40 år av Bad Taste: Världsdominans eller döden

Det är sensommar i Reykjavik och staden kryllar av människor från alla världens hörn som har samlats för att se den totala solförmörkelsen på ön. I samband med den celestiala händelsen har Björk passat på att bjuda in till storkalas: tillsammans med vänner har hon anordnat ett rave i hemstaden för att fira sitt skivbolag Smekkleysas 40-årsjubileum. Något säger mig att hon är en bidragande faktor till att vandringskängorna nu samsas med fluffiga boots, extravaganta hårfärger och svartklädda, konstnärliga New York-typer med analoga kameror på stadens gator.  

Dagen efter Björks rave, och utanför Smekleyssas skivbutik på Hverfisgata står nyfikna fans i hopp om att få köpa med sig en vinylskiva hem. Tyvärr får de vända i dörren – på grund av gårdagens event öppnar butiken först senare i eftermiddag. Jag har stämt möte med en av skivbolagets grundare, Sigtryggur Baldursson, tidigare bandmedlem i The Sugarcubes och numera chef för Iceland Music, för att samtala om det isländska musiklivet och hur det ikoniska skivbolaget Smekkleysa grundades.

Året är 1983, och det är dags för den sista sändningen av den populära radioshowen Áfangar. Ett radioprogram som under 70- och 80-talet introducerade ny och progressiv musik till islänningarna. Programledarna Ásmundur Jónsson och Gudni Rúnar Agnarsson har tagit tillfället i akt till att låta några lovande nya talanger skapa och framföra musiken till den sista showen i ett projektband. Det tillfälliga bandet, som fick lov att sjunga den sista versen för radioshowen, kom att bli startskottet till både Smekkleysa och The Sugarcubes. Sigtryggur, som tillsammans med Björk Guðmundsdóttir och Einar Ørn Benediktsson, utgjorde en av de utvalda bandmedlemmarna berättar: 

– Vi tyckte att det var så roligt att vi bestämde oss för att bilda ett band, och det bandet, Kukl, var verksamt i ungefär 3 år: från 1983 till 1986. 1986 slog vi oss samman med en grupp konstnärer som kallade sig Medusa – en grupp författare, poeter och surrealister i Reykjavik. Vi hade mycket gemensamt med dem: vi var runt 20, och ville skaka om konstvärlden i Reykjavik, eller åtminstone ge den en knuff. Så vi startade en organisation, vi kallade det en paraplyorganisation, som vi kallade Smekkleysa. 

Tillsammans skrev den nybildade gruppen ett manifest där de fastslog nio punkter: allt ifrån att de aktivt skulle arbeta mot kreativitetens fiender: “bra smak” och “finansiell återhållsamhet”, till att de så snart som möjligt skulle öppna en nattklubb med namnet “Pit of Filth”. Den punkiga, revolterande stämningen och syftet med den nya gruppen gav upphov till namnet, Smekkleysa, som är isländska för smaklöshet. Mottot i kampen, om eller snarare för smaklöshet, fick lyda: världsdominans eller döden. 

För att finansiera sin nybildade organisation, skapade en medlem av Smekkleysa ett vykort i samband med Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs fredsmöte i Reykjavik 1986. Vykortet föreställde de två världsledarna framför en Islandskarta och ironiserade över den mediacirkus som händelsen gett upphov till. Med 5000 sålda vykort hade Smekkleysa möjlighet att börja ge ut böcker och poesi, och även börja spela in musik. 

– Vi bestämde oss att vårt nästa projekt skulle vara att skapa ett popband för att dra in pengar till organisationen. Så vi satte ihop ett band som vi kallade The Sugarcubes, och det gick lite överstyr när bandet blev mer populärt än vad vi räknat med. Men det började i alla fall dra in pengar till organisationen, så vi kunde börja ge ut andra band och utvidga verksamheten. Så småningom utvecklades Smekkleysa mer och mer till ett skivbolag. 

”Det har varit fantastiskt att se den nya generationen av människor, som har mycket gemensamt med oss som unga, använda den här scenen för sin verksamhet.”

Dock poängterar Sigtryggur att Smekkleysas verksamhet sträcker sig längre än så, och kallar den för en paraplyorganisation för nya konstformer i Reykjavik.  

– Den har en multi-funktion, och det är just det som gör den intressant, verksamheten är svår att ringa in. Det finns ett litet anarkistiskt inslag som jag uppskattar, som alltid funnits där och alltid kommer finnas kvar så länge Smekkleysa finns. 

Verksamheten har fortsatt att utvecklas, berättar Sigtryggur, och sedan sommaren 2024 omfattar Smekkleysa även kaffebaren där vi sitter nu, en trappa upp från skivbutiken som även fungerar som konsertscen. 

– Så det är en fantastisk verksamhet här nu, och delarna passar bra ihop: skivbolaget å ena sidan, som vi på sätt och vis fortfarande äger och driver, och sedan själva butiken och kaféet med konsertscen som fungerar som en social mötesplats. Det har varit fantastiskt att se den nya generationen av människor, som har mycket gemensamt med oss som unga, använda den här scenen för sin verksamhet. 

