Sofia och jag!

Där står en byrå. Den kommer nog alltid stå där den står. Så ful som den är blir den aldrig såld, inte ens annonser som: skänkes gratis mot avhämtning, skulle få ett svar.
På byrån ligger en lapp. På lappen står nedskrivet:

Hej hjärtat

–  Hej hjärtat
–  Hej hej
–  Ska vi göra något ihop ikväll? Bara du
Och jag
–  Jag har inga idéer
–  Vi kan laga indiskt?
–  Jag är känslig mot kryddor
–  Vi kan baka bröd?
–  Jag är känslig mot gluten
–  Jaha, det visste jag inte. Vi kan se en film?
–  Jag blir så rastlös
–  Jaha.
Hej hjärtat
–  Hej du ditt knä
–  Vill du
inte vara med mig?
–  Jag vill vara
med mig själv
–  Jag tycker
ju om dig?
– Så visa det!
Och låt mig va.

Dikten på lappen är skriven av en känd poet. Inte än, men en dag så.
Den utspelar sig kanske mellan en oroad förälder och en tjurig tonåring, eller i slutskedet av en relation. Relationer kan sluta exakt så tråkigt, även om de varit något helt annat, om de så varit någons första, största, mest passionerade. Så kan slutet ändå vara som vilken torsdag som helst. Jag tror egentligen det är bäst för de flesta att det är så.

Min första största förälskelse, var min flickväns bästa vän.
Hon extrajobbade på slottskyrkogården om nätterna och åt bara de bitarna knäckebröd som fått ligga framme ett tag, tills de blivit sega av den fuktiga luften som cirkulerar i ett aktivt kök, för det “rev så hårt i halsen annars” när man svalde. Hon hade utvecklat en egen taktik, den gick på fem minuter:
först lade hon lite läppbalsam med fingret i själva locket, sedan blandade hon i lite rött läppstift och lade på läpparna, efter det smetade hon det som rouge på kinderna, och slutligen hade hon i något svart, skar av den lilla spetsen på en kajal eller blandade i en klump mascara och applicerade det sista, hastigt liksom i farten på ögonlocken.
Vi hade ett alldeles särskilt samförstånd, som jag, med hög säkerhet visste var speciellt.

För det var så! Vi hade stött på varandra i omloppsbanan, som av en slump kretsande kring samma center – planeten, solen, syftet, Maria. Hennes närmsta två, hennes enda två, (de säger att inget förenar folk som en gemensam fiende, för oss var det motsatsen som inspirerade vår enighet, en delad vän.)

Bandet jag och hon hade tycktes mig vara helt annorlunda från hennes och Marias eller Marias och mitt. Jag kan inte säga riktigt varför detta, mer än att det är så, blir så mellan två som känner en tredje riktigt djupt, fastklängda med ett löfte om att stanna så.
I krampaktigt grepp dinglade vi, som hängen i hennes varsitt öra – så gick det till när vi blev ett matchande par. Det var nära till hands att viska hemligheter, jo, skvaller, från vänster och höger. Vi hade där mer än umgänge, vi hade ett uppdrag. Ta ställning och leverera goda råd: välj den röda tröjan, ta det senare tåget, åk dit, åk för guds skull inte dit. Såna råd tar kvinnor bara emot från varandra om där verkligen finns en tillit, och vi kände oss utvalda, förtrodda med något viktigt. Man kände doften av Marias nacke där. Parfym och tvål och … hintar, av arrogans. Lyckligt lottade Maria, med två änglar över sina axlar. Fanns det en djävul var han inte där, syntes inte till, hade annat för sig. Vi var överens varje gång, som man brukar, när man vill …samma sak.

Jag vill äta dig med sked. Jag ska tugga och spotta och dö.
Jag bestämde tidigt att det lämpade sig bäst att vara ärlig, när det som var sant ändå föll rakt inom ramen för det som var uppenbart, som om kroppen inte kunde eller brydde sig om att dölja något – det syntes nog i ansiktet på mig. När dessutom hela ansträngningen av att hålla något inne var så mycket större än skadan det orsakade när man lät det släppas ute, och springa rakt
till platserna det kommer från: själva hon, var det självklart hur det skulle bli. Det bodde ingen värdighet i att ljuga. Fanns över huvud taget inga skäl till det.

Nåja, anledningar finns alltid att finna för den som letar. Oavsett till vad. Det var för mig, egentligen ofrivilligt. Det vore till min och allas fördel att lägga korten på bordet, tänkte jag mig, men så blev det aldrig tillfälle. Under den här vintern var jag mest en passagerare på olika sociala tåg. Jag saknade förmågan, kanske menar jag modet, att initiera på eget bevåg.

Lät mig dras med, det var så underhållande ändå. Ja, att prata med henne var en överraskning varje gång. Det var som meditativt för mig, allt fokus här och nu. För att hon var så intressant. “Jag ska bli bankman, eller starta ett företag, nej, ett förlag! Vi ska trycka tidningar dit man får skicka bilder och berättelser och sen väljer vi ut de bästa.”

“Som ett vanligt förlag?”
“ – Va? Nej! Som ett alldeles speciellt förlag.”
Jag gick de grå månaderna svävande i min verklighet, driven på ruset av nyfikenhet, nyfikenhet på vad mer hon ville bli. Vems mer? Vems bästis? Ibland tog jag till och med steget, och frågade.

– Vad ska du göra när du tagit studenten?
Själv vill jag gå en kurs i historia.
Vi kanske kan åka tillsammans med nattåg några veckor
Och se saker?
– ja, jag har tänkt mig att jag skulle vilja sova en natt i Colosseum Och lära mig historia från primärkällor
Och faktiskt läsa böckerna
Inte bara läsa om böckerna.

Varför sa hon det så? Fast då var det ingenting som irriterade mig. Hon sa såna saker, som att hon ville åka till Sofia, för det var ju hennes namn. Det är väl “anledning nog”, och jag såg ingen poäng med att käbbla emot sådant resonemang. Vad kul! I Sofia kan man säkert ha kul. Dansa eller sjunga, göra sig fin. Köpa en rolig kjol. Kul med musik om man kan musik. Jakob Hellman är Marias favorit. Bara vara vara vänner. Man kan höra på texterna att han har autism, sade Maria.

Du fråga mig nån gång
hur jag tycker du ser ut?
Jag sa bra
och du undra’ om jag verkligen mena det jag sa, så jag sa ja.

Inte heller det gick att säga emot. Jag brukade, som sagt, mest hålla mina åsikter för mig och ingen annan, även om jag alltid hade, och fortfarande har, väldigt nära till mina egna synpunkter. Så som vissa har nära till sina känslor menar jag.
Min andra stora förälskelse var Sofia när hon bytte stil. Hon dök upp en dag och var som ny. Det var en skiftning, nej, utveckling i utstrålning och jag stod som hänförd i min egen hall.

Det krävs intelligens för att åstadkomma vad hon lyckats med, hon hade listat ut hur hon skulle använda färg och form till sin fördel – alla tjejer hamnar en dag i den åldern när de förstår vad som bör framhävas och vad som bör döljas, samt hur tekniken bakom det ser ut. Det löper en knivskarp gräns mellan att klä sig i kläder som är fina, har söt design och intressanta mönster, och att klä sig i kläder som gör sig fint, på just den egna kroppen. Förmågan att arbeta med det man har, det är inte att kalla annat än renodlad konstnärlig skicklighet.

Jag tänkte att några manliga poeter och genier, aldrig kunnat skapa det hon gjort.

Jag tittar på den fula byrån. Det där var en ganska särskild tid på flera sätt. Till den här upptäckternas ålder, av letande efter nya sidor hos andra och en själv, hör även ett utforskande av makten personer mellan, en kategorisering och försök att strukturera och få klarhet i vem som hör vart, och således vem som är vad. Vem skänkes gratis mot avhämtning?
Sorteringen handlar i praktiken om olika sorters tester. Det kan vara frågor som flyger oväntat mot en från håll och kanter, och som det gäller att svara kvickt – men framför allt rätt – på. Hela tonåren är ett oförberett prov, den enda förberedelsen är den man får lista ut själv. Vad måste man känna till, om smaker, ljud, populärkultur, cigaretter? Se alltid till att vara uppdaterad, för plötsligt kommer det: Oj. Vet du inte det?

