Promising Young Woman – En godisfärgad fälla från början till slut

Har du någonsin tänkt på hur otroligt obekväma män kan bli när en kvinna inte beter sig precis som de tror att hon skulle göra? Även om ditt svar är nej så behöver du inte oroa dig, för efter att du har sett Oscar-tippade Promising Young Woman kommer du bara ge ett rungande ”Ja” och ”Usch”!

Det här är en film som tar alla våra förutfattade meningar, slänger dem platt mot väggen och träffar mitt i prick. Den hämndfulla huvudpersonen klär sig i pastellfärger och alla de solkiga männen i filmen spelas av skådespelare som många av oss har förtroende för, män som vi förväntar oss spela trevliga karaktärer. Det står klart att Emerald Fennell vet precis vad hon gör i sin regidebut, och resultatet av alla hennes precisa val är en saftig thriller som ständigt vänder sig gentemot det oväntade men som tyvärr lyckas svika i sina sista scener. 

Filmen följer Cassie (spelad av Carey Mulligan), en 35-årig barista som inte verkar vilja någonting mer i livet än att hämnas. Vi träffar Cassie för första gången ensam på en klubb en fredagskväll, där hon verkar vara så berusad att hon inte ens kan stå upp. Efter en diskussion med sina vänner väljer en till synes trevlig man på klubben att hjälpa henne, utav den naturliga vänligheten i hans hjärta, så klart, och tar hem henne till sin lägenhet. När mannen senare försöker tvinga sig på henne sätter sig Cassie rakt upp och avslöjar att hon egentligen är spiknykter. Hon ser in i mannens skräckslagna ögon och repeterar samma fråga som hon flera gånger tidigare sluddrat fram:

”What are you doing?”

Skärmen blir svart och vi får en liten stund senare se Cassie hemma i sin säng, där hon skriver ner mannens namn i en lång lista. 

Redan där känns filmen nästintill perfekt, men under sina nästan två timmars körtid så blir den för det mesta ännu bättre. Genom välskriven dialog med Cassies föräldrar, hennes chef, och senare hennes nya pojkvän Ryan (spelad av den kategoriskt trevliga killen Bo Burnham), får vi reda på att Cassie en gång i tiden studerade till  läkare tillsammans med sin bästa vän Nina. Vi får även veta att Cassie senare hoppade av studierna efter att Nina blivit våldtagen på en fest, en händelse som inte slutade med några konsekvenser alls för de skyldiga, men som ledde till Ninas självmord. Promising Young Woman följer Cassies aningen okonventionella strävan efter hämnd.

Den här filmens genialitet ligger i hur den går emot alla våra förväntningar, inte bara de vi har för vår huvudperson, utan också alla ”trevliga killar” som omger henne. Vi ser män som har visat sig vara fruktansvärda, samtidigt som vi ser hur omvärlden ser på och älskar dem ändå. Så snart en kvinna inte är så trevlig som hon ser ut att vara blir de andra karaktärerna i filmen rädda för henne, och det är en dynamik som Cassie i slutändan betalar priset för.

Cassie är en huvudkaraktär som på många sätt är förståelig samtidigt som hon är komplex; hon är manipulerande, smart och hämndlysten men vi som åskådare får även se henne som mänsklig, och i den balansen finner vi en trovärdig karaktär. Vi vill se henne nå sitt mål och bestraffa de som förtjänar det eftersom att vi har sett vad konsekvenserna har gjort med henne, hennes familj och hennes vänner. Vi ser traumat, och det är mer än nog för att skapa ett gripande verk som verkligen verkar förstå sig på några av de öden som så många kvinnor tvingats möta. 

Traumat tar dock inte slut där, och filmen lider tyvärr av det. En av de stora styrkorna hos Promising Young Woman är dess förmåga att få oss att tänka efter genom att ge oