Robert Plant är en före detta Led Zeppelin-medlem som gjort sig känd som ett stort namn inom rock‘n‘roll, medan Alison Krauss är en folk-och countryfavorit som började sin karriär som violinist innan hon gick vidare till att även sjunga själv. Som otippad duo släppte Krauss och Plant sitt första album tillsammans, Raising Sand, för snart 15 år sedan. Albumet blandade mildare rock med country- och folkinfluenser. Resultatet var mycket uppskattat och albumet vann fem grammys, inklusive Årets album.
Många år senare är de tillbaka. Plant och Krauss har berättat för pressen att de alltid vetat att de skulle slå sig ihop igen, även om det tog sin tid.Albumtiteln, Raise The Roof, sägs komma från att de ville ha ett album som svängde. Det måste vara något alldeles extra, det måste raise the roof. Och redan från första singeln, Can’t Let Go, var det uppenbart att de har lyckats med det målet. Varje låt höjer stämningen ytterligare ett snäpp och när man hör de starka rytmerna kan man inte göra annat än att dansa. Albumet kombinerar både country, rock och modern pop på ett sånt sätt att även om genrerna inte blandas i de flesta låtar, så rör sig albumet sömlöst mellan de olika influenserna.
En av mina absoluta favoritlåtar är High And Lonesome, som även var den andra singeln från albumet. Fasta händer klappar i takt till låten och sätter en stark bakgrund till Plants bedjande röst när han sjunger ut alla sina sorger. Det finns ett desperat behov att blir hörd när han vädjar till högre makter att kvinnan han förlorat ska återkomma.
Min favorit med den underbara Alison som huvudsångare är dock Last Kind Words Blues. Det är som en modern tappning på klassikern House of the Rising Sun, med all sin ångest och en fascinerande återberättelse av ett tragiskt livsöde. Hakan faller till marken när man hör hennes ljusa stämma väva ihop berättelsen med stöttning av Plant.
Takt och rytm tycks vara det här albumets hemliga trumfkort. Händer som klappar, maracas, trummor och bas ger alla ett tydligt beat. Många av låtarna börjar också med detta beat, och bygger sedan upp till en komplett instrumentell helhet. Det känns nästan lite som i en gammal västernfilm, där cowboyen rider fram mot kameran samtidigt som ett entonigt instrument ekar i bakgrunden. Många av låtarna har, för övrigt, en riktig cowboy-känsla i texten – till exempel den spännande mord-historien i låten You Led Me To The Wrong.
Vissa av låtarna är dock lite klyschiga och känns aningen mossiga jämfört med det i övrigt relativt moderna soundet på albumet, men det gör inte särskilt mycket. Det blir nästan gulligt, som om Robert Plant drömmer sig tillbaka till den “gamla goda tiden” på 70-talet. Man kan lätt se förbi det, på grund av den enastående kvaliteten på resten av albumet.
Sammanfattningsvis är detta en mycket lyckad comeback. På något sätt lyckas Raise The Roof gå om duons förra album och göra något ännu bättre, och ännu svängigare. En fullträff på alla sätt och vis!
Text: Karin Mickos, @countrymusicandcher
