Skogen

Det märktes direkt att något var fel när hon kom tillbaka. Hon svarade inte med mer än nåt enstaka mm och sporadiskt ah och såg ut som att hon grubblade över nåt. Det var så himla jobbigt när hon blev sån här. Jag rättade till mig i fällstolen och tittade ut över den spegelblanka sjön. Jag undrade vad solnedgången skulle få mig att känna. Det kunde ju inte vara jättelång tid kvar. Det var svårt att avgöra om jag var mer eller mindre uttråkad här än vad jag brukade vara hemma.

Efter att ha genomfört ett femton minuter långt trumsolo på armstödet till min fällstol plockade jag upp en ganska platt sten och frågade om Adriana trodde jag kunde få den att studsa på vattnet. Det heter väl kasta en macka, eller nåt sånt. Visst gör nån det i nån film? Jag reste mig och tog ett par steg ner mot vattnet böjde mig ner och tog i så att jag nästan ramla omkull. Jag försökte skratta åt hur klumpig jag var, men fick ingenting tillbaka. Bara ännu ett mm. Det här var så jävla hopplöst, typiskt henne.

En gång i trean när Vanja fyllde år skulle vi ut och klubba. Vi började kvällen på en av uteserveringarna på Andralång och då råkade Hanna stöta till bordet. Det var ett sånt där riktigt skramligt uteserveringsbord som stod uppställt rakt på gatstenarna, så det var inte hennes fel, men det skumpade till i glasen och lite rödvin hamnade på Adrianas kjol. Alla försökte hjälpa till att tvätta bort det och det syntes faktiskt nästan inte ens. På riktigt, det syntes inte, det var inte ens bara något Hanna sa för att hon skämdes för att det var hon som hade stött till bordet. Men inget hjälpte. Adriana blev så där helt tyst och tjurig. Det drog ner stämningen så kvällen kom aldrig riktigt igång och ingen pallade gå på nån klubb.

Nu satt Adriana där med ena foten uppe i knät och pillade på något. Då och då viftade hon i luften eller klappade till sig på låret för att mota bort myggen som blev allt fler för varje minut som gick. Luften kändes lite kvalmig, nästan statisk. Med jämna mellanrum lät det som att något ploppade i sjön. Kanske var det någon på andra sidan som också kastade macka. Deras kompis tyckte säkert det var skitkul gjort.

”Vad är det med dig?”

”Ingenting.”

”Vadå ingenting? Du surar. Du är ju skitsur.”

”Nej, det är ingenting.”

Så där höll det på ett tag. Hon vägrade erkänna att hon var sur men ju mer jag frågade desto surare blev hon så tillslut brast hon ut i ett: okej, du vinner. Som om det var en tävling.

”Jag skulle bara kissa”, sa hon.

Sedan blev hon tyst. Jag blev också tyst för jag fattade inte vad hon menade. Jag visste att hon hade gått och kissat. Hon berättade att det var det hon skulle göra när hon gick. Hon gjorde en ansats för att säga nåt men kom inte längre än att halvt öppna munnen. Hon harklade sig och gjorde ett nytt försök.

”Sen kände jag hur det typ, liksom… jag kände att jag var lite konstig i magen.”

”Okej.”

”Så jag bajsade.”

Det blev tyst igen. Men det här var en mycket bättre tystnad. Det här var en slags utlösande tystnad, en tystnad som man hade på känn kanske till och med skulle kunna mynna ut i skratt: Men, det gör väl inget? Det är väl inget fel med det? Det är väl så man gör i naturen! Var ska man annars göra det? Titta på oss – shit, haha – två riktiga skogsmullar. Vem kunde ana?

”Men sen när jag var klar…”

Adriana rynkade på näsan. Det var ingen bra tystnad längre. Hennes sätt att väga varje ord på guldvåg påminde om någon som gör slut. Det var samma tonläge på något sätt.

”Men när jag liksom var klar, och såg bajset och toapappret ligga där så tyckte jag det var för nära stigen. Så jag tog en pinne och försökte, liksom, putta bort det. Men då råkade pinnen snärta till det så att det… så det flög liksom upp i mitt ansikte. Det kom på kinden och kanske lite på överläppen.”

Adriana stirrade ner i sitt knä. Jag hade ingen aning om var jag skulle titta. Det kändes helt orimligt att befinna sig där vi var. Vad fan gjorde vi här liksom? Grilla? Vi har en grill på gården. Den kunde vi ju ha använt om vi så jävla gärna ville grilla. Nu satt vi här i varsin jävla fällstol. Det var helt omöjligt att komma på något att säga. Om någon sprätter bajs i ansiktet i skogen, men ingen pratar om det…? Jag kunde inte avgöra om det här var något som liksom

hörde till när man är ute i naturen, eller om det var det sjukaste som hänt någon någonsin.

Jag försökte beundra två fåglar som verkade leka jage över trädtopparna. Alla säger att det är så tyst i skogen men jag svär jag kunde höra massa bilar hela tiden. Ibland var det så mycket att jag trodde att jag hörde fel, att det var vinden i träden eller nåt som lät, men sedan kom jag på att det inte blåste och måste ha varit bilar ändå.

Tillslut reste sig Adriana och sa att hon skulle bada. Hon behövde nog bara tvätta sig ordentligt så skulle det kännas bättre. Efter att hon badat, och gått upp och torkat sig, gick hon och badade en gång till. Och sedan en gång till. Men sedan slutade hon bada. Det fanns nog inte tillräckligt med vatten i sjön. Kanske fanns det inte tillräckligt med vatten på den här sidan av ekvatorn.

Hon gick fram och tillbaka framför brasan, som vid det här laget hade slocknat för länge sedan, och mumlade oh, my god så många gånger att orden började låta konstiga. Flera gånger började hon rota i alla väskor för att hitta desinfektionsmedel som aldrig var där. Det var helt jävla omöjligt att hitta något slags lugn när hon vankade fram och tillbaka på det där sättet.

”Jag måste slå på mobilen.”

”Nej! Vi sa ju inga mobiler. Det är ju det som är hela grejen.”

”Men seriöst, jag måste kolla upp det här.”

”Bajs i ansiktet? Det vill du nog inte googla.”

Adriana tyckte inte att jag var rolig för det här var faktiskt inget att skämta om. Sedan sa hon att hon inte tänkte spendera en enda natt här. Jag fick göra som jag ville, men hon skulle tillbaka till stan.

På något sätt tog all packning mycket mer plats när vi åkte hem än när vi kom. Trots att en del mat var uppäten, vilket rimligtvis borde gjort att vi hade mer plats än innan, var vi tvungna att bära massa grejer i famnen och olika pappkassar. På vägen dit påpekade Adriana vilka jävla proffs vi såg ut som, värsta camparna. På vägen tillbaka till bilen var viben mer psykfall som förvarar alla sina ägodelar i en kundvagn.

När vi väl kom ut på motorvägen hade det blivit helt mörkt. Adriana sa inte ett ord hela vägen hem. Hon bara stirrade ner i telefonen och jag lyssnade på hur den plingade och hur hennes naglar knackade frenetiskt mot skärmen och hur hennes armband skramlade runt handleden. När vi kom över krönet på väg 40, och såg staden breda ut sig mot den stjärnlösa himlen, bländades jag av ljuset, som om vi mötte en lastbil med helljusen på.

Text: Mandus Örarbäck