NO HANDS

Joey Valance & Brae

DIY-nördarna från Pennsylvania gör ett av årets bästa hippop-album.

Om du är en person som ofta tänker att musiken var bättre förr, då är NO HANDS ett album för dig. Joey Valance & Brae är riktiga nördar som är uppväxta på Call of Duty-zombies, Beastie Boys, Brockhampton och anime, allt vilket återspeglas i deras skojiga nostalgi-rap.

NO HANDS är 30 minuter av nonstop action. Den explosiva och hackiga elektroniska produktionen följer i en liknande tradition av den som JPEGMAFIA experimenterat med de senaste åren. Trots att de hämtar en hel del inspiration från förr i tiden, blickar albumet lika mycket framåt som bakåt.

Spår som THE BADDEST, WHERE U FROM och PACKAPUNCH (med Danny Brown som gäst) är bara några av ett flertal höjdpunkter på albumet. Titelspåret är kanske det mest imponerande, som med sin jazz-sample och skratchande likaväl hade kunnat blivit en klyscha. Istället faller man för duons autentiska charm som stundtals kanske är lite väl barnslig, men som påminner oss att det är okej att släppa ut nörden inom sig.

Betyg: 8/10

David Brignoli

GOODBYE SALÒ

Brutalismus 3000

Berlinbaserade Brutalismus 3000 har en unik förmåga att kunna hitta den hårdaste och mörkaste av elektronisk musik och göra den ännu hårdare och mörkare.

GOODBYE SALÒ, döpt efter Pier Paolo Pasolinis rent ut sagt fruktansvärda arthouse-film, är en förbannad men melankolisk blandning av techno och gabber – men också tydliga influenser av punk, hardcore och witchhouse. Detta skapar ett extasfyllt, men apokalyptiskt soundtrack till öststaternas dammiga betong. Victoria Vassilikis gälla, autotunade röst ekar som en vålnad som hemsöker världens alla BDSM-klubbar, och producenten Theo Zeitner gör det väldigt tydligt att det inte finns någon tid att sakta ner. Det börjas i 190 km/h och slutar inte förrän ljudbarriären är sprängd.

Betyg: 7/10

Gustav Stjernkvist

Daniel Ögren och vänner tolkar Allan Edwall

Daniel Ögren, Anna Ahnlund, Anna Ihlis och Are Lauritzen

Tillsammans med musikerna tillika vännerna Anna Ahnlund, Anna Ihlis och Are Lauritzen har artisten Daniel Ögren i denna EP tolkat och hyllat folkkära Allan Edwalls låtar. Vaggvisa, Plötsligt en dag och Dystervals faller in lite i samma lunkande sound där vännerna tagit vara på det aningen hårdare och lekfulla i stämningarna. Med klockliknande trumbeat, strömmande gitarrer och rösterna i synkronicitet får låtarna fler lager. En underton av bossanova genomsyrar EP:n och ger den en annan klang. 

Projektet avslutas med den rivigare och lekfulla En kråka flög som verkligen etsar sig fast. Ögren med fler lyckas bevara kärnan men utforskar nya delar av låtarna. EP:n känns som en varsam och kärleksfull restaurering som håller de gamla låtarna blänkande. 

Betyg: 8/10

Allis Sääsk Berglund

Where the Butterflies Go in the Rain

Raveena

Vilken tid på året är bättre för romantik än hösten? Om du missat Raveenas skiva som släpptes i början av sommaren (en ypperlig tid även den för romantik) kommer här ett mjukt, varmt verk inlindat i den lenaste kashmir du kan föreställa dig, perfekt att borra ner sig i när graderna sjunker.

Where the Butterflies Go in the Rain är Raveenas tredje album, och precis som hennes tidigare plattor befinner sig det i ett gränsland mellan fantasi och verklighet. Syntar, poetiska rader om kärlek och böljande produktioner skapar ett verk som är en fröjd att ta sig an. Här går trygghet före överraskningar, men med gästspel från bland andra JPEG Mafia och Arima Ederra fortsätter Raveena att utforska, och utöka, sitt skapande. Med en stor dos kreativitet väver hon samman pop, soul och R&B på ett sätt som känns fullständigt organiskt och skickligt sammansvetsat på samma gång.

Betyg: 7/10

Daria Spitza

Charm

Clairo

This is where the magic happens har blivit standardfrasen för millennials världen över när sovrummet presenteras under husesyn, men när det handlar om Clairo och hennes sömniga sovrumspop låter det mer Tobbe Trollkarl än Joe LaBero.

Det är inte mycket som har förändrats sedan Sling och Immunity, och även om Massachusetts-artistens hemmasnickrade och personliga inspelningar har fått sig en R&B-nära glow-up är det i grund och botten samma viskande vilopulsaura, om än i ny skrud. Det hade varit intressant att höra Clairo ta ut svängarna ordentligt och vika av från söndagsmyset till förmån för något lite mer vågat och energiskt – då hade Charm levt upp till sin titel på riktigt.

Betyg: 4/10

Daniel Miettinen-Singhateh

Fine Art

Kneecap

Det finns få band som blivit hyllade som något av det viktigaste som hänt ett visst språk och samtidigt blivit bannade från att spelas på radion. Hiphopgruppen Kneecap från Belfast gör på albumet Fine Art det extremt tydligt att de inte tillhör Storbritannien. Med det mesta av albumets estetik bestående av irländska flaggor och Guinnes behandlar de teman som knark, psykisk ohälsa och, inte minst, irländsk republikanism.

Med texter som växlar mellan engelska och irländska och deras brutalt aggressiva sound är det tydligt att dessa geezers har väldigt mycket att säga, men att de är beredda att ha väldigt kul när de säger det. Fylld till bredden av fylleskråliga interludes, orientaliska samples och tunga gästartister, däribland Jelani Blackman, Fontanes D.C:s sångare Grian Chatten och irländska resedokumentärsfilmaren Manchán Magan. Fine Art är knappast ett album, utan ett kulturfenomen.

Betyg: 8/10

Gustav Stjernkvist