in i köket. På köksbordet står smör, marmelad, kaffe, mjölk, croissanter och en baguette som erövrat bordet. Doften av nybakat bröd pulserar i rummet, just som han vant sig vid den, studsar den mot köksluckorna och slår till igen.

Hans klättrar upp och börjar gnaga på en bit av baguetten, men det tar för lång tid, han har för bråttom. Hastigt kryper han ut i hallen. Alice står redan där. Hon lägger sig ner på golvet bredvid Hans för att nå hans kind och som varje morgon kunna kyssa honom farväl. Sedan trycker hon ner handtaget och Hans marscherar ut genom ytterdörren på den bullrande marken.

Text: Lisa Melander