Shadow Ticket kan bli en av Thomas Pynchons bästa
Det är ingen liten händelse att den ljusskygge 88-åringen ger ut en ny roman. Albert Tullberg Nygren läser Shadow Ticket och finner något nytt i den amerikanska postmodernismens mästare.
”Googling ’new Pynchon novel’ every month for the last 12 years FINALLY PAID OFF”, lyder en av topprecensionerna för Shadow Ticket på appen Goodreads. Och visst var det lika oväntat som roligt att 2025 blev ett sådant Thomas Pynchon-år? Först en svensk nyöversättning av den tidiga novellen ”Den hemliga integrationen”, sedan Paul Thomas Andersons succéfilm One Battle After Another (baserad på Pynchons Vineland) och så till sist alltså den första nya romanen sedan 2013. Som 88-åring tycks han plötsligt ha blivit mer aktuell än på mycket, mycket länge.
När Shadow Ticket först tillkännagavs förra våren var förväntningarna självklart höga hos Pynchonskallarna på internetforumen. Med tanke på författarens höga ålder och långsamma utgivningstakt drog många slutsatsen att den nya romanen också skulle bli den sista. Hur skulle han sätta punkt för ett över 60 år långt författarskap? Det självklara svaret tycktes vara: med en sista tegelsten, lika tung och intrikat som Gravity’s Rainbow eller Against the Day. Kanske var det dags för den mytomspunna romanen om det amerikanska inbördeskriget, som han enligt ryktet skrivit på i årtionden?
Så blev det inte riktigt. I stället fick vi ytterligare en skruvad detektivhistoria på omkring 300 sidor, i samma noirgenre som han rört sig inom sedan Inherent Vice 2009. Det är 1930-tal i Milwaukee, början av depressionen och slutet av förbudstiden. Hicks McTaggart, en före detta professionell strejkbrytare – han fick betalt för att åka till strejker och slåss mot de strejkande arbetarna – har tröttnat på våldet och sadlat om till privatdetektiv. När han får i uppdrag att hitta den försvunna dottern till ”the Al Capone of Cheese” är han först ointresserad, men efter en serie bisarra händelser som bland annat innefattar en österrikisk-ungersk ubåt i Michigansjön och ett svartsjukedrama med mafioson Don Peppino Infernacci har han till slut inget annat val än att ta sig an fallet, om så bara för att han behöver komma bort ifrån Wisconsin ett tag. Utan att han själv riktigt förstår hur eller varför hamnar han dock mycket längre bort än vad han först tänkt sig: Budapest. Plötsligt måste han navigera i ett Centraleuropa på väg in i fascismen, i klassiskt pynchonsk anda befolkat av agenter från ett antal olika diffusa underrättelsetjänster med mål och medel som går långt bortom Hicks förstånd, men som likväl tycks styra hans varje rörelse.
Som ni förstår rör det sig om stor humor. Samtidigt är det långt ifrån bara flams och trams. Vid sidan av alla knasiga namn (Zoltan von Kiss, Glow Tripforth del Vasto, för att nämna några) och dåliga ordvitsar pågår en reflektion om fascismens och nazismens framväxt. ”Der Führer is der future”, säger sympatisören Uncle Lefty hemma i Milwaukee, och när berättelsen flyttar över till Europa är stämningen påtaglig: alla inser att någonting hemskt är på väg att hända, att de går mot en tid som är ännu värre än deras nuvarande och att de i själva verket befinner sig i ”the last minutes of a break that will seem so wonderful and peaceable and carefree. If anybody’s around to remember”. Det är svårt att inte läsa in en parallell till samtiden.
Romanen har fått ett ganska ljummet mottagande. De flesta kritiker jag läst tycks mer eller mindre överens om det som Greg Zimmerman skriver i Chicago Review of Books: att Shadow Ticket förvisso är ”charming” och ”really, really funny”, men i slutändan en roman som kommer att bli ihågkommen som ”a minor work in his overall oeuvre”. Pynchon når helt enkelt inte upp till sin egen storhet, har det låtit som.
När en så kanoniserad författare som Thomas Pynchon (jag menar, han är typ den amerikanska postmodernismen) skriver nytt är det lätt att använda det redan klassikerförklarade som måttstock. Risken blir då att man i första hand bedömer det nya utifrån sätten det misslyckas med att göra samma saker som det gamla. När Vineland kom 1990, efter 17 års tystnad, bemöttes den med stor besvikelse. Ryktet om inbördeskrigsromanen florerade redan då; i stället fick man en i mångas tycken mycket simplare roman vars främsta förtjänst var att den kanske ändå kunde vara lite rolig. Hade den tagits emot på samma sätt om den inte följt på Gravity’s Rainbow? Förmodligen inte. I dag är det få som ifrågasätter Vinelands plats i Pynchons egna kanon.
Nej, Shadow Ticket är såklart varken en ny Vineland eller en ny Gravity’s Rainbow. Den är något helt annat – i vissa avseenden till och med bättre. Jag har till exempel inte läst någon bok av Pynchon som känts så inbjudande i sin lekfullhet. Visst är den stundtals snårig – tappar man koncentrationen ett ögonblick blir man lätt lika förvirrad som Hicks när han plötsligt vaknar upp på en atlantångare – men det spelar inte så stor roll: orkar man inte hitta tillbaka har det sällan varit så enkelt att smittas av glädjen i framåtrörelsen och glömma bort att man är vilse. Det gör romanen lättillgänglig, utan att den förlorar i komplexitet. Hicks McTaggart är också en av Pynchons mer övertygande och intressanta protagonister. Huvudpersonen i de flesta Pynchonromaner är i första hand en funktion, en platt spelbricka som flyttas runt av andra, större krafter. Hicks ges mer tid på egen hand i rampljuset – något romanen bara vinner på. Hans inre konflikt, där viljan att göra gott står mot en total brist på agens, ger en dimension till Pynchons karakteristiska paranoia som jag inte visste att jag saknat.
Shadow Ticket är en roman jag kommer att ha en lång relation till. Jag ser fram emot att läsa om den i många år framöver, omvärdera och upptäcka nya sidor. Jag är också övertygad om att tiden kommer att få den att växa. Om några år kan vi lika väl komma att betrakta den som en av Pynchons bästa.
