Seriös och sexig Shakespeare när Rostvit tar sig an En Midsommarnattsdröm
Konceptet feministisk frigrupp i sina early 20s är oemotståndligt redan på idéstadiet. Inte konstigt att biljetterna till Scenkollektivet Rostvits nya föreställning sålde slut på bara en timme. I Instakampanjen för Midsommarnattsdröm poserar ensemblen med en air av Södra Latin Queen Bees. På ett personligt plan blir jag både lockad och provocerad. Estetiken är döläcker, men samtidigt orkar jag inte att ett trendigt tjejgäng ska coolhetskapitalisera på mitt nördiga specialintresse – William Shakespeare.
Föreställningen inleds med skogsljud och drömsk elektronisk musik. Leonard Thinsz Janssons och Scott Isitts trollbindande soundtrack följer oss pjäsen igenom och blir en auditiv scenografi som håller skogens magi vid liv i det annars kala scenrummet på Orionteatern. Kostymen, undertecknad Leona Lundback, Leon Lindgren och Mira Leff, har 1500-tals silhuetter och andas haute couture. Dräkternas mjuka pasteller och glittrande brokad kontrasterar vackert mot industrilokalens kärvhet, och får mig att önska att jag var edgy nog att gå på klubb i tights och pluderhosor (shorts från 1500-talet). Så långt bekräftas mina förutfattade meningar om föreställningen som ett fashionabelt performancekonstverk. Men när spelet väl kommer igång tvingas jag konstatera att Rostvit lever upp till hypen – de är inte bara it girls, de kan faan spela Shakespeare också!
Berättelsen kretsar kring barndomsvännerna Helena (Tindra Monsen) och Hermia (Ebba Canvert) som till en början är lika oskiljaktiga som två söta körsbär på en och samma stjälk. Hermia trånar efter sin distanskärlek Lysander, med en intensitet som är lika underhållande som hjärtevärmande. Han uteblir från sitt och Hermias inplanerade elopement, ett dramaturgiskt val som både kortar ner rollistan och ger Rostvit möjlighet att skildra hur det känns att bli ghostad.
Den tafatta men ack så passionerade Helena faller i sin tur för smoothtalkern Demetrius (Fabian Penje). Strax efter deras korta kärleksmöte börjar han dock att jaga efter Hermia istället, och sen är cirkusen igång. Intrigen iakttas på avstånd av älvan Puck (Nina-Jane Jacobson) som fascinerad av kärlekens enfald konstaterar: “Det är så konstigt att människan inte vill vara lycklig!”.
Shakespeares komedi om tonåringarna som flyr Aten för att jaga rätt på kärleken i en magisk skog, har skurits ner till kärnreplikerna för att sedan broderas ut i framimproviserad modern dialog. Trogna KULT-läsare vet att jag inte är ett fan av produktioner som fuckar med Shakespeares text (se min klagosång från 2/10-25 över Dramatens ängsliga nytolkningar av klassisk dramatik). Till min häpnad lyckas Rostvit göra anakronistiska textutsvävningar, utan att sänka originalreplikerna. Nästan sömlöst flyter den ikoniska poesin, om kärleken som flyger blint utan riktning, över i vardagliga språkväxlingar från vår egen epok –oh my God! De smidiga kasten mellan klassisk och modern text är ett konststycke väl värt respekt.
Moderniseringen stannar dock inte i texten: Ensemblen stövlar runt i wellingtons från Hunter, Aten gestaltas av dämpade nattklubbsljud och det första mötet mellan Helena och Demetrius sker över en cigg till tonerna av smäktande electro. Hur kommer det sig då att pjäsens förtrollning inte bryts, trots att Shakespeares stil gör det? Jag tror att hemligheten är att uppsättningen tar En Midsommarnattsdröm på allvar. Även där den klassiska versen, eller hela karaktärer (Lysander, Oberon, Teseus, Hippolyta…), har skurits bort hålls kärnberättelsen intakt. Nedskärningarna blottlägger pjäsens essens, så att vi får stirra hjärtesorgen, svartsjukan och den svikna vänskapen i vitögat. Tindra Monsens uppriktiga publiktilltal och den höga angelägenheten i hennes handlande ger Helenas poetiska repliker botten. Hennes 400 år gamla desperation när hon jagar efter Demetrius genom skogen eftersom hon mår illa när hon inte ser på honom, går rakt in i hjärtat.
En midsommarnattsdröm har ett inbyggt eldprov för alla regissörer som tar sig an pjäsen – the play within the play – en sidoberättelse om ett gäng hantverkare som repeterar en teaterföreställning i en skogsglänta. Partiet är svårspelat eftersom det ställer krav på att ensemblen ska blåsa liv i ett halvt millennium gammal satir med stark buskiskaraktär. Rostvit gör valet att nästan helt lämna Shakespeares språk därhän och istället låta den diviga skådespelaren Botten (Elin Smedman) och den idealistiska regissören Kvitten (Kema Rausner) tala klarspråk à la 2025. Trots det lyfter inte den dråpliga maktkampen mellan Botten och Kvitten, utan hantverkarnas scener bromsar mest upp tempot i den annars tighta föreställningen.
Det är istället i triangeldramat mellan Helena, Demetrius och Hermia som den verkliga humorn uppstår. Fabian Penje gör en eldig gestaltning av Demetrius omogna kåthet på Hermia och äckel över Helenas oönskade begär. Tindra Monsen i sin tur, ger Helenas tafatta närmanden perfekt timing. När rollerna sedan blir ombytta och Demetrius krälar efter Helena får publiken njuta av att se den före detta fuckboyen göra narr av sig själv kapitalt. Jag fylls av en ljuvlig hämndlystnad – ett kvitto på att föreställningen har lyckats göra mig emotionellt investerad i Helenas öde.
I en tid när såväl de klassiska pjäserna som den tilltänkta unga publiken förnedras av institutionsteatrarnas tillrättalagda ombearbetningar, bevisar Rostvit en gång för alla att Shakespeare blir sexig när man tar pjäserna på allvar. Se och lär, Dramaten!
Midsommarnattsdröm spelas på Orionteatern till 6 januari
