Schattenfroh fyller en med både hopp och förtvivlan inför framtiden
Sedan den översattes till engelska 2025 har Michael Lentz 1001 sidor långa Schattenfroh både skällts ut av skeptiker och adlats i ”brodernistiska” kretsar. Men är den bra? Gabriel Gille läser och utreder.
Den tyska författaren Michael Lentz – på fritiden boxare och jazzmusiker – är en karaktär ur tiden. I en litteraturvärld som till stor del domineras av färgglada omslag och ytligt grått innehåll är hans djuplodande roman Schattenfroh en märklig, övervuxen outsider.
Redan 2018 kom romanen ut på originalspråket tyska och prisades av den inhemska kritikerkåren som ett genialt, galet, och ambitiöst litteraturexperiment samtidigt som den sålde dåligt. 2025 gav det amerikanska förlaget Deep Vellum – som har blivit något av en kultinstitution med högkvalitativ översatt litteratur som kännetecken – ut den tusenochensidiga romanen på engelska, vilket är den version som behandlas här. Romanen har fått ett annorlunda genomslag i den engelsktalande världen. Schattenfroh hyllades i NYT, och i andra “brodernistiska” kanaler verkar Schattenfroh ha adlats. Så till den grad att den nämns i samma andetag som giganterna Moby Dick, Ulysses, och Gravitationens regnbåge.
Om Schattenfroh kommer gå till historien som en av vår tids stora romaner är svårt att säga. Säkert är det dock att detta är en frisk fläkt. Den är ett livstecken eller ett dödsryck på den högkvalitativa litteraturens lite bleka kropp.
”Det fria tänkandet och skapandet sätts på spel. ”
Schattenfroh består av berättaren Nobodys “hjärnvätska”. I cellen där han sitter inlåst översätts alla hans tankar till text i realtid genom en apparat på hans huvud. Läsaren följer komplicerade föreställningar och surrealistiska äventyr genom berättarens fantasi. Berättarens fängelsevakt Schattenfroh tillrättavisar texten när han anser att det behövs genom att tala med Nobody eller att visa sig i hans föreställningar. Det fria tänkandet och skapandet sätts på spel.
“I must write that I am here voluntarily. And so I write: I am here voluntarily.”
I berättarens expansiva minnespalats blandas autofiktiva lekar med drömspel i betydelsefulla historiska miljöer. Berättelsen hamnar till exempel i den tyska reformationen där berättaren identifierar sig med Thomas Müntzer, revoltledaren i bondekriget som till slut halshöggs sitt hans motstånd. Den för boken centrala idén om auktoritet behandlas även genom att den demiurgiska fängelsevakten – på surrealistiskt manér – tar skepnaden av djävulen, en hörselapparat, berättarens pappa, och ett litet barn som liknar huvudkaraktären.
”I boken speglas även Beckett, Woolf, Laurence Sterne och Borges.”
Berättarens namn är en vinkning till Odysseus möte med cyklopen Polyfemos, och det är en av tallösa intertextuella referenser i boken. En läsning och medföljande utvärdering av Heinrich von Kleists kortroman Michael Kohlhaas – som boken delar ett par egenskaper med – är en annan. I boken speglas även Beckett, Woolf, Laurence Sterne och Borges. Lentz har till och med vävt in meningar från andra verk som inte alltid är så lätta att urskilja. Efterforskningen kan vara tröttsam. Turligt nog råkar det finnas en åtta sidor lång bibliografi mitt i boken, en del i det metafiktionella spel som konstant pågår i Schattenfroh.
I bibliografin nämns bland annat Gunnar Ekelöfs Absentia animi, Giorgio Agamben, självklart även Schattenfroh, men i registret står Schattenfroh som författare till boken. Schattenfroh handlar till stor del om produktionen av boken Schattenfroh. Nobodys uppdrag är att skriva manifestet till den mystiska organisation som Schattenfroh leder. I fiktionen blir boken alltså till – så att säga – under läsningens gång, och refererar konstant till sig själv vilket ger läsaren en känsla av omedelbarhet.
”Dessutom är språket en av de aspekter som skiner starkast.”
Kritikern och skådespelaren Paul Grimstad skriver i sin recension att Schattenfroh till skillnad från annan svår litteratur som Finnegans Wake saknar humor och språklig koncentration. Detta är kritik som saknar anknytning till verkligheten. Förutom att Skrattenfroh är en ovanligt rolig bok är det märkligt att jämföra språket i ett översatt verk med språket i romaner på originalspråk. Dessutom är språket en av de aspekter som skiner starkast. Ett återkommande och förtjänstfullt grepp är växlingen mellan sidolånga meningar och det som närmar sig aforistiken, vilket ekar Kleist. Detta hör ihop med en glidning mellan torra och i överflöd detaljrika beskrivningar – till exempel av fysik – och intensiva, rörande, skildringar av ensamhet och andra plågor. ISIS-halshuggningar, slim-fit skjortor, Hieronymus Bosch, och Jesu lidande är några ytterligare motiv som fångar bokens attityd.
Det är larvigt att låtsas att en bok som Schattenfroh skulle passa alla. Det är en krävande bok som lämnar mycket ansvar hos läsaren. Vissa partier fick mig att ifrågasätta min läsförmåga. Samtidigt är prosan av så hög kvalitet att man inte alltid måste fatta för att uppskatta den. Det är alltså en bitvis motig läsning som kräver tålamod, men som rättfärdigar sig själv i sitt helhetliga estetiska värde. En lockande del av konst på stort, men framför allt en utmanande roman är känslan av belöning – vare sig det är känslomässigt eller intellektuellt – som kan komma med ett ärligt engagemang. Eftersom många av Schattenfrohs 1001 sidor är så pass rika får den engagerade läsaren – ursäkta yuppiespråk – stor avkastning på sin investering. Det är en bok som undflyr sammanfattning och begär otaliga omläsningar.
”Den är kolossal, förstummande i sin språkliga kraft och så pass omfattande att många bärande delar inte får plats här.”
En roman med ett partitur, en svart sida à la Tristram Shandy, en sida ur Don Quijote, och ett stort antal anagram. Den är kolossal, förstummande i sin språkliga kraft och så pass omfattande att många bärande delar inte får plats här. Den genomgående kafkanska rättsprocessen är ett exempel. Det kabbalistiska konceptet tzimtzum är ett annat. Schattenfroh är helt enkelt ett mycket välutfört konstverk som fyller en med lika delar hopp och förtvivlan inför litteraturens framtid. Tills det att Schattenfroh förhoppningsvis översätts till svenska, kommer jag nog få vänta länge på att läsa en samtida roman med liknande briljans.
Text: Gabriel Gille
