Surrender

Maggie Rogers

I en digital värld rör sig sökandet efter musiktrender och “the next big thing” fortare än någonsin och vår hunger efter det nya och virala verkar oändlig. 2016 var vi därför många som fastnade vid klippet när en ung och opolerad Maggie Rogers får tillfälle att spela sin singel Alaska för Pharrell Williams, producent och grundare av bandet N.E.R.D.. När låten ebbat ut och Pharrell satt där mållös så stod det klart att det fanns både talang, budskap och ambition i den unga låtskrivaren från Maryland. Tre år senare släppte hon sitt debutalbum Heard It In A Past Life. Även om det togs emot med övervägande positiva reaktioner så har den också kritiserats för att vara något säker, och att Rogers inte direkt tillförde något nytt till indiepopen. 

Den innovativa produktionen och lätt studsande sången som vi blivit introducerade till på hennes första EP fick ge plats åt något… annat. Heard It In A Past Life lyckades visserligen visa att hon både är en kompetent låtskrivare och producent, men tre år senare så låter skivan trevande och lite osäker. Bortsett från albumets höjdpunkter lät produktion och sång generisk och särskiljde sig inte särskilt mycket från andra samtida singer-songwriter-album. Surrenders första spår Overdrive är inte det mest imponerade, men en tydlig indikator på att Rogers inte sparar på krutet. De många stämmorna ackompanjerar varandra väl och med en konstant ljudkuliss av brusig synt, kontrasterat med en pianoslinga och distad elgitarr så väcks intresset; det är taggat och aggressivt, något vi kanske inte hört från Rogers innan.

Nästkommande spår That’s Where I Am och Want Want släpptes som singlar och visade även dessa att Rogers i ny skepnad inte är här för att spela säkert. “I found a reason to wake up / Coffee in my cup, start a new day / Wish we could do this forever / And never remember mistakes that we made” sjunger Rogers och man kan tolka det inte bara som början på en kärlekshistoria, utan även en blinkning till hennes tidigare album. Med Surrender tar Rogers sin odiskutabla talang och använder den för att ta mer risker. Tredje singeln Horses blir något utdragen, men Rogers visar sin tonsäkerhet och styrkan i rösten än en gång och låten porträtterar en frihetslängtan som klingar igenkännande. 

Skivan stagnerar dock något efter sin kraftiga och rappa första halva. Från att ha altrockat och nära på syntpoppat sig fram genom skildringar av frigörelse och ungdomsmelankoli på Shatter, till att kasta sig ut på motorvägen med vinden i håret på Anywhere With You så saktas tempot ner och tillsammans med en mer akustisk profil så tar musiken baksätet till än mer djupgående texter om vänskap och kärlek. Det naknare soundet och tillhörande texter når inte riktigt hela vägen fram när vi blivit vana vid ett pampigare ljud på plattans inledande spår. Honey och Symphony rycks man med i, men tillsammans med det betydligt lugnare tempot i Begging For Rain och I’ve Got A Friend så blir den andra halvan av skivan något spretig och stundtals långdragen.

Tack vare styrkan i produktionen och en tydligare vilja och jävlar anamma bevisar att Maggie Rogers verkar ha hittat något på Surrender. Vad som tidigare kändes som en ung, lovande artist som bad om ursäkt för sin plats i den musikaliska diskursen har utvecklats. Framför oss står nu en formidabel kreatör som tar steg mot att bli något speciellt. Lyrikmässigt är Surrender långt ifrån det starkaste vi sett; det kan snarare upplevas repetitivt med olika skildringar av hjärtekross, misslyckande förhållanden och tonårsångest. Om texterna inte når fram så är det inget man kan säga om instrumentationen, produktionen och Rogers röst. Det är sällan trevande och platt – känslorna i rösten är som fjättrade vid orden och det råder inga tvivel om att hon menar det hon sjunger.

Med Surrender tar Maggie Rogers i från tårna. Nyfriserad och utan hämningar så är försiktigheten och tvekan som bortblåst. Stämsång och maffiga syntar slår an på våra känslomässiga strängar och tillsammans med Rogers färdas vi ner för Interstate 95 precis som i Anywhere With You – berusade av vår nyvunna frihet, lite mer hela än innan vi började.

Text: Albin Björk