Redaktionen tipsar: Augustiläsning
En resa genom tid och rum från Mexikos öknar till Norrlands skogar. KULTs litteraturredaktörer Love Frisell och Linn Tarvainen tipsar om sex romaner inför sommarens sista månad.
Strega – Johanne Lykke Naderehvandi (Holm)
Strega är en liten roman på bara 178 sidor, men med varje sida sugs man in av det poetiska och oerhört vackra språket.
Handlingen är bisarr. Rafa anländer till den italienska bergsbyn Strega för att arbeta på det storslagna hotellet Olympic. På hotellet arbetar ett fåtal andra kvinnor, och de får lära sig att pedantiskt utföra sina sysslor. Tiden går och kvinnorna fortsätter städa, bädda, duka och servera, men det kommer inga gäster. Stämningen blir allt mer obehaglig, och gränsen mellan vad som är verkligt och inte suddas ut.
Kvinnorna på hotellet börjar smälta samman, och boken utvecklas till en slags kollektivroman. Lykke Naderehvandis språk är sinnligt och symboliken är tät, vilket gör att boken, trots sina få sidor, gör sig bäst att läsas långsamt.
Linn Tarvainen
De vilda detektiverna – Roberto Bolaño
Jag finner den här boken omöjlig att prata om. Roberto Bolaños debutroman De vilda detektiverna är en resa – och ingen har sagt att turism är behagligt – som sträcker sig över tre decennier, fyra världsdelar och 747 sidor för att slutligen landa i ett frågetecken.
Detektiverna öppnar i Mexico City, 1975. Den unge juriststudenten Juan García Madero möter de två poeterna Arturo Belano och Ulises Lima, vilka tillsammans med sin clique av alt-poeter, inälvsrealisterna, påstår sig vilja göra revolution i den latinamerikanska litteraturen genom att mörda nobelpristagaren Octavio Paz. García Madero slungas in i Mexico Citys nattvärld. Litteratur, sex, kartellvåld, otroheter, droger, prostitution och bokstölder följer. Sedan cirka 600 sidor som river isär berättelsen och kanske bäst kan sammanfattas med en parafras från den: ungdomen är ett bedrägeri.
Men ingenting är lika missvisande som att De vilda detektiverna skulle vara navelskådande litteratur-om-litteratur. Romanen handlar om så mycket att den i slutändan handlar om ingenting. Och därmed om livet, vilket inte heller handlar om någonting. Ändå är det en roman som, efter sista sidan, får en att vilja klippa ett hål i boken med en sax och bege sig ut.
Love Frisell
Väggen – Marlen Haushofer
Enligt mig hör en klassiker till sommarens boktrave. Om du håller med har jag den perfekta kandidaten, nämligen den moderna klassikern Väggen av den österrikiska Marlen Haushofer.
En kvinna besöker sin kusin och hennes mans jaktstuga i bergen. Redan första kvällen försvinner värdparet, och när kvinnan går för att leta efter dem dagen därpå går hon in i en glasvägg. Hon är instängd, väggen sträcker sig runt jaktstugan och det omgivande berget. På andra sidan väggen är allt levande förstelnat, både människor och djur ser ut som döda, fastfrusna statyer. Kvinnan är ensam kvar och får lära sig att överleva i bergen, med sällskap av hunden Lo, en ko och en katt.
Kvinnan skriver under två års tid anteckningar om sitt nya liv, och det är dessa som utgör romanen. Hon berättar om svårigheterna med att få tag på mat, ta hand om djuren och klara av de tuffa årstiderna. Hon berättar också om kärleken till djuren och om hur hon ser tillbaka på samhället hon tidigare varit en del av, och inte längre saknar.
Aldrig har det hänt så lite i en överlevnadsroman, och aldrig har jag önskat att en inte ska ta slut så mycket. Språket är kompakt och inget står skrivet mellan raderna, men varje sida väcker nya tankar och kvinnan i jaktstugan är med en långt efter bokens sista sida.
Linn Tarvainen
Play it as it Lays – Joan Didion
Joan Didions utmärka debutroman Play it as it Lays har huvudsakligen tre komponenter: kylan i Didions rakbladsvassa penna, den brännande kaliforniska värmen och den vinande hastigheten på motorvägarna runt Los Angeles. Många har försökt samma recept. Ingen annan har riktigt lyckats.
Romanen har beskrivits som freeway existentialism, vilket låter coolt men inte gör Didion rättvisa. Hon är inte Jean-Paul Sartre, hon har inga illusioner om människans agens. Här är ett kort utdrag från första sidan i stället:
“Just so. I am what I am. To look for ‘reasons’ is beside the point. But because the pursuit of reasons is their business here, they ask me questions. Maria, yes or no: I see a cock in this inkblot. Maria, yes or no: A large number of people are guilty of bad sexual conduct, I believe my sins are unpardonable, I have been disappointed in love. How could I answer? How could it apply? NOTHING APPLIES, I print with the magnetized IBM pencil.”
Love Frisell
Häng City – Mikael Yvesand
Ingen har väl missat Mikael Yvesands hyllade debut Häng City – en roman som har allt man kan önska av en semesterbok.
Det är nittiotal i Luleå. Ett pojkgäng nyss fyllda tonår, som planlöst fördriver sommarlovet som i en dimma. De cyklar eller skejtar genom Luleås villaområden, snattar snus eller godis och dricker Pepsi fast Cola egentligen är godare.
Läs boken för den påtagliga nostalgin och smygande melankolin, inte för handlingen och allra minst för den obskyra mordhistorien som utspelar sig parallellt med pojkarnas limboliknande tillvaro. Språket är enkelt men väl avvägt, det balanserar hela tiden på linjen mellan humor och poetik.
Häng City är en bok jag lika gärna skulle kunna sätta i händerna på min pappa som på mina jämnåriga vänner, och jag tror bägge skulle få ut både skratt och igenkänning av läsningen. Läs boken på landet och lämna den sedan i sommarstugans bokhylla, för resten av släkten att plocka upp.
Linn Tarvainen
Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
Hisspitchen för Evelyn Waughs genombrottsroman från 1945 är att Brideshead Revisited är The Secret History för äkta skallar. Jag läser den var eller varannan sommar. Och varje gång slungar romanen in mig i ett slags psykos där jag börjar romantisera den engelska överklassen och önskar att jag också var en var en Oxfordstudent som en sommar på 1910-talet togs under dandy-aristokraten Sebastian Flytes vingar.
På ytan är romanen reactionary chic. Skandera T S Eliot från hustaken. Eftermiddagar långa champagneluncher. Eventuellt homosexuella romanser. Se ner på arbetare och vara rädd för kvinnor. Somrar på slott, resor till Venedig. Det är en tragedi som i korthet handlar den om hur den engelska överklassens lättja – välförtjänt – tog död på sig själv. Men där under gömmer sig en djupare berättelse om grace, ett katolskt begrepp som inte riktigt fångas av svenskans ‘nåd’. Vilket låter Brideshead sträcka sig över ren nostalgi och sentimentalism.
Fast man läser Brideshead som en romantiker. Först idealiserar man den engelska aristokratin under romanens idylliska första akt, därefter sörjer man och framför allt förbannar den. Men man glömmer aldrig den första sommaren. Som det står skrivet på Sebastian Flytes dödskalle: Et in Arcadia ego. Även i Arkadien (idyllen) finns jag (döden). Eller omvänt, som en kontemplation av det förgångna: även jag har varit lycklig.
Love Frisell
