Samtidspoesi från en paradoxal verklighet
Nedmonteringen av solidariteten
Mark Zuckerberg tjänar stora pengar
på att ranka kvinnors utseende
och visst ler han åt världen som tror
att vi är på väg mot jämställdhetens guldålder
medan han kan lägga filter över verkligheten.
Själv tror jag att pengarna och den manliga självbilden
fortfarande regerar i Olympen
medan Vergilius gråter åt sina egna tankar
och Zeus smörjer sin välsvarvade bröstkorg med högmod.
I senaten onanerar männen i frack åt
den heterosexuella matrisen
medan den ensamstående modern
förblöder av samhällets later.
Mamma vattnar plastblommor
och äter översaltad gröt
medan regeringen höjer pensionsåldern
och kön till äldreboendet blir längre.
I debatterna på tv pekar alla rättvisans vänner
finger åt invandringen, klimatet och socialismen
och fördömer
dem som fördömer deras uttalanden
medan de viftar med en falukorv i handen.
På kafferasten diskuterar folk
om jag är man eller kvinna
utan att våga fråga
medan jag låtsas som att jag inte hör
och tuggar i mig smulorna från en mandelkubb
och jag läser inlägg på Twitter
om folk som hånar Pride
medan de påstår att de alls inte är homofober.
På biblioteket har besökarna börjat
riva sidorna ur böckerna
medan personalen höjer volymen i sina AirPods
och scrollar bland inläggen på Facebook.
I varje kolbit finns diamanter
Du dricker champagne medan jag går
i höga klackar längs Söderhamnsån
och ser min elegans lysa upp ett
döfött landskap.
På församlingshemmet
sjöng jag blueslåtar
om den gamla världen
medan Gud packade väskan
och drog mot varmare breddgrader
medan han nynnade
på gamla schlagers.
Ögonskugga och läppglans kan få
vilken gråsugga som helst
att framstå som fjäril,
bara det finns en inre
tro på fjärilar
och den färggranna metamorfosen.
Rockmusik och psykedeliska skjortor
är ingenting för högerstyrda fjantar
som tror att samanhållning bildas
inom avlägsna tegelvillor
medan de bunkrar upp med burkmat.
Jag har svalt apokalypsens vedervärdiga
tro på den manliga självbilden
och låtit magsyran fräta bort den
normativa benstommen
medan jag genomgick den fenotypiska plasticiteten
och lät den oskuldsfulla vallmon besmycka mina ögonlock.
Vid Seine-et-Marne görs den bästa
Brie de Meaux
medan regnbågens antagonister
slösar på sina brödsmulor
vid utkanten av våra festligheter
och jag skriver i dagboken
att Sandemose är död
och att jag snart är lika betydelsefull som Sartre.
Genom kapitalets direktiv
I skolan lade jag mig i förövarnas händer,
lät mig bli till formbar materia
utan vare sig ryggrad eller krav.
Mina klasskamrater rabblade
glosor inom nationalekonomi
medan jag lät sandkornen från rasten
samlas som en skavande klump i ögonlocket.
Pedagogerna avskrev de missanpassade
olycksbarnen och hänvisade dem till
återvinningscentralen, sågverket och
den ej säkerställda byggnadsställningen
där balansgången mellan liv och död
visade sig vara verklighet.
Idag sitter pappa med trasig ryggrad,
kaffe med två bitar socker och
två bitar paracetamol och lyssnar till
nyhetsmorgon och dess oavbrutna
hyllningar till de expanderande företagarna
som köpt upp välfärden
medan mamma dricker gravöl
för att sörja hennes slitna knäskålar.
Jag bejakar mina föräldrars förlorade livslust
och bävar över att jag ska behöva se mina
framtida barn i ögonen och säga
”förlåt för det medfödda vemodet
men vi har inte råd med terapi”.
Idag har regeringen löst upp kollektivavtalet,
hållit händerna för ögonen när
medborgarnas tårar sminkas
över med glimmer
och förnekar Madagaskars ungdom
rätten till en dräglig tillvaro
enbart för att göda
de vältaliga entreprenörernas
svällande bukar.
När Aktuellt är slut
tar jag några Propavan
och sväljer mina sårade drömmar
och lägger mig på en bädd av oövervunna rädslor
med en vag förhoppning att morgondagen inte
blir en upprepning av dagens banala tristess.
Texter: Rasmus Ström
