Recension: X

Året är 1979, ett team unga filmskapare är påväg ut till en ranch i en skåpbil för en porrinspelning. Maxime (Mia Goth) ska bli en stjärna. Hon är porrskådis, och enligt filmens producent Wayne (Martin Henderson) som också är hennes pojkvän besitter hon the X factor. Längst bak i sitter Lorraine (Jenna Ortega), en blyg ljudtekniker som inte visste att det var just en porrfilm hennes pojkvän RJ (Owen Campbell) hade bett henne följa med och jobba på. I mitten sitter Bobby-Lynne (Brittany Snow) och Jackson (Kid Cudi), ett porrstjärnepar som inte kan hålla händerna ifrån varandra. Väl framme på ranchen möts de av en vit trävilla omgiven av högt gräs. Den varma luften går att ta på och syrsornas högljudda sång skvallrar om ödsligheten. Ägaren av ranchen, en till synes uråldrig man, hälsar på teamet med ett gevär i högsta hugg. Efter en smärre dispyt låter mannen dem tillslut inta stugan längre ner på gården, med ett varningens finger om att inte störa hans fru. Hon är förvirrad menar han. Under inspelningens blir mannen och hans lika uråldriga frus närvaro mer och mer påtaglig, och i samma takt ökar obehaget. Det är något i luften, något i det vita huset som inte står rätt till.

Den vita villan med stor veranda djupt nere i den Amerikanska södern, den evighetslånga motorvägen med gula åkrar på bägge sidor, den skruttiga bensinmacken mitt ute i ingenstans och de sex ungdomarna i en svettig skåpbil. Det här har vi sett förut. Från första början är det klart att Ti Wests X är ett tydligt homage till slasherklassikern Motorsågsmassakern (Tobe Hooper, 1974). Det är imponerande hur väl de har fångat atmosfären, så pass att jag hinner undra om Ti West har fått tillgång till originalfilmens inspelningsplatser. Trots den ikonstatus Motorsågsmassakern fått på senare år var den hårt kritiserad och censurerad när den kom. En ren och skär tortyrfest där den enorma mängden blod, våld och inälvor ersatte all sorts substans menades det. Nu är det vedertagen sanning att Motorsågsmassakern är en klar kritik av köttindustrin och en av de 70-talsslashers som faktiskt har mest att säga. I X är det inte köttindustrin som kommenteras, men med hjälp av Motorsågsmassakerns igenkännbara miljö porträtterar Ti West istället likheterna mellan porren och skräckens värld.

Ti Wests användande av old-school estetik är uppfriskande och känns igen från hans tidigare kostym-skräckis The House of the Devil från 2009. Även den är en homage till en gammal slasherklassiker (When a Stranger Calls från 1979, Fred Walton), och liksom i X är det filmspråket som skapar den autentiska känslan av tidsperioden. Redan innan årtalet har visats på skärmen har filmens vidvinkelshots, djupa fokus och dollysvepningar fört mig tillbaka till 70-talet. Många andra försök att spela på den rådande 70- och 80-talsnostalgin använder sig av smärtsamt moderna filmtekniker, medan de förlitar sig på att en nästintill parodiliknande efterlikning av årtiondets mode ska föra tittarna tillbaka i tiden. Rent stilistiskt känns X som en klassisk Amerikansk 70-talsrulle, så som Carrie (Brian de Palma, 1976), eller ovan nämnda When A Stranger Calls. Att den även är fotad på film är en bidragande faktor (och ett stort plus för oss analognördar). West är inte rädd för tystnad, men när syrsornas sång och vattnets lätta skvalpande väl avbryts av den dova, viskande filmmusiken blir stämningen hårresande. Det är ett smygande obehag jag luras in i, figurer sveper förbi ur fokus i bakgrunden eller träder långsamt fram ur dunklet. Skräcken är lågmäld, tills den inte är det alls.

Att porren spelar en betydande roll i X är ingen slump. När den moderna slashern föddes på 70-talet hade porrfilmen samtidigt sin peak. I USA kunde du gå på porrbiografer som öppet marknadsförde sina titlar med slogans om svenska flickor, som sett i Scorsese-klassikern Taxi Driver (1976). Och precis som filmteoretikern Linda Williams ringade in i sin artikel Film Bodies: Gender, Genre, and Excess från 1991, har skräcken och porren mycket gemensamt. De två genrerna har pekats ut som så kallade kroppsfilmer, filmer som stimulerar kroppsliga reaktioner istället för intellektuella, och därför gjort sig förtjänta av sin låga status. Porren och skräcken har låg budget, är groteska och bygger på en nästintill fetischerande besatthet av kvinnokroppen. Medan Maxime skriker och stönar smyger sig den hårresande filmmusiken in igen, är det stön av njutning eller skräck? Filmen klipper fram och tillbaka mellan porrinspelningen och kusliga scener i den vita trävillan, liknelserna mellan kvinnans position i porren och i skräckfilmen blir uppenbar. Vid ett tillfälle ifrågasätter Lorraine sin pojkväns vision för filmen, varför är han så besatt av att skapa en historia och snygga bilder mitt i allt sex? “They come to see ass and tits” säger hon. Om porrkonsumenter bara är där för att se ass and tits, hade kritikerna rätt i att fans av 70-talets slashers bara var ute efter blod och inälvor? Pojkvännen argumenterar tillbaka. Han är inte här för att göra en “dirty movie”, han är här för att skapa “Cinema”.

Ti West tycks ha samma vision. X berättar en historia om sex, lust och åldrande. Frustrationen av en lust som inte går att tillfredställa på grund av åldrandets konsekvenser och rädslan för synden, är vad som driver filmens antagonister. Synden, den som varit konstant närvarande i slashergenren. En genre som historiskt sett delat sina värderingar gällande sex med konservativa kristna till den grad att det är lätt att lista ut vem som blir filmens första offer baserat på karaktärernas sexlust. I X är denna lust konstant närvarande hos alla karaktärer, på gott och på ont. Ingen går fri från synd, vem har då förtjänat rätten att överleva? Precis som karaktärerna försöker lyfta den konstnärliga potentialen i porren, försöker Ti West X visa det intellektuella värdet i slashern. Jämförelsen går inte helt hem. Den mest betydande skillnaden mellan porren och skräckfilmen är att den ena genren faktiskt bygger på exploatering av verkliga människor. Genom jämförelsen med porrfilmen kritiserar X slasherns patriarkala inställning till sex, men missar att porrindustrin är minst lika patriarkal. 

Trots att det porrkritiska perspektivet lyser med sin frånvaro är X en fenomenal hyllning och uppdatering av slashern. Med den lågmälda uppbyggnaden á la “intellektuell” skräckfilm tillsammans med Motorsågsmassakerns ikoniska bilder och atmosfär, lyckas den nog få fans av den så kallade intellektuella skräcken som A24 gjort sig känd för att se det konstnärliga värdet i den blodiga skräckfilmen. Inklusive dess tortyr och inälvor.

Text: Tova Hirsch