Skulle Tom Ripley klara sig idag?

Spaltmeter har skrivits om karismasamhället, däremot talas det mindre om lillebrorsamhället. Aldrig förr har det varit så vanligt – och så enkelt – att kolla upp hur folk har det och bor. Uppgifter som boendeadress, inkomst och brottshistorik kan tas fram på bara någon minut – och det händer hela tiden. När du söker jobb, träffar nytt folk, börjar på en arbetsplats, dejtar. Gick häromveckan ner till Ica Bonden och satte mig på en av plaststolarna utanför när en kändis gick förbi. Sekunden senare: Mrkoll.

Då, i mitten av september, läste jag Modernistas nyutgåva av amerikanskan Patricia Highsmiths roman Den talangfulle Mr Ripley. Och tänkte. Hur skulle det gå för Ripley idag, när alla filar på sina profiler, samtidigt som andra parametrar (boendesituation, brottshistorik) inte kan påverkas på samma sätt? Skulle han klara sig?

Svaret på det är inte alldeles enkelt. Efterkrigstidens Europa, som romanen utspelar sig i, var tekniskt och polisiärt outvecklat i vissa avseenden. Kanske är det därför Ripley alltid kommer undan och aldrig misslyckas. Ingen han möter har verktygen att syna hans lögner. Det framgår inte minst under romanens första femtio sidor då en informell arbetsintervju förändrar hans ensamma och halvkriminella liv för alltid.

Handlingen i Den talangfulle Mr Ripley är välkänd – tacka Anthony Minghellas stekiga filmatisering med vackra Jude Law och Matt Damon i rollen som Ripley. Det är en vanlig höstkväll när Ripley märker att han är förföljd i centrala Manhattan. Han rusar in i en ruffig bar och tänker att det är en polis som ska ta tag i hans arm, men det visar sig vara en välvillig, välbärgad industriman, Herbert Greenleaf, som ber honom att åka till Italien och hämta hem hans unge son, Dickie Greenleaf, som för en bohemisk men talanglös överklasstillvaro där.

När Ripley anländer bländas han av Dickies vanor och karisma. För första gången förstår han hur det är att leva fint och just när han börjar känna sig hemmastadd blir han alltmer behövande, därmed jobbig och ointressant. Sin intelligens till trots förstår Ripley aldrig att vänskap handlar om att ge och ta. När Dickie tackar nej till att återvända till ett privilegierat men bilstressigt Manhattanliv och artigt ber Ripley att ta ett steg tillbaka, får storyn krut. Ripley radikaliseras. Inte heller han vill tillbaka – till sitt halvdanta liv – och börjar planera att mörda Dickie för att ta hans pengar och identitet, vilket han sedermera gör. Framgångsrikt.

Hade Ripley levt och verkat idag skulle han sannolikt ha anpassat sig till dagens förhållanden, som den kameleont han är, ända ut i fingerspetsarna. Sociala medier, vår kanske främsta annonspelare, skulle ge honom chansen att styra sin berättelse. Dessutom skulle han troligtvis förr eller senare uppvisa en ”sociala medier-störning” En bekräftelseorienterad användning av internetplattformar, något som drabbar många Ripleys, resonerar författaren Arthur C. Brooks om i en SvD-essä.

Men här kan det knepigt. I längden är det svårt att måla upp en falsk fasad på sociala medier eller ljuga i verkliga livet och bära en mänsklig dubbelnatur, som Matt Damon så subtilt gestaltade i Minghellas tolkning. Priset är framför allt socialt. Maila och fråga Anna Sorokin. Hon som häromåret ljög om sin identitet i New Yorks överklasskretsar, och blåste folk hejvilt, innan hon till slut åkte fast och fick en omtalad Netflixserie om sitt liv. Visst, hon är ingen mördare som Ripley, men vem kommer att vilja hänga med henne när hon släpps fri om något år?

I dagens lillebrorsamhälle skulle det vara betydligt svårare för Ripley att verka som han gör i romanen. Den insyn och den mjuka övervakning som i varierande utsträckning präglar oss alla, försvårar onekligen för personer som är beredda att gå över lik. Både bildligt och bokstavligt. Det är givetvis för det mesta bra, även om det förvisso kan vara rätt jobbigt för den som av något skäl råkat hamna snett i livet, exempelvis blivit dömd för cannabisbrott i sina unga, oerfarna dagar och nu tvingas se sitt namn på Lexbase – bakom en prekär betalvägg – i ungvuxen ålder.

Med andra ord finns det både för- och nackdelar här. Fördelen: transparensen, som återföder sig själv. I det andra kapitlet av Den talangfulle Mr Ripley, strax efter att han blivit rekryterad för att resa till Italien och övertala Dickie att återvända hem, blir Ripley erbjuden skjuts hem, men tackar nej. Ripley har under hela mötet ljugit om sin bakgrund och vill undvika att hans nya arbetsgivare ska se hur han i själva verket bor. Nämligen ”i ett skamfilat sekelskifteshus mellan Third och Second Avenues, med rum att hyra på en skylt utanför” Man kan bara spekulera över hur Ripley hade agerat idag.

Text: Rolan Jusupov