Regnade det verkligen tills Stockholm svämmade över?
Med en dos stockholmiana och en handfull livsöden vill Måns Wadensjö blåsa liv i den mytomspunne östermalmaren. Trots författarens språkkänsla och hantverk blir det mest blir kokett, skriver Molly Hirschfeldt.
Östermalmsbon är något av ett mytiskt väsen. Går man en stund i Villastaden är det lätt att börja tvivla på hennes existens. Gatorna ekar tomma, de vackra sekelskifteshusen hyser mest kontor och en och annan ambassad. Även i de något mindre exklusiva områdena – som Tessinparken, där jag bor för tillfället – är det inte direkt en anstormning av liv och rörelse som möter en. Det är obehagligt lätt att hitta en ledig tvättid här.
Måns Wadensjö vill upplysa oss om att det visst finns liv i den här delen av stan, bara man tittar noga. Vi får följa en allvetande berättare som talar till ett “du” på upptäcktsfärd till Karlaplan, Gärdeshöjden, Fältöversten och några andra delar av Öfre Östermalm, med nedslag såväl i Stockholms arkitekturhistoria som i ett antal människoöden. För den som är intresserad av stockholmiana är premissen lockande. För den som är intresserad av bra litteratur är läsningen något av en besvikelse.
Boken är full av intressanta små fakta, och Wadensjö är kunnig. Jag avbryter inte sällan min läsning för att återberätta något för min fästman – visste ni till exempel att husen i Tessinparken har fyra lägenheter per våning i stället för det vanliga tre, och att det är därför de har så lustig planlösning? Men snabbt blir den glittrande prosan rätt tröttsam. Författaren har en fäbless för filosofiskt klingande små sentenser, som “så länge vi upplever att någonting saknas har vi någonting gemensamt med varandra” eller “skönheten kräver sina skuggor” eller “levandet är bara ett tillstånd som tillfälligt skyler över döden”. Detta är ett slumpmässigt urval, frambläddrat på någon minut eftersom plattityder av detta slag fullkomligt översvämmar bokens sidor. Jag blir sjösjuk. Varannan mening tycks vilja förklara för läsaren att det minsann kan finnas ett mörker i ljuset. Vem hade kunnat ana detta?
Mest svårsmält är romanen när Stockholmsskildringen övergår i magisk realism. En gång regnar det tills hela Stockholm svämmar över, och alla människor i staden börjar leva som Venedigbor bland fisk och träsk. Ha! Men vänta bara – en annan gång slutar solen gå ner på kvällen, och den eviga värmen förvandlar hela staden till en tropisk djungel. Okej, tack, det räcker.
Wadensjö är trots den koketta tonen en god stilist med en säker språkkänsla. Romanens stora persongalleri gestaltas med värme, och skildringen av Tessinparkens alkoholister är rörande utan att övergå i sentimentalitet, men alltför ofta tar en gymnasial mysticism över vad som hade kunnat vara riktigt bra om det fått vara enkelt. Som när en febersjuk gräsänkling i en våning på Karlaplan plötsligt upptäcker sanningen om universum och skriver ned den på lappar som sedan blåser iväg i vinden. Det är tillgjort, och likt det grunda filosoferandet något man läst alltför många gånger förut. Trots att jag letar efter en metaforisk glimt i ögat hos berättaren, en ironisk underton, kommer jag inte ifrån att romanen ger ett plågsamt uppriktigt intryck. Wadensjö summerar kapitlet om universums sanningar med att “somliga går omkring och längtar hela sina liv efter det som andra gör sitt bästa för att glömma bort”. Jag kan inte för mitt liv förmå mig att tycka att det är betydelsefullt.
Jag vet inte om Måns Wadensjö tror att han berättar något stort eller djupt. Han vet mycket väl att dessa saker har sagts. Jag tror att han tycker att de är värda att sägas igen, för att de är vackra. Där håller vi inte med varandra.
Text: Molly Hirschfeldt
