Aska

Slowgold

Jag tvivlar på att det finns någonting inom musikvärlden som är så svårt att lyckas med som att skriva lugn musik utan att det blir tråkigt eller långdraget. Oavsett hur vacker och tårar-i-ögat-framkallande en låt än må vara, så blir det bara något av en partykiller när man får för sig att sakta ner tempot, göra allting mycket mer slätstruket och ge sig på en klichéartad tändare-i-luften-stämning. Det krävs MYCKET för att lyckas få sådan musik att inte bli ett sömnpiller, speciellt när man lägger flera av sådana låtar i följd. Slowgold har däremot lyckats ro den båten i hamn i snart åtta år och har gång på gång bevisat att långsamma låtar visst kan vara intressanta. De toner och melodier man hör på hennes senaste skiva, Aska är inte ett undantag.

Aska är Slowgolds femte album och bakom spakarna finner vi ingen mindre än Mattias Glavå som, enligt hans Wikipedia-sida, blivit känd för att skapa ljudlandskap som präglas av svensk vispop och mjuka elektroniska toner. Skivan är ett kvitto på att denna artist/producent-kombo fungerar fruktansvärt bra, då man med bara några få musikaliska komponenter lyckas skapa en fängslande atmosfär och ljudbild.

Huvudingrediensen är, som alltid, Amanda Wernes unika röst – hennes signum, som hon smygande och försiktigt försöker trollbinda lyssnaren med. Inte minst på det näst intill psalmliknande öppnings- och titelspåret, Aska. Wernes röst och det traditionsenliga, långsamma tempot följer sedan med när Slowgold ger oss något av de flesta genrer. Stundtals kan det kännas som att det bryter av lite mycket då vi bland annat går från munspelsgrowlande country som i Inte här, till låtarna En dag till och Din hands traditionsenliga postpunk, och sedan slängs in i tydligt bluesinspirerade stycken som på spåret Stänga ner.

Men i det här fallet är detta endast är kontraster man uppskattar. Även om Werne har en makalös förmåga att kunna komponera fantastisk långsam musik, utan att det resulterar i sömnpiller, är det en helt annan grej när man lägger nio sådana låtar på varandra. Att man ska tröttna på skivans medvetet långsamma tempo motverkas dock av att varje spår har en tydlig musikalisk inriktning och som lika tydligt skiljer sig från varandra, vilket målar upp en hel palett av harmonisk popmusik.

Kanske är det dock lite mycket begärt att få någon form av lyft i skivan. Hela atmosfären på Aska är utomordentligt vacker, men det hindrar en inte från att känna en längtan efter någon sorts final… Avslut… Explosion. Även om man gör långsam musik bra, känns det ändå som att det krävs någon form av höjdpunkt för att en skiva som denna ska kunna sticka ut från mängden, och det finns faktiskt en sådan avsaknad här. Det närmsta man kommer något crescendo är det nästan 50 sekunder långa, vemodiga och, för att inte glömma att betona: fantastiska, mellanspelet på Din hand.

Aska är ett välarbetat och behagligt verk som betonar sitt stilla tempo, sin harmoni och ljudbild, men som inte riktigt lyckas få till moment som stannar kvar hos lyssnaren när skivan är slut.