Sång
Det sjöng om nätterna. Till en början trodde jag att det var elementet.
Det var inte högt. Knappt ens så att man kunde kalla det ett ljud. Mer som när någon står i rummet bredvid och försöker hålla inne gråten. Ett tunt darrande genom väggen som fortsatte till sängen, där jag låg med mobilen på bröstet och väntade på att du skulle skriva.
Du skrev aldrig. Jag skrev saker till dig istället.
Är du vaken?
Raderade.
Du glömde din tröja.
Raderade igen och kände frustrationen byggas upp.
Jag hatar dig.
Raderade ännu en gång.
Till sist skrev jag bara ett simpelt hej.
Jag skickade inte det heller.
Det var november och allting utanför fönstret såg blött och kallt ut. Husen och bilarna. Människorna som gick till jobbet med sina kroppar instängda i stora jackor, huvorna uppdragna. Till och med ljuset verkade fuktigt.
Jag hade inte duschat på fyra dagar. Din tröja låg över köksstolen. Brukade lukta på den ibland. Det är förnedrande att erkänna, men mycket av kärleken är förnedrande. Den vägrar dessutom alltid att svara när man frågar varför den tvingar fram förnedring.
Sången började efter att du gick. Den kom ur avloppet i badrummet. Ett nästan ohörbart nynnande som steg genom golvbrunnen när huset blivit tyst. Jag kunde ligga vaken och känna hur melodin rörde sig genom lägenheten. Den hade inga ord. Ändå förstod jag den, för vibrationerna klamrade sig fast vid varje känsla i mig.
Kom.
Det var ungefär vad den sa, inbillade jag mig.
Kom hit.
Jag kunde sova på badrumsgolvet vissa nätter.
Jag lade täcket bredvid toaletten och huvudet nära brunnen. Kaklet var kallt mot kinden. Där nere fanns vatten, hår och tvålrester. Hud, sperma och allt vi tvättat av oss och bestämt att vi inte längre behövde.
Jag tänkte på ditt hår i silen. De långa stråna jag brukade dra upp mellan två fingrar. Äcklad. Öm. Jag ville kräkas och äta ditt hår på samma gång.
Efter en veckas tystnad ringde du. Jag svarade inte. Jag satt på golvet med ryggen mot badkaret och såg ditt namn lysa på skärmen. Det var märkligt. I sju dagar hade jag velat se just det; ditt namn. Där. Och när det kom kände jag ingenting.
Nej, inte ingenting. Jag kände irritation. Sången hade blivit starkare och ringsignalen störde den.
Jag tryckte bort samtalet. Sedan kröp jag nära golvbrunnen igen.
Jag började hälla vatten över mig på nätterna. Först bara händerna. Sedan armarna och över huvudet. Jag kunde sitta fullt påklädd i duschen och låta kallvattnet rinna över mig tills tänderna slog mot varandra och läpparna blev blå. Sången virvlade runt inom mig.
Du behöver ingen som lämnar dig.
Jag öppnade ögonen. Vattnet rann från håret ner över ansiktet.
”Nej”, sa jag.
Min röst lät barnslig.
Du behöver ingen alls.
Jag började gråta, vilket var en oerhörd lättnad för jag trodde på allvar att du dödat den delen av mig.
Sedan kom du på söndagen. Jag hade glömt att du fortfarande hade nyckel. Jag hörde ytterdörren öppnas och dina steg genom hallen.
”Hallå?”
Jag satt i badkaret med vattnet upp till hakan. Jag hade kläderna på. Din tröja också.
”Vad fan gör du?”
Du stod i dörröppningen och såg irriterat på mig.
Du såg äldre ut, det gjorde mig glad.
”Lyssnar.”
”På vad?”
Jag log.
Du kom närmare.
”Du ser helt…”
Jag visste vilka ord du tänkte på; galen, sjuk, patetisk. Kanske till och med död.
”Det är någon här”, sa jag.
Du såg bakom dig.
”Vem?”
”Hon.”
Du skrattade till. Drog handen över pannan som du alltid gjorde när du var på gränsen till att bli arg.
”Kom upp nu.”
Du sträckte fram handen.
Jag tittade på den. Jag hade älskat den handen. Jag hade kysst handflatan när du sov. Det mindes du aldrig. Sådana saker är kärlek också. Små handlingar utan vittnen, som ingen behöver se. Bevis som förstör sig själva.
”Kom”, sa du ännu en gång, aningen mer bestämt.
Och under oss svarade rören.
Kom.
Du hörde det, jag såg det på dig för ditt ansikte förändrades. Bara lite, men tillräckligt.
”Vad var det?”
Jag började skratta.
”Tror du mig nu?”
Du backade samtidigt som sången steg genom avloppet.
Nu fanns den i väggarna. I toaletten och i kranen. I glaset med tandborstarna. Våra tandborstar.
Vattnet i badkaret började röra sig fastän jag satt stilla. Små ringar som blev till större. Du sa mitt namn. Jag minns hur konstigt det lät när du sa det, som om det inte var mig du tilltalade.
Senare skulle de säga att ett rör hade spruckit. Att lägenheten under fylldes med vatten. Att grannen vaknade av att det droppade från taklampan. Att brandkåren bröt upp dörren. Att badrummet var tomt. Det fanns vatten överallt, men ingen människa.
Bara kläder. Din tröja låg längst ner i badkaret. Tung och svart av vatten.
Ibland ringer du fortfarande mitt nummer. Jag vet det. Telefonen finns kvar någonstans ovanför mig. Kanske i en låda. Kanske på en polisstation. Kanske har någon kastat den eller börjat plocka isär dess komponenter.
Det spelar ingen roll. Här nere finns inga telefoner. Inga namn och ingen väntan.
Bara rören som löper genom staden som vener. Jag kan höra människorna genom dem. De duschar och gråter. Borstar tänderna och kräks efter fester. Tvättar blod från knän och armbågar. Står framför spegeln och övar på att säga att de inte älskar någon längre.
Om nätterna sjunger jag för dem. Inte högt. Bara lite. Tillräckligt för att vibrationerna ska fortplanta sig genom rör och väggar. Och ibland når den fram till någon. Jag känner det. De stänger av kranen och lutar huvudet mot kaklet. Lyssnar.
Jag sjunger enkla ord.
Och om de är tillräckligt ensamma hör de sitt eget namn.
Text: Marcus Ehrenholm
