Så var Nobelfesten 2025
Den 10 december innebar som sig bör festligheter i huvudstaden och givetvis var KULT inbjudna för att frottera sig på nobelmiddagen bland kultureliten, lika givet fann man den långt från Stadshuset och istället i Teatern Konträrs lokaler vid Medborgarplatsen. An Other Nobel Prize Dinner kallades engångskonceptet vars regissörer Servane Dècle och Milo Rau stod som festfixare. Dresscoden var “Formal / dark attire” och KULTs utsände var Filip Lindgren och Svante Håkansson.
Svante: Även om att stå i en svartklädd kö vid medis och snyggröka för att känna sig mindre utanför inte är något som jag direkt associerar till nobelfestligheter så vilade det helt klart en högtidlig förväntan i luften. Milo Rau studsade omkring och det var omöjligt att inte ryckas med av den schweiziske spjuvern.
Filip: Det händer onekligen något med Stockholm den 10 december, jag kände en samhörighet med alla riktiga nobelgäster eftersom jag i mina finkläder kunde se mig omkring med förakt på alla illaklädda vanlisar på tunnelbanan. Jag fantiserade om att de alla tittade på mig och tänkte: ”Här har vi en person som är bjuden på något viktigt på Nobeldagen.” Usch lider jag kanske av det motsatta till imposter-syndromet?
Svante: Kanske… Oavsett så var du en stilig imposter!
Filip: Jag måste ha haft en mer naiv och oskyldig (tihi) inställning till middagspjäsen eftersom jag till skillnad från dig, Svante, inte varit med om Ruas Pelicot-rättegången på Dramaten dagen innan. Var du orolig att det skulle vara lika grovt igen?
Svante: Det var en splittrad känsla. Kvällen innan var en ångvält, och hur jobbig den än var att befinna sig under lämnade jag den förändrad och stärkt, vad som den kvällen var en regelrätt läsning hade ju i detta fall mer av ett performanceupplägg. En sexrätters nobelmiddag varvad med sex röster, som samtliga ämnade att berätta om de övergrepp de tvingats utstå från “kulturprofilen”.
Filip: Att du så barmhärtigt offrade dig för att låta mig sitta vid middagsbordet och få ta del av middagen skulle snabbt gå från lycka till oro. För när jag träder in i scenrummet (tre dukade långbord, en flygel, en publikläktare) med de andra middagsgästerna innan publiken får komma in så blir jag direkt satt i mitten av det mittersta bordet, vänd mot publiken. Gulp!
Svante: Vilka hamnade du bredvid, var det Konträrs motsvarighet till Silvia eller så Camilla Läckberg?
Filip: Båda! En powerkvinna vid namn just Silvia (advokaten Silvia Ingolfsdottir som har sexualbrott som en av sina specialinriktningar). Men jag hade fyra andra bordsdamer också och jag är inte van vid att sitta på middagar med totala främlingar, som i detta fall också är teaterpublik. Jag tog ett beslut. Bryt isen, hälsa på dem alla och låtsas som om det är helt normalt att vi sitter där. Halv åtta hos Milo Rau-stämning!
Svante: Ljusen var tända, massvis av naturvin på kylning. Telefonerna hade vi tvingats lämna utanför. Vi på bänkraderna kände oss utanför och jag saknade det äldre paret som tidigare i foajen delat med sig av minnen från nattklubben Forum. Som tur var kändes det bättre när taffeln bröts av Anna Kölén, aftonens trygga konferencier och röst nr 1 som var först ut att berätta om sina upplevelser med Jean Claude Arnault.
Filip: Gud! Det var så märkligt! De faktiska personerna som utsatts för Jean “Kladd” Arnault på plats! Var går egentligen gränsen mellan teater, performance och live-dokumentär?
Svante: Därefter började rätterna att strömma in.
Filip: Blev du avundsjuk?
Svante: Mycket. Rätterna luktade gott (men alla likadant), och med donkens kycklingburgare som middag ångrade jag snabbt det förlorade tillfället att använda min makt som redaktör för att få förtur till middagsbjudningen.
Filip: Jag hade mycket nytta av maten för det gjorde att man kunde göra något när de olika vittnesmålen var slut. En av de mer intressanta aspekterna med att låta pjäsen pausa var att det tvingade publiken att tala med varandra. Jag uppfattade det som att publiken även de inledde samtal. Efter första vittnesmålet var det svårt att komma igång med samtalen igen.
Svante: Det märktes… Det var även tillknäppt uppe på bänkraderna och jag ställde mig frågan om vad som är värst, att sitta på en stel bänkrad och titta på en stel middag eller att sitta i en stel middag och bli tittad på. Därefter kom en ny röst till tals. På inbjudan stod det tydligt att man ej skulle applådera efter alla tal men den regeln bröt regissören själv direkt, det kändes helt enkelt olämpligt att inte göra det.
Filip: Jag fick en stark obehagskänsla av att vara med i Tomas Vinterbergs film Festen. Jaså du har blivit utsatt? Men nu är det mat och stämningen kan ju bli konstig.
Svante: Hur hanterade ni det runt bordet?
Filip: För att överleva den livsfarliga stämningen så såg vi till att sexualbrott, #MeToo, Epstein och dylikt var våra huvudsakliga samtalsämnen. Vi tog ansvar för vad som hade sagts. Det kändes opassande att inte försöka förstå eller åtminstone tala om sin upplevelse i realtid. Men för vem är det jag pratar? Jag syns ju! Och än värre, när det är tal så måste jag passa mig noga för att inte reagera än med annat än artigt och stoiskt lugn. Minsta min hade ju påverkat hur middagen tedde sig för åskådarna.
Svante: Att sitta på gradängen blev i sin tur som att iaktta ett performanceverk istället för att delta i det, vilket var rätt egendomligt. Självklart föll blicken ofta på dig som satt centrerad vid mittenbordet med din eleganta fluga, hade jag inte känt dig hade jag räknat kallt med att du tillhörde Milo Raus schweiziska pojkharem och att du var noga utplacerad.
Filip: New dream unlocked: att få vara en del av Milo Raus schweiziska pojkharem. Men kanske fick jag en sämre scenkonstupplevelse (vilket kompenserades av middagen) än du.
Svante: Kvällen följde egentligen en rätt linjär dramaturgi där brutala vittnesmål och upplevelser som rösterna haft med Arnault varvades av att en ny rätt serverades och nya förfriskningar, efter den andra rätten “Preserved green tomato bruschetta: Pumpin, white beans” började till och med borden att samtala med varandra och stämningen i rummet blev bara trevligare och trevligare, samtidigt som vittnesmålen och bilden av odjuret bara blev vidrigare och vidrigare.
Filip: Menar du trevligare som i att det mellan varje vittnesmål även fylldes på av alkoholhaltig dryck?
Svante Ju fullare ni blev desto bättre stämning blev det. Jag förstod inte om de drog ner byxorna på er, där ni satt – den nya kultureliten, som instämmande hummar och nickar med när kvinnornas röster blir hörda men som lika snabbt tycks glömma bort det och mumsa vidare på sin nobelgröt. Är vi lika mycket strutsar då som nu? Från tredje raden kändes det nästan så. Blev du full?
Filip Inte tillräckligt… Vågade inte dricka upp allt, men det sveptes friskt omkring mig! Alla kring bordet var rörande överens om att sexualbrott var fel och att vi alla i rummet var goda och skulle till himlen så vi mådde ju ganska bra!
Svante Då samtliga kvinnor vars röster blev hörda kom från litterär bakgrund märktes det även i talen. Som alltid med språket finns det många olika vägar att ta när man ska närma sig ett svårt ämne, en valde humor, en annan målade upp realistiska miljöer och en tredje valde poesin. Utöver att bli drabbad av texternas innehåll blev man även hänförd och berörd av språkskickligheterna, kanske och bara kanske på bekostnad av själva vittnesmålen. En röst valde att tala utan papper och plötsligt uppstod ett samtal. Språk i all ära men ibland kan även det fungera som ett skydd, ett sätt att distansera sig från innehållet, men vem fan är jag att avgöra det i detta sammanhang?
Filip Jag lämnade middagen med en tydlig känsla av att ha varit med om något men att idén om en alternativ nobelmiddag var starkare än vad vi fick vara med om. Visserligen är ju en idé ingenting om man inte genomför den. Små försökskaniner var vi. Europa är Milo Raus lekplats och vi blott innevånare i hans teateruniversum. Hur kände du när det var klart?
Svante Efter Maria Svelands avslutande krafttal tänkte jag att kvällen ändå inte var (eller behövde vara) något finurligt performanceverk. “Offren” fick bli röster och vi i rummet, oavsett om vi var med på bjudningen eller inte fick sitta och lyssna. Att däremellan få skåla och äta gott var väl inte mer än rätt? Vi firar ju tystnadskulturen och patriarkatets förlust!
An other Nobel prize dinner framfördes den 10 december på Teater Konträr
