Silas Aliki: Barndomen tränar oss i underkastelse
Silas Aliki är grundare av Folkets advokatbyrå. Hens debutroman heter Reglerna och handlar om hur våld och klasssamhället reproduceras i familjen över generationsgränserna.
Sara Razi Ullah intervjuar. Ett samtal om klass och barns rätt i ett allt hårdare samhälle.
– Jag vill att folk ska fundera på vad som är verklig solidaritet med barn. Hur skulle den kunna se ut och hur kan jag praktisera den, frågar Silas Aliki när vi möts på Bonnierhuset i Stockholm en kall februarimorgon.
Den frågan löper också som en röd tråd genom Alikis debutroman. Reglerna handlar om Ette, en liten pojke som vissa ser som en flicka, som bor i ett hem där våld är vardag och den enda trygga platsen för barnet är i drömvärlden.
Kan man släppa en sådan roman när våld upplevs i varje hörn? Det var en fråga som Aliki ställde sig, men samtidigt kände hen att det krävdes för att kunna skapa någon förändring.
– Jag kände att det kanske var ansvarslöst att släppa ut något så våldsamt i en våldsam tid. Är man som vänstermänniska skyldig att gestalta hopp? Är det inte vad vi egentligen behöver? Men jag vill att vi ska tvingas inse vad det här är för samhälle – och att det därmed ska upphöra. Det måste finnas något annat än detta.
Romanen skildrar hur klassamhället, vars minsta beståndsdel är familjehemmet, formas genom våld och utsatthet som ärvs mellan generationer. I hemmet utsätts Ette av de vuxna, som själva också är eller har varit offer. Detta ger ett intimt och laddat uttryck, som kommer nära inpå hur våld institutionaliseras inom en familj.
Men även under familjens totalitära system i romanen, finns det en stark vilja till flykt. Den iscensätts i fantasivärlden som Ette skapar tillsammans med sin lillasyster.
– Fantasin bör man försöka hålla fast i som vuxen, eftersom barndomen är så totalitär att man är instängd i något. Det är hela tiden andra som bestämmer över en. Jag kan inte välja att lämna det här, för de här människorna har juridisk rätt och de äger mig.
– Barndomen är designad för att träna oss i lydnad och underkastelse inför auktoriteter och då får man det här samhället där folk lyder. Inte för att vi är dåliga eller ointelligenta, utan för att vi inte presenterar så många alternativ. Det är i drömmen, i fantasin, vi måste söka det som kan skapa något annat. Den kommer inte att serveras till oss.
Reglerna är emotionellt utmanande. Att läsa den är tungt. Känslan av isolering och instängdhet präglar varje scen. För Silas Aliki var det svåraste med att skriva romanen att försöka stanna kvar i Ettes värld och förbli sann gentemot sina karaktärer.
– Jag försökte lämna min intellektuella analys, och istället tänka på hur det kändes för mig att vara barn. Det specifika är att världen ofta är ganska trång för barn – så här ser världen ut – medan den för vuxna kan se ut på olika sätt. Mitt specifika är bra eller dåligt utifrån att jag vet hur någonting ska vara. Det vet man inte som barn; då har man bara sitt närmaste och tänker att det är världen. Att försöka hitta och stanna kvar i det kändes viktigt. Det är så utmärkande för barn att de är instängda och har så lite erfarenhet, samtidigt som de hela tiden försöker förstå hur världen fungerar.
Till vardags är Silas Aliki advokat och grundade 2017 Folkets advokatbyrå som specialiserar sig på hbtqi-relaterade fall, med särskilt fokus på asyl- och migrationsrätt samt med barn- och socialrätt. Aliki möter barn i situationer som liknar Ettes vardagligen. För hen är det vardag.
I Alikis skor hade jag totalt tappat hoppet. Men hen finner styrka i att arbeta med andra som också driver dessa frågor. Att organisera sig hjälper. Och att skriva brutalt ärligt om Ette, även när det var tungt.
– Det var också skönt. Jag orkar inte låtsas att situationer som i romanen inte finns, för det är så jag känner att jag blir tvingad att göra hela tiden. För att samhället ska rulla vidare med allt det här våldet måste vi låtsas att vi inte ser det. Annars skulle folk vägra. Det var det som hände under folkmordet i Gaza, för nu sitter jag här och tittar och jag kan inte det. Jag tror det har påverkat många. Det jag skriver om händer hela tiden, det pågår, och det finns något befriande i att erkänna det. Det är inget jag bara kan meditera bort eller inte låtsas om.
Även om Aliki själv inte beskriver romanen som ett politiskt projekt – det arbetet menar hen sker på andra håll – är kopplingen till samtiden och politiken tydlig.
– Det jag har tänkt mest på är hur falskt samhället är mot barn. Man pratar hela tiden om att barn är skyddsvärda och ska ha alla rättigheter, medan barn inte har någon som helst agens. Nu ska dessutom vissa barn sitta i fängelse och utvisas, inom ramen för vad som är barnets bästa. Jag hoppas att vi kan visa större solidaritet med barn, för den finns inte nu. Det låter som om den gör det, men i praktiken är det inte så.
Än idag har barnkonventionen inte ratificerats till fullo i svensk lag. Sverige har inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, som ger barn rätt att klaga direkt till FN:s barnrättskommitté. Utan denna möjlighet har barn inte möjligt att på riktigt utkräva sina rättigheter. Det finns inte någon direkt instans för dem att vända sig till. Vilket kommer drabba barn som söker asyl eller frihetsberövas.
Precis som för många andra barn får inte Ette något lyckligt slut, även om det lämnas lite öppet för egen tolkning. Läsaren tvingas stanna kvar i att berättelsen liksom verkligheten inte alltid blir bra. För Aliki var det viktigt att vara ärlig gentemot Ette.
– Jag har funderat mycket på slutet. Många som läst det har sagt att det var jobbigt, eller att de hade hoppats på något annat. Men jag skrev det som jag gjorde, för det finns något borgerligt i att låta folk komma undan med att allting går bra – för det gör det inte. För många är livet piss och sedan dör man. Det är så samhället tvingar oss att leva. Det blir inte fint, det blir inte bra, och det kommer alltid att vara jobbigt för att du inte har förutsättningar för nånting. Du arbetar jättehårt eller blir utsatt för rasism eller vad det nu är, och det kändes viktigt att låta det finnas. Livet är inte en linjär kurva till lycka; för många i det här systemet slutar det sorgligt.
Text: Sara Razi Ullah