– Jo, säger man, jag vet att Winston är billigast
Men smakar såklart inte lika gott, utan smaken är
Mer som doften som etsat fast i tapeter,
hemma hos KalasKalle till exempel, om man
Nu lyckats bli inbjuden dit.

Och man klarar sig, för den här gången oskadd. Sofia var en som alltid kom undan, hade sett till att konstant ha en lämplig avledningsmanöver i skjortärmen.

Så gick vintern som varit, äntligen över. Jag funderade på vad som egentligen hade hänt under tiden som passerat. Maria och jag hade tillbringat timmar och åter timmar inomhus.
Vi hade känt oss mjuka – mjuka i själva kroppen,
i kärlen och artärerna. Det var ett fridfullt lugn att se snön, och se ljusen, se utomhus och veta att inomhus aldrig kommer bli samma minusgrader som där. Jag gick inslagen i dunjackan som en julklapp. Kunde bara vänta, med glädje och hopp, hon också – även om hon var en sådan som inte ville visa några barnsliga känslor. Den fanns där ändå, förväntan, det märkte jag, fast jag kan trots det inte säga exakt vad vi väntade på, eller att det kom.

En tanke av sådant barnsligt ovärdigt slag hade kanske varit att samma tillvaro kan bli annorlunda, bara med en annan människa. Själva Maria var det inget påtagligt fel på, och om man ska säga något fel var det bara det att hon inte fick resten kännas rätt. På arbete, långa timmar, färglöst mörker vill man plåstra något, något mer än vardagsprat och en helt okej film. Te och sällskap är te och sällskap, men sen då? Det hela var nog fint, men det finns mycket som är fint. Det var aldrig menat som en förolämpning.

Av det som hände efteråt begrep jag ingenting. Kanske var det nu det kom? Det var i sådant fall, allra mest, tack vare mig.
Jag hade tänkt ut ett sätt att umgås allihopa lika nära.
Från någons storebror hade jag köpt två flaskor fruktigt vin, som jag tänkte vi skulle ha en kväll på Marias takterass
med filtar och kanske ett spel. Vi var inte vana vid smakerna, för mig var det första eller andra gången vin, och fruktigheten tyckte vi väl inte att vi urskilde, men att det var vin, så långt förstod vi. Visst var det spännande nog. Jag hällde med litet fånig stolthet upp i tre glas som egentligen var fel form, för smala, såna som är till för champagne. Det hör till kvinnlig ungdom att bry sig om sånt. Vi samlades kring min lilla ceremoni. Sofia drack upp direkt och fyllde mer. Maria jagade efter, men tyckte smaken var sur. Det fanns ingen konkurrens i skratten åt det, det var en delad förundran, en fnittrig lycka hos oss. Där var ärlig gemenskap. Succén växte i mig. Vi var alla tre inne i någon ny sorts spänning, en stämning som fylld av antändlig gas och vi satt omringade i total väntan på att någon skulle tända första stickan och alltsammans skulle explodera!

Det gjorde inte det. En av oss öppnade fönstret och den redan flyktiga känslan tog chansen. Jag varken hörde eller såg något särskilt hända, men jag registrerade förändringen i Sofias rörelser, det krävdes några veckors fundering sedan var jag säker. Det gick inte att sträcka ut frågande händer, att fånga någon slags uppmärksamhet, intresset var inte kvar. Huruvida det var menat demonstrativt eller ej, det visste jag inte. Men jag visste,
på de tydliga tecken som fanns att de heligas samfund hade slutat tro.

Jag skulle vilja vara hennes hår. Vara flätad eller uppsatt på något sätt, knuten i sidenband och rosetter, omsorgsfullt tvättad med noggrant utvalda tvålar, i de dofter hon gillar bäst. Och när hon sticker in fyra fem hårnålar i luggen, eller ännu bättre – att få vara lössläppt och dansa fritt, rama in hennes ansikte.

Matcha sminket runt ögonen. Vi skulle kunna passa ihop igen du och jag. Fast åt andra hållet? Det skulle kanske gå.

– Men det är över. Jag är ledsen för din skull,
Eller allas.
Hon tittade på sina naglar.
– Eller min egen. Man ska ju välja sig själv, Och Det Ska Man!

Det ska man Maria!

Text: Othilia Pantesi