Saknar vänsterkillar självinsikt?
Andrea Roos skriver om killar som upptäcker sitt politiska engagemang – men är det av genuint intresse eller bara ett trendigt yttre?
De 20 åren är fyllda och det är dags för storstadens pojkar att skapa en ny image, en ny yta. Byt ut PS4, fotboll, eller vad fan de nu sysslade med innan och gör plats för den nya identiteten. En del av dessa grabbar finner denna identitet i det politiska engagemanget – eller det är i alla fall vad de vill att det ska framstå som. Grabbarna blir som hänförda av vänsterpolitiken och dess attraktiva utstrålning. Kul, genuint! Nackdelen är dock att många varken kan något substantiellt om detta nyfunna intresse, eller bryr sig om att göra faktisk skillnad. För att använda tydliga etiketter vill jag anklaga denna skara för att vara posörer! Wannabes! Fake fans! Kärt barn har många namn.
Genom att röra sig i vissa kretsar, dejta en del killar och bara socialisera sig i det offentliga rummet kan en stöta på dessa karaktärer. Det handlar om killar som plötsligt upptäcker sitt politiska engagemang, idoliserar gamla kommunister och målar upp en bild av att de själva är nutidens Che Guevara. Detta ska självfallet visas flitigt i sociala medier också. Inte nog med det, de ifrågasätter mer än gärna dina beteenden för att visa hur de är bättre än du. Det finns säkert andra än just killar som också faller in i detta beteende, men de har inte jag dejtat. Därför väljer jag att aningen avgränsa detta lilla tankespel.
Det räcker tydligen inte med att vara öppen med sina i många fall nyupptäckta politiska åsikter och konstatera var de landar på det politiska spektrat. De måste göra det till hela sin personlighet, hela sitt utseende och väva in det i alla samtalsämnen. För att stödja sina argument och påståenden är det inte ovanligt att namedroppa alla gamla vänster- och kommunistgubbar. Ja, men skit i att referera och utveckla era resonemang, mer än med ett “Marx sade…” eller “Jag gillar Stalin”. Varför inte också lägga upp lite roliga citat från dessa gubbar på sin instagram-händelse (efter raden av alla repostade kedjemeddelanden om världens orättvisor)? Matcha allt detta med “rätt” musiksmak och ett gravt second hand-beroende, och vi är hemma!
”En vet att det är illa när de börjar posera med Kommunistiska manifestet på din lokala sunkbar utan att ha läst mer än ett kapitel. Och börjar kalla sig själva för arbetare, när de uppenbarligen kommer från en villa-volvo-vovve-uppväxt och aldrig satt en fot i Kortedala.”
Utöver detta är det oerhört trendigt att idolisera 70-talets Göteborg, som om de visste någonting om det för två år sedan! De kan prata i timmar om hur väl de kan relatera till Nationalteaterns Bängen trålar eller Barn av vår tid. Detta kan följas upp med en anekdot om hur de gömde sig för polisen en sommarnatt (i Örgryte) när de var 17 år och rökte gräs (bakom sina föräldrars villor). När en nu sitter där i sin nyinköpta lilla bostadsrätt och lyssnar på deras tjat kan en kul följdfråga vara vem som betalade kontantinsatsen… Detta visar ytterligare på just hur nyupptäckt detta intresse är.
En vet att det är illa när de börjar posera med Kommunistiska manifestet på din lokala sunkbar utan att ha läst mer än ett kapitel. Och börjar kalla sig själva för arbetare, när de uppenbarligen kommer från en villa-volvo-vovve-uppväxt och aldrig satt en fot i Kortedala. Att också kalla en sunkbar för “arbetarhak”, endast för att det är en sunkig bar, visar även det den påtagliga distansen mellan image och realitet. Ett kul exempel på detta kan mitt kära ex ställa upp som. Vi var mitt uppe i att flytta ut hans saker ur lägenheten när han plötsligt, mitt i flytten, ska springa ner till bibblan för att låna Kommunistiska manifestet. Han förklarade detta med en snabb saga om hur han som nybliven singel (och proletär tydligen) ska hitta sig själv och göra mer för samhället. Intressant hur varken filosofi eller samhällsfrågor väckte hans intresse när jag tidigare studerade just detta… Hur som helst var boken redan utlånad, flytten gick vidare och vi gick vidare. Kanske hänger han på baren Kings Head tillsammans med killen min väninna dejtade för några år sedan. Ja, han som endast går dit för att känna sig som en del av proletariatet.
Nu må det låta som att jag avfärdar dessa grabbar i ett enda svep, men faktum är att jag tycker att det är gulligt. Det är ju jättebra att de inser att samhället kunde bli mer jämställt och jämlikt och aktivt motsätter sig den våg av rasism och fascism som väller över världen för tillfället. För att tydliggöra mitt önskemål är det att dessa nyfödda vänsterpojkar ska utvidga sina insikter och även skaffa sig en viss självinsikt. Jag önskar att de kunde vara ärliga och öppna med att de själva inte kommer från en tuff uppväxt, istället för att hävda sig och tävla om vem som är mest knegarpöjk.
Jag förkastar heller inte deras absoluta engagemang och deras brinnande åsikter. Det är fint. I min åsikt behöver vi ett aktivt folk för att behålla en demokrati i landet. Det är dock inte sällan man blir guilttrippad för att en själv inte underkastar sig Lenins femårsplaner, hatar för lite på ”systemet” och inte lever sitt liv efter Maos lilla röda. Tydligen räcker det inte med att de själva ska propagera och marknadsföra sin nya hobbykommunism, utan de ska även hacka på att en själv inte är nog. Att argumentera för sin sak och ha starka åsikter är en sak, en vacker sak enligt mig, men att måla upp en yta bara för att vara trendig gör mig avtänd. Sluta posera! Och snälla läs några böcker och artiklar, prata med folk, argumentera, skaffa fler perspektiv, skapa en stabil grund att stå på. Eller bara var tydlig med vad du är och inte är, och säg vad du eftersträvar. Som Paris Hilton säger, “That’s hot!”.
Text: Andrea Roos
