Dokumentären Riefenstahl fastnar i gamla hjulspår i jakten på att dechiffrera Hitlers propagandadrottning

Det är extremt svårt att skriva en recension om en film om Leni Riefenstahl utan att råka skriva en recension om personen Leni Riefenstahl.

Filmen Riefenstahl är en tysk dokumentärfilm regisserad av Andres Veiel, den senaste dokumentären av många som försöker dechiffrera den kontroversiella filmskaparen Leni Riefenstahl och hennes karriär. Dokumentären levererar mycket nytt och intressant material, men det är tyvärr ett fruktlöst försök att försöka bena ut vem hon egentligen var.

Först och främst så utgår filmen från att du redan på förhand är medveten om vem Riefenstahl är. Det är i första hand inte en informativ biopic, utan en film som utforskar hennes väsen.

Tyskan Riefenstahl började sin bana som dansare och skådespelerska, men gick sedan över till regi. Hon är mest känd för att ha regisserat Viljans Triumf (1935), som skildrar den nationalsocialistiska partikongressen i Nürnberg 1934 och Olympia (1938), som visar Olympiska spelen i Tyskland 1936. Hon har genom dessa filmer gått till historien som Nazitysklands drottning av filmpropaganda, även om hon själv alltid hävdat att hon inte hade någon aning om de vedervärdiga mål Hitlers regim hade, istället beskriver hon sig själv som naiv i politiska frågor.

Och visst är det naivt, att ens kunna beskriva sig själv som naiv i en sån situation. Särskilt när hon visat att hon var orädd, driven och äventyrslysten – något som märks i hennes nyskapande sätt att använda filmteknik och tackla dramaturgi. Men på grund av hennes samarbete med Nazityskland har Riefenstahls nyskapande filmer fått ligga i lä medan huvudfrågan gällande hennes konstnärsskap oftast landar i MEN VAR HON NAZIST ELLER INTE? Och följaktligen berörs den eviga frågan om hur vi ska, eller om vi ens kan, skilja på verk och person.

Just denna dokumentär fastnar också i denna frågeställning. Filmens producent, Sandra Maischberger, intervjuade Riefenstahl 2002 och blev fascinerad av henne då hon upplevde henne som en kvinna som inte gick att lära känna på djupet eller få raka svar av. Det är den fascinationen som blev grunden till denna dokumentär, som ihärdigt försöker följa de ändlösa spår som Riefenstahls liv gett upphov till.

Inför produktionen av filmen fick filmskaparna tillgång till allt material ur Riefenstahls egna arkiv. Dokumentären har därför massor av nytt material att tolka, som ger intressanta små titthål in i Riefenstahls hjärna och liv – mest spännande är de privata samtal hon bandat och sparat. Ett annat intressant inslag är faktumet att hon mycket noga arkiverat både hat- och beundrarbrev baserat på vem som skickat dem, med kategorier som “goda vänner”, “medlemmar av nationalsocialitiska partiet” och “övriga oliktänkade som judar och socialister”.

Det är såna ögonblick som blir starka just för att de kommer ur Riefenstahls privata arkiv och ger oss en unik inblick i hennes tankesätt. Riktigt starkt blir det när vi får ta del av bortklippta delar av intervjuer, där en äldre Riefenstahl verkligen bränner till och skäller ut dem som ställer obekväma frågor om “hennes roll i Hitlers stab”. Hon var kompromisslös och ambitiös och som ett sant barn av sin tid hade hon en stark fascination för styrka, både i naturen och i den mänskliga kroppen – en fascination som filmen försöker tillskriva någon typ av ideologiskt driven blick.

Men i slutändan säger filmskaparna ingenting som inte redan sagts. Och här faller tyvärr filmen i samma fälla som andra, då den framförallt utforskar henne som mediepersonlighet och politisk tyckare, snarare än som filmskapare.

Som så många andra filmgestaltningar av Riefenstahl, försöker denna dokumentär ta reda på hur ideologiskt driven hon var, när grundfrågan kanske borde vara om det spelar någon roll? Filmerna hon skapade var mycket framgångsrik propaganda för Nazityskland, vad hon än säger om saken och hur mycket hon än visste eller inte visste. Som tittare skrivs man ibland på näsan under dokumentärens gång, med dramatiska inzoomningar på ett blomband prytt av hakkors, som att vi inte förstått att Hitlers dokudrottning fick blommor av führern ibland.

Med nya inblickar i Riefenstahls liv är dokumentären spännande att se, men samtidigt kör den i samma gamla hjulspår som tidigare porträtteringar av henne. Riefenstahl är en knepig film om en knepig tant som jag varmt rekommenderar men som jag fortfarande inte riktigt kan fundera ut vad jag tycker om.