Skräp

Och vi sitter där vid bänkbordet och har ingenting att säga varandra. Det borde inte vara så. Men där sitter vi. Alexa och jag. Käkbenen tuggar under huden, rörelserna sprider sig vidare i hennes ansikte. Kinderna och hakan och ögonbrynen som jag så många gånger rört vid.

Vi äter pommes med majonnäs och ketchup, som om vi vore i Amsterdam, men att vara där hade inte gjort skillnad. Tystnaden hade smugit sig in i sömmarna i våra kläder och följt med oss. Alexa har blicken upp i himlen och jag undrar vad hon kollar på. Vi äter med varsin trägaffel, piggarna är våta av saliv och har börjat mjukna. Alexa har en liten droppe ketchup över läppen, jag säger ingenting. Hennes blick verkar ha fastnat där uppe bland molnen. Hon blinkar knappt och jag suckar och blundar, jag orkar inte med henne. Jag kollar alltid efter detaljer men hon ser dem aldrig. Jag pekar på klistermärken på lyktstolpar och fula jävliga hundar med sneda hussar och på affischer i folks sovrum som går att se när man passerar på gatan nedanför. Och Alexa vänder blicken dit jag pekar men hon ser aldrig vad jag ser.

Pommesen var alldeles för dyra och de är för salta. En droppe svett rinner över min panna. Vi köpte en öl att dela på men Alexa tappade den över en t-shirtrygg som tillhörde en skäggig man med tatueringar på underarmarna. Alexa bara tuggar och tuggar, hon har bara har en sak för ögonen. Himlen. Och hon brukade säga att hon aldrig skulle tröttna på mitt ansikte. Men det verkar inte stämma för hon tittar inte på mig längre.

Och så tänker jag på Hedvig. Hedvig som antagligen har på sig en av de där fula reflexvästarna just nu. Jag kan liksom inte låta bli. Hedvig som skrattar och tar min hand i sin över bordet på ölkaféet. Jag lovade mig själv att jag inte skulle, och när Alexa frågade om vi skulle möta henne inne på området svarade jag nej. Hedvig som erbjuder mig sin skjorta när det blir kallt på uteserveringen. Och kinderna hettar och huvudet susar och jag försöker att pressa bort tankarna på henne. Hedvig ska plocka skräp här på dagarna, det vet jag. Vi sa att vi skulle försöka ses någon kväll när hon var ledig. Och jag vet inte vad jag ska säga till Alexa, vi skulle ju göra det här ihop, hon och jag. Sådant där som man gör när man är tillsammans, när man vill vara nära varandra hela tiden, när man alltid har något nytt att säga. Eller när man inte har det. När man sitter vid ett bord på en lerig gräsmatta och hör musiken från den stora och lilla scenen. Och tuggar mat som är alldeles för salt i alla fall i min mun och jag undrar inte ens vad hon tänker på. Jag tänker på Hedvig. Och jag vill inte att Alexa ska fråga.

Jag tar upp mobilen ur fickan och ser att Hedvig har skrivit. Fingrarna lämnar fettfläckar på skärmen. Jag kväver en rap och andas ut den med handen över munnen. Jävla Alexa, hur svårt kan det vara att hålla i en öl? Vi hade behövt den där ölen nu. Och nu kliver det upp ett nytt band på stora scenen och publiken jublar som om det vore en frälsare som stod där. Och kanske är det en frälsare också. Hedvig skriver att hennes pass tar slut vid midnatt och jag böjer ansiktet ner mot skärmen. Om Alexa gjorde annat än att stirra mot himlen skulle hon se om jag ser lycklig eller skyldig ut. Vi bestämmer att vi ska ses inatt. Jag gnider mobilen mot byxorna innan jag lägger ner den i fickan. Den bränner.

”När hon hälsar på mig kramar hon mig alltid för länge. Hon vet exakt vad hon gör”

Bredvid oss sitter några danskar. Randiga linnen och solglasögon i håret. Jag önskar att jag också var sådär fri. På deras bord ligger en pizza i sin kartong och väntar på att bli uppäten. Alexa, säger jag, kolla! På bordet har det satt sig en mås och danskarna ropar och viftar med servetter men fågeln förblir oberörd. Den böjer sitt lilla huvud framåt och hugger tag i pizzan med näbben. Sedan flyger den sin väg och pizzan följer med som ett stort täcke och allt som lämnas kvar hos danskarna är några fallna oliver. Alexa vänder sitt huvud precis i tid för att se fågeln flaxa in bland de höga ekarna en bit bort. Oj, säger hon och fortsätter att titta på ekarna en lång stund efteråt. Hennes mat är slut och från bordet bredvid oss hörs upprörda röster blandat med skratt.

Och jag vet att det är fel att tänka på Hedvig. Jag har vetat det hela sommaren och ändå kan jag inte sluta. Varje gång vi är ute och dricker öl med gänget hamnar vi bredvid varandra. Varje gång jag säger jag älskar dig till Alexa sticker orden mig i tungan. Och när vi ligger ser jag Hedvigs ansikte när jag blundar. Innanför ögonlocken, där det bara brukar vara rött eller svart, där är hon. Det värsta av allt är att jag tror att hon vet. Inte Alexa, Alexa vet ingenting, det är jag säker på. Utan Hedvig. När hon hälsar på mig kramar hon mig alltid för länge. Hon vet exakt vad hon gör. Hon vet att jag har Alexa. Och ändå.

Nästa konsert börjar inte förrän om två timmar och Alexa säger fortfarande ingenting. Hon har plockat upp sin mobil och hennes pekfinger sveper snabbt över skärmen. Jag plockar ihop resterna av vår måltid. Alexa har inte använt sin gaffel och jag stoppar ner den i byxfickan. Jag går och slänger skräpet, säger jag och Alexa nickar svagt. Hon har på sig linnet jag gav henne i födelsedagspresent. Hon gav mig biljetterna hit. Det var innan det blev tyst mellan oss. Innan jag hade lärt känna Hedvig.

När jag reser mig upp blinkar jag hårt och länge för att hålla tårarna tillbaka. Jag vill inte vara här. Inte med Alexa. När jag går ner för slänten mot soptunnorna torkar jag bort några envisa tårar och får salt i ögat. Det är inte min dag idag, tänker jag. Frälsaren på scenen sjunger och jag kan inte förstå att det var till den här gräsmattan som jag längtade hela vintern. Det var ingenting att vänta på, det vet jag nu.

Och jag ser ner på mina fötter och ångrar mig. Jag borde sagt något till Alexa. Vi borde inte åkt hit. Men ändå gjorde vi det och jag tror att jag vet varför jag fortsatte att längta. När ser ner på marken som är full av kapsyler och godispapper och orangea öronproppar kommer Hedvig fram till mig. Hon lägger handen på min axel och säger mitt namn. Och fastän hon är alldeles röd och varm och svettig i ansiktet kan jag inte låta bli att hålla om henne. Jag får anstränga mig för att inte lägga ansiktet intill hennes hals och känna hur hon luktar. Jag vill inte släppa henne, men jag gör ändå det. Hedvig med sitt leende ansikte och den fula reflexvästen som är orange och inte neongul. Bredvid henne står en sopsäck som ser ut att vara helt fylld. Dagens fångst.

Jag är helt dum i huvudet, säger hon och skrattar. Jag har gått en mil idag. Och jag har sandaler på mig! Jag vet inte hur jag tänkte.

Nä, hur tänkte du, frågar jag och försöker spegla hennes tonfall.

Jag visste inte att ni satt här, säger Hedvig och nickar upp mot platsen där Alexa sitter. Isåfall hade jag kommit förbi tidigare. Hedvig pratar om hur hon har känt sig som en skata hela dagen. Ögonen på marken bara och letat efter skatter och skräp och allt annat som glimmar i det söndertrampade gräset. Inga blickar på mobilskärmar eller himlar. Och hennes händer är helt svettiga i plasthandskarna säger hon. När jag står där i skenet från Hedvigs glädje känns det som att någonting inuti mig smälter. Orden flyter fram ur munnen och jag berättar om måsen och pizzan. Jag tänker på natten och på hur lite som syns i mörkret och i röken från cigaretter och rökmaskiner.

”Jag skulle vilja spotta henne i ansiktet och skrika åt henne att jag inte vill ha henne här”

Då kommer Alexa fram till oss och slingrar sin arm kring mig. Vad lång tid du tog, säger hon och kollar mig i ögonen för första gången på hela dagen. Jag började nästan bli orolig. Sedan försvinner det anklagande i hennes röst och hon hälsar på Hedvig. När Hedvig och Alexa kramar varandra får jag knyta nävarna hårt.

Och vi står där och småpratar alla tre och Hedvig berättar samma saker för Alexa som hon precis sagt till mig. Och jag vill skära upp sopsäcken bredvid Hedvig och hälla skräpet över Alexa. Bananskal i hennes hår, fimpar i hennes öppna mun, aska och jord i ögonfransarna. Våtservetter, öronproppar, reklamblad, tandpetare. Jag skulle vilja spotta henne i ansiktet och skrika åt henne att jag inte vill ha henne här. Men jag kramar bara trägaffeln hårt i fickan tills den bryts av på mitten och sedan slänger jag den i soptunnan mittemot.

Sedan hör jag Hedvig prata om ikväll. Mina ögon dras till gräsmattan. Därunder väntar jord och lera och larver på att krypa upp bland solljus och skosulor. Söndertrampad mark, bitar från mat som fallit från fingrar och munnar och fågelnäbbar. Kvitton och hårklämmor. Gröna grässtrån, bruna grässtrån, enstaka blad, groblad och maskrosblad. Fotavtryck i jorden.

Besticken ligger utspridda över marken som hagel. Det finns några i plast också, men inte särskilt många. Det har varit miljösatsning i år, Hedvig nämnde det. Som om det hjälpte. Ingenting hjälper. Och Hedvig och Alexa skrattar och pratar om hur roligt det ska bli ikväll och jag känner hur jag blir alldeles röd i ansiktet. Blodet stiger upp i kinderna. Det var inte så här det skulle bli. Ikväll skulle vara min och Hedvigs kväll. Eller något. Och jag känner hur pulsen ökar och jag känner mig liksom påkommen. Fastän jag inte skulle gjort något. Jag är inte sådan.

Jag har inte gjort något på hela sommaren. Hedvig som viskade i mitt öra. Jag har stått emot. Hedvig som lutade sig nära mitt ansikte. Eller någonsin. Hedvigs som hade hand på mitt lår. Jag skulle aldrig göra så mot Alexa. Hon flyttade inte handen på hela kvällen och jag kunde känna värmen av den när jag åkte hem. Hur jag önskade att hon skulle fråga om jag ville följa med henne.

Men nej. Jag kommer aldrig bli sån. Det är liksom priset för allt det här. Jag har alltid varit en person som kan styra mig själv. Jag agerar inte på mina impulser. Jag skulle aldrig. Jag ska aldrig. Och det spelar ingen roll hur mycket jag bara vill stanna kvar i Hedvigs famn och lägga huvudet på hennes axel och glömma bort att Alexa finns. Lägga handen mot Hedvigs nacke och dra fingrarna genom hennes hår. Det är inte hennes fel att jag känner såhär. Det är sånt som bara händer.

Hedvig tar upp mobilen ur fickan och säger att hon måste skynda sig. Det är som att alla ljud återkommer. Jag kan höra musiken igen. Frälsarens sång. Måsarnas skrin över oss. Hedvig kramar Alexa hejdå och sedan mig. Innan hon går rufsar hon mig i håret och hade det varit någon annan som gjort det hade jag sagt ifrån. Men inte Hedvig. Hedvigs hand i mitt hår. Hon brukar göra så. Sedan lyfter Hedvig upp sopsäcken och slänger den över axeln och den droppar från ett av hörnen.

När Hedvig har gått vänder sig Alexa mot mig. Redan innan hon öppnar munnen vet jag vad hon kommer att fråga. Jag kan känna hennes blick när den granskar mig.

Varför har du inte sagt att du och Hedvig ska ses ikväll?

Och jag bara står där och räknar kapsylerna på marken. Fjorton stycken spridda kring mina fötter. Mina fötter som långsamt sjunker längre och längre ner i leran. Och jag tänker på måsen med pizzan. Jag vill också bara dra.

Text: Vera Worbin, @veraworbin