Sju filmtips för sommaren
Vi har hört att kallare grader ska dra in över Sverige. Om det är ett bottennapp eller skönt och välbehövligt beror på vilken landsände du befinner dig i, men alla kan vi nog vara överens om att soffhäng och tv-mys blir ännu mer lockande. Rolan Jusupov tipsar om sju filmer att se i sommar.
1. Pulp Fiction
Tarantinos Pulp Fiction från 1994 är filmen jag alltid ser i juli, den ultimata sommarfilmen. Jag blir alltid inspirerad av att cruisa runt på Hornsgatan efter, med rutorna nere, Marlboro gold i vänsterhanden och en dubbel cheeseburgare i den högra.
John Travolta spelar den trötte gangstern, Vincent Vega, som får i uppdrag att gå ut med sin chefs flickvän, Mia Wallace (Uma Thurman), under tiden chefen är bortrest. De får en otrolig kemi och blir lätt kära. Thurman är magnetisk och gör en briljant insats. Allt utspelar sig i ett varmt och lätt smutsigt Los Angeles på 90-talet, fullt av neonljus, skräpmat och märkliga själar.
Filmen är nyskapande genom att den berättar flera olika historier som visar sig hänga ihop. Dessutom hoppar händelserna fram och tillbaka i tiden. Detta, i kombination med filmens berömda lekfullhet med genrer samt det låga (luffartendenserna) och det höga (tunga litterära referenser) är typiskt för den postmoderna berättarstilen.
2. Brända av solen
Halvvägs in i sin tegelsten Min kamp 2 medger Karl Ove Knausgård i något samtal att den ryska filmen Brända av solen från 1994 är hans absoluta favoritfilm. Den är en riktig sommarpärla som dessutom vann Oscar för bästa internationella film.
I handlingens centrum står en aktad sovjetisk krigshjälte som njuter av en idyllisk semester i sin stuga utanför Moskva tillsammans med sin fru och hennes excentriska släkt. Där råder joie de vivre. Men där råder också året 1936, mitt under Stalins intensiva utrensningar. En dag dyker en stilig bekant upp, som visar sig vara fruns ungdomskärlek från tiden före revolutionen. Genast förändras dynamiken. Främlingen, som under inbördeskriget stod på kontrarevolutionärernas sida, verkar ha betydligt farligare avsikter än besöket först ger sken av.
3. Bassängen
Bassängen är en snygg, fransk film från 1969. I dag en definitiv klassiker, mycket tack vare Alain Delons fina skådespel.
Filmen kretsar kring Delons introverta rollfigur som myser med frun på Rivieran i Françoise Sagans anda. Ingen stör dem. Men så en dag kommer fruns pojkvän från ungdomsåren på besök med sin 18-åriga dotter. En ny dynamik etableras. Det blir laddat mellan alla fyra, speciellt mellan Delon och dottern. Filmen arbetar med subtila signaler, som blickar och kroppsspråk. Under den lugna ytan växer mörkare krafter fram, vilket skildras på ett elegant sätt.
4. The American
I The American är huvudpersonen också introvert och nedtonad, dock desto mer hemsk. George Clooney är en professionell yrkesmördare på sitt sista uppdrag i karriären. Inledningsvis hänger han, av alla ställen på jordklotet, i självaste Dalarna (!). Sedan håller han till i en diskret italiensk by där han förbereder sig under falskt flagg. Hans chef befinner sig på distans och visar sig inte längre vara lika pålitlig, vilket gör allt mer komplicerat.
Man får följa Clooney i hans stiliga och stillsamma tillvaro i byn på ett närgånget sätt och känner därför oundvikligen viss sympati. Filmen passar den som gillar det lågmälda och ett långsamt tempo en regnig sommarkväll, där det inte sägs så mycket rakt ut och där små detaljer har betydelse. Värd att se om varje år.
5. Taxi Driver
Klassikern Taxi Driver från 1976 passar toppen till tråkigare men desto mer reflekterande sommarkvällar. Robert De Niro gör sin livs insats som skådis. Han spelar som bekant den ensamme taxichauffören, Travis, som längtar efter gemenskap och samvaro i ett vibrerande New York. Men han har emotionella problem och är sin egen fiende. En fin tillgång med Taxi Driver är hur New York nästan blir filmens huvudperson, då man får se mycket av staden, speciellt dess mörkare sidor (en reflektion av Travis tillstånd). Det påminner om Paris i Midnatt i Paris eller Tokyo i Lost in Translation.
6. Call Me by Your Name
Om man eventuellt saknar den gamla Timothée Chalamet – innan han tiktokifierades alltså – kan man alltid återvända till hans numera klassiska HBTQ-film Call Me by Your Name från 2017, där han slog igenom med dunder och brak.
Chalamet spelar den unge Elio, vars något ensamma tillvaro får en ny vändning när den några år äldre och resligare Oliver flyttar in hos familjen över sommaren för att hjälpa pappan i hans forskningsstudier. Det blir flera veckor fyllda av varierande vibes, vin och väldigt mycket Italien.
7. Mulholland Drive
Allt fler personer har, oberoende av varandra, sagt till mig att de egentligen inte gillar sommaren och allt vad den medför och innebär. Även om jag är av en annan åsikt har jag tänkt en hel del på det på sistone med sympati. Kanske kan David Lynchs mästerliga Mulholland Drive fungera som en så kallad lindring för den som inte gillar en gassande sol?
Naomi Watts spelar en aspirerande – och således lätt naiv – skådis i ett varmt Los Angeles. Hon går på auditions och försöker slå igenom. Samtidigt träffar hon på och blir väninna med en mystisk, karismatisk kvinna som lider av minnesförlust på grund av en färsk bilolycka.
Mulholland Drive blandar verklighet och fantasi när den utforskar teman som identitet och drömmar. Vem är jag egentligen? Vem vill jag vara, varför och till vilket pris? Vad händer om det jag vill inte blir av? Och vice versa: vad händer om det faktiskt blir av? Och när det gör det: gör det det, verkligen?
Parallellt med dessa frågor lämnar filmen mycket åt tittarens egen tolkningsförmåga, i en sann Lynchiansk anda. Watts gör en minnesvärd insats och är i vissa scener nära nog perfekt. En superb film.
Text: Rolan Jusupov
