Nej Dramaten, bara för att jag är Gen Z behöver jag inte dumförklaras

“Det finns inget värre än dålig teater, samtidigt finns det inget bättre än bra teater.” En sägning som har upprepats så många gånger att den tycks ha blivit dogm. Jag har hört det från såväl skådespelare som vanliga dödliga, och jag avskyr det. Avskyr, eftersom det skapar ett förment respektingivande avstånd till en underförstått gammal och mossig konstform.

Tyvärr måste jag erkänna att samma fras har ekat i mitt eget huvud när jag har besökt Dramaten under de senaste åren. Mer specifikt när jag har sett klassiska pjäser på Stora Scenen. Dramaten har 238 års erfarenhet av att sätta upp klassisk dramatik, och dessutom ger epitetet Nationalscen cred nog för att kunna anställa vilken regissör som helst. Man saknar inte heller ambition – säsong efter säsong reserveras Stora Scenen till påkostade uppsättningar av de stora mästerverken.

Varför misslyckas då vår kungliga teaterninstitution gång på gång? TikToks populäritet, krympande attention spans och mediernas larm om “brain rot” verkar ha gjort Dramaten ängslig. I desperata försök att göra klassikerna relevanta för Gen Z offrar man sin konstnärliga integritet. 

Första gången jag föll offer för den sortens produktion var vintern 2022 när Ibsens Ett Dockhem sattes upp. Föreställningen dominerades av ett tvångsmässigt användande av mobiltelefoner. Skådespelarna filmade sig själva och varandra i scen efter scen, eller stannade upp i dialogen för att ta selfies. Contentet livestreamades på en gigantisk projektionsduk bakom ensemblen. “Ett hype house” hade varit en mer lämplig titel än originalet. Det värsta var att spelstilen genomsyrades av den sortens självmedvetna och poserande manér som B-influencers lägger sig till med. Det var så smärtsamt att sitta igenom att jag, för första och hittills sista gången i mitt liv, gick i pausen. 

Vårens uppsättning av Kung Lear var inte mycket bättre. Den legendariska berättelsen om en åldrande kung och den våldsamma arvstvisten om hans eftermäle, fick samsas om speltiden med en nyskriven storyline. I denna fick vi följa pjäsens fiktiva regissör som ligger för döden, medan hans dotter gör sitt bästa för att regissera Kung Lear i hans ställe. ”A play within a play” är visserligen ett genuint Shakespeare-grepp. Tyvärr gick metaplotten i uppsättningen mest ut på att låta skådespelarna problematisera Shakespeares manus. Resultatet blev ett ängsligt kommentatorspår av brasklappande repliker som stod i vägen för originaltexten. 

”Gång på gång gör sig Dramaten skyldig till det största felet en teater kan göra – att dumförklara sin publik.”

Ni kan tänka er mina känslor när jag nåddes av nyheten att Dramaten bjuder på ännu en fresh take av en Shakespeareklassiker i höst. Det gäller Så Tuktas en Argbigga –  ett minst sagt djärvt val av pjäs, eftersom plotten får tjatsex att framstå som the grand romantic gesture i jämförelse. Argbiggan som titeln syftar på är den egensinniga och rappkäftade Katherine. Hennes okvinnliga personlighet gör henne omöjlig att gifta bort. Men så gör den självgoda och kicksökande Petruchio entré i hennes liv. Han gifter sig med Katherine mot hennes vilja, lockad av utmaningen att försöka bryta ner henne till en lydig hustru värdig 1500-talets könsideal. Genom att ta till rena rama Guantanamo-metoder lyckas han, och dramat slutar med att Katherine håller en passionerad monolog om hustruns plikter mot sin make.

Dramatens nya version av pjäsen är höstens dragplåster. Till min fasa triggar beskrivningen på hemsidan plågsamma minnesbilder från ovan nämnda produktioner. Uttrycket “soft girl influencer” används, och vidare beskriver man pjäsen som en “sexistisk kärlekskomedi”. Det får mig att frukta ännu en självmedveten och tvångsmässigt ungdomlig uppsättning.

Dramatens tidigare försök att göra klassikerna relevanta för en ung publik har varit lika tilltalande som en rektor som rappar på skolavslutningen. Men det är inte skämsfaktorn som är det värsta. Gång på gång gör sig Dramaten skyldig till det största felet en teater kan göra – att dumförklara sin publik. Det är som om man på allvar tror att woke-erans barn, de som har vuxit upp med internet som främsta lekplats, inte mäktar med traditionella teaterproduktioner. 

Samtidigt kan jag förstå varför Dramaten anstränger sig för att locka ny publik. Det finns gott om teaterskeptiker nu för tiden. Det gäller bland annat unga människor som köper biljetter under förevändningen att det inte finns något bättre än bra teater, men som inte ger föreställningen en ärlig chans. Unga som håller ett föraktfullt avstånd till det som sker på scenen, för att sedan lämna salongen väsendes: ”Det finns inget värre än dålig teater!”.

Saken är den att man inte kan charma en skeptisk publik genom att göra sig till, som man gjorde i Ett Dockhem och i Kung Lear. Istället behöver man låta texten tala ostört, utan moraliserande brasklappar, moderniserad text eller tidsmarkörer från TikTok-eran. Det är först då man ger publiken en chans att se tjusningen i blankversens hjärtrytm, replikernas poesi och de odödliga berättelser som gett såväl Shakespeare som Ibsen ikonstatus. Visst kan det hända att de unga kommer att tycka illa om uppsättningarna, men det är en risk varje scenkonstnär bör ta. Det är nämligen bara när man slutar oroa sig för vad publiken ska tycka, som man har chans att göra riktigt bra teater.