Recension: TOVE

Hennes hyllade böcker om Mumindalen har förtrollat folk i decennier. Efter att ha blivit melankoliskt omfamnad av hennes fantastiska berättelser blir det svårt att tacka nej till att få veta mer om den fascinerande person som Tove Jansson var. Det har nog dock inte undgått någon att en filmtrend för ”biopics” infunnit sig de senaste åren då många i synnerhet kulturhistoriska personer skildrats på vita duken. Med Bohemian Rhapsody och Rocketman i spetsen för Hollywoods tröttsamt svulstiga oproblematiserande tappningar. Formatet har blivit tjatigt. Zaida Bergroths TOVE blir till en svallvåg längs det stora ”biopic-havet” och får slåss mot en publik som är rätt trötta på dramatiserade livsöden. Oförtjänt dock eftersom den självklart intressanta anledningen att Tove Jansson, som både feministisk ikon och homosexuell kvinna, lyckades slå sig fram i en gubbtät bransch men också i ett samhälle där homosexualitet fortfarande sågs som en sjukdom. Att hon dessutom gick och blev så otroligt folkkär som hon blev är en historia som tåls att berättas.

I efterskalvet av andra världskriget kämpar den unge Tove (Alma Pöysti) för att ta sig fram i den tuffa konstvärlden. I skuggan av sin redan välkände far, skulptören Viktor ”Faffan” Jansson (Robert Enckell), tampas hon med den hårda konkurrensen men kritiseras också av sin pappa för det tecknande hon sysslar med, eftersom han vägrar erkänna det som riktig konst. När Tove möter journalisten och politikern Atos Wirtanen (Shanti Roney) och fattar tycke för honom verkar det som att hon har hittat rätt. Men Toves liv vänds helt upp och ner när hon träffar teaterregissören Vivica Bandler (Krista Kosonen) som hon blixtsnabbt förälskar sig i. Genom Vivica upptäcker Tove både nya sidor av livet och sin sexualitet, men också nya möjligheter för sin konstnärskarriär. Men relationen till Vivica visar sig inte bli den dans på rosor hon hade hoppats på. 

Vi följer Tove när hon kastas runt i sitt yviga konstnärsliv fyllt av kärlek, svek och dekadent festande. Men rörigheten i Toves liv smittar även av sig på hela filmens form. Likt den återkommande problematiken i ”biopic”-filmer blir berättelsen spridd och åskådaren förlorar snabbt greppet om vart filmens egentliga fokus ligger. Konflikterna blir tillslut för många och allt känns lite grann som en samling (för att använda ett slitet begrepp) oknutna säckar. Med alldeles för lösa skott skjutna så bildas det aldrig riktigt något koncentrerat hot. Den Mumin-hungriga publiken snappar såklart upp speglingarna mellan Toves liv och karaktärerna hon skapar för berättelserna om Mumindalen, men det blir tyvärr magert och känns många gånger intvingat. Istället läggs fokuset främst på Toves kärleksliv som såklart spelar en väldigt viktig roll, men det blir en tråkig konsekvens. Filmen verkar på något vis tassa runt det faktum att hennes homosexualitet ansågs problematisk av dåvarande samhälle, snarare verkar Tove aldrig möta någon som överhuvudtaget anser något annat än hennes välvilja. Dessutom glöms själva konstnären lätt bort när den fantastiska skapelsen hon faktiskt så tidigt påbörjade mest verkar vara en konsekvens av hennes kärleksintryck och nämns mer i förbifarten. 

Framförandet resulterar tyvärr i ett väldigt stelt och färglöst skådespeleri, i synnerhet från Shanti Roney som anammar en slags apatisk framtoning men som mest känns klumpig. Bättre är Alma Pöysti som verkligen fångar Tove Janssons slutna men varma personlighet med vassa armbågar. Till filmens fördel gör det intresseväckande fotografiet och den pulserande musiken till att berättelsen ändå får ett skimmer av något mindre generisk natur. TOVE blir på så sätt en väldigt vacker film att titta på stundvis, utan att för den skull heller lägga allt för mycket tid på att filmen just utspelar sig för snart 80 år sen. Den retrofila publiken kommer absolut att ”pleasas” men med måtta.

Även fast TOVE blir något befriad från ordentlig substans så lyckas den ändå att underhålla. Med just det lätta bemötandet som publiken ges av att konflikterna aldrig riktigt blir för svåra, ser vi på världen hoppfullt genom Toves ögon. Allting resulterar i en varm eftersmak om att vi likt Tove kan blicka framåt, bortom den kaotiska tillvaron, för att vad som sker härnäst verkar vara mer spännande.

Text: Christopher Carnhage, 23 år, Stockholm