Att Smekkleysa utökat sin verksamhet och idag firar 40 år var dock ingen självklarhet för Baldursson: 

– Jag brukar ofta skämta om att det är ett mirakel i mina ögon att Smekkleysa fortfarande finns idag, med det affärssinne som vi har.  För organisationen har visat sig vara en utmärkt inkubator av ny musik och nya idéer, men inte en särskilt bra affärsmodell. 

En del av framgångsfaktorn kan, enligt Sigtryggur, vara att skivbolaget, med enstaka undantag, inte satsat internationellt, utan alltid arbetat smått och lokalt. 

– Den isländska musikscenen är lite av sin egen bubbla, och det är just den aspekten som gör den intressant. Och det ger den definitivt en kreativ inriktning snarare än en affärsinriktning. 

Han jämför den isländska musikscenen med Sveriges popmaskineri som skördar framgångar internationellt. 

– Det här är något helt annat. Det här är mer av en indie-haven för udda typer… eller ja, haha… olika typer av musik. 

”Man kan väl i viss mening säga att detta i grunden är ett välkomnande av kapitalismen, den post-covid kapitalistiska världen som blir allt tydligare.”

Att den isländska musikscenen utgör sin egen bubbla och är en relativt liten musikscen skapar även ett intressant utbyte, där genrer ofta blandas och skapar en eklektisk mix.

– Folk är orädda att experimentera, vilket delvis beror på att det inte finns lika mycket press här från den stora musikbranschen. Folk gör det fortfarande till en stor del av kärlek till musiken. 

Sedan Smekkleysas grundande har musiklandskapet på Island förändrats mycket enligt Baldursson, bland annat till följd av ökad statlig finansiering och ett nyskapat exportkontor.

– Musiklandskapet har öppnats upp mer och är mer varierat. Mer isländsk musik har hittat en publik utanför landet. Det har också blivit mycket bredare, vilket bland annat märks av att isländska verk sätts upp i internationella orkesterar, isländska popband som Monsters and Men och Kaleo som turnerar över världen och internationella stjärnor som Laufey.

Även om vinylförsäljningen nu är på uppgång, står de endast för en bråkdel av distributionen sedan streamingtjänsternas intåg på marknaden. I de stora förändringarna som skett i kölvattnet av streamingtjänsternas dominans har intäkterna främst kommit att centreras kring konserter, vilket Baldursson menar har skapat en oroväckande trend där musikvärlden tydligare delats in i olika skikt.  

– Vi har arenakonserter som slår alla försäljningsrekord, och sedan har vi de mellersta och nedre delarna av musikscenen: mindre band som spelar på klubbar, teatrar och liknande. De har börjat få det allt svårare. Man kan väl i viss mening säga att detta i grunden är ett välkomnande av kapitalismen, den post-covid kapitalistiska världen som blir allt tydligare. 

Vad innebär denna förändrade musikvärld för Smekkleysas framtid? 

– Det är en väldigt bra fråga… Jag tror att Smekkleysa kommer fortsätta att blomstra på sina egna meriter, alltså genom att vara en liten och gemenskapsinriktad verksamhet, som satsar på att stödja unga som försöker göra saker på sitt sätt. Genom att vara en konsertscen och mötesplats och släppa musik som annars kanske inte hade släppts. 

Baldursson ser positivt på Smekkleysas framtida möjligheter att göra just detta: 

– Jag tror att vi sakta men säkert börjar få en större publik för det vi gör. Evenemang som Björks rave igår bidrar definitivt till att rikta mer internationell uppmärksamhet till Smekkleysas verksamhet. 

Vad är bad taste för dig? 

– Haha… tja… olika saker… När vi började, kände vi att dålig smak var institutionaliserad konst. Vi ville lyfta fram konstens frihet att ha sin egen plats på sina egna villkor. Och jag tycker att det argumentet fortfarande håller, även om många idag nog skulle säga att Smekkleysa själv har blivit en institution. Men alla institutioner är inte dogmatiska, fortsätter han med glimten i ögat. 

Någon nattklubb med namnet Pit of Filth har dock inte blivit verklighet – inte än i alla fall. Fullmånerave (och numera även solförmörkelserave) hålls dock då och då i skivbutiken, inte sällan med Smekkleysas medgrundare Björk som DJ. 

Berättelsen om Smekkleysa och det isländska musiklivet fascinerar mig. I en musikvärld där AI och ekonomiska intressen gör sig alltmer märkbart, ger Smekkleysa mig hopp om att det finns andra vägar: att det fortfarande finns rum att kompromisslöst hålla fast vid sin konstnärliga och musikaliska integritet. Att välja att aktivt arbeta för kreativitetens frihet och mot “finansiell återhållsamhet” visade sig vara en framgångssaga. 

Text: Astrid Andersson