Så mår du efter en ”barbenheimer”
Världens städer är nu tapetserade med reklam för årets storfilmer: Barbie och Oppenheimer. Två filmer som är varandras motsatser lockar nu två olika publiker till biograferna samma dag. Oppenheimer är ett filmiskt mästerverk á la Christopher Nolan med påkostade explosioner, komplicerade karaktärer och växlingar mellan sekvenser i färg och svartvitt. Barbie å andra sidan, är ett mästerverk á la Greta Gerwig med påkostat soundtrack, växlingar mellan Barbie Land och den verkliga världen och komplicerade mor- och dotterrelationer. Ingen skugga ska falla på någon av filmerna men om någon ska vinna kriget över biograferna den 21 juli är det enligt mig Barbie.
Greta Gerwigs Barbie handlar kortfattat om Barbie som plötsligt en dag får tankar om döden. Inte bara det; dagen efter vaknar hon och har celluliter (!) på benen och går inte längre på tå. Hon måste därför ta sig till den riktiga världen för att lösa problemet, för att sedan ta sig tillbaka till Barbie Land och fortsätta leva varje dag som den bästa. Tyvärr följer även Ken med vilket får stora konsekvenser senare i filmen. Detta är förstås endast en täckmantel för Gerwigs feministiska plotline som mer ofta än sällan var lite för uppenbar. Trots det bjöds publiken på skratt och skådespel i världsklass.
Christopher Nolans Oppenheimer handlar om Robert Oppenheimer och skapandet av atombomben, men även kommunistanklagelserna som förföljde honom. Filmen är ett långt porträtt av en komplex man. Hjälte eller brottsling? Patriot eller fara för rikets säkerhet? Gud eller djävul? För en tittare som inte är en MÖP (militärt överintresserad person) förloras tyvärr en del av handlingen i ett hav av namn. Mister, doctor, Colonel. Handlingen tappas bort och förlorar riktning i någon form av historisk name dropping, men trots det lyckas Nolan ändå fånga tittaren med hjälp av explosioner, lek med ljud och, precis som i Barbie, bra skådespeleri.
Men det Oppenheimer saknar är rum för reflektion. Efter att publiken går ut ur biosalen säger de kanske något i stil med ”Tycker du att den var bra?” eller ”Tror du att den vinner en Oscar nästa år?”. Det finns ingen sammanhållning i biopubliken, vilket i och för sig inte är ett krav på en film. Men ser man Barbie direkt efter blir det tydligt att publiken kan bidra till filmupplevelsen. I Barbie-publiken finns det ett sorts systerskap. Många har grävt i garderoben efter något rosa, den kvinnliga publiken skrattar åt skämt som flyger män över huvudet och alla kvinnor i publiken får en känsla av gemenskap och samhörighet. Något som jag inte tror att Oppenheimer bidrar till.
Barbie har en övertydlig kritik. Det är inte världsomvälvande punkter som tas upp men trots det fortsätter jag tänka på den efter. Jag får samma känsla i kroppen av Barbie som av timmar av skvaller med mina tjejkompisar när ingen annan hör. Jag förstår att Barbie inte är en perfekt feministisk förebild och att filmen är ett stort PR-trick för Mattel. Men på något sätt är det fortfarande banbrytande att det har gjorts en film om kvinnor för kvinnor, som män inte förstår.
Det finns något ironiskt med att se Barbie en timme efter Oppenheimer. Florence Pugh spelar Jean Tatlock, en kommunistisk journalist som också är Oppenheimers … flickvän? Älskarinna? Hon är med i några få scener, i majoriteten är hon naken. Sen dör hon. Alla kvinnliga karaktärer i Oppenheimer var en förlängning av manliga karaktärer. Som Ken säger ”There is no just Ken, there is only Barbie and Ken”. Det finns inga kvinnor i Oppenheimer. Det finns bara mäns kvinnor.
Förmodligen kommer Oppenheimer vinna fler priser än Barbie. Den kommer kanske även dra in fler intäkter men den kommer inte att överleva som Barbie kommer. Oppenheimer kommer inte bidra till något större, något samtal eller reflektion. Efter Barbie ville jag ringa min mamma. Efter Oppenheimer ville jag äta middag och ta en promenad.
Text: Vera Ölund, @veraolund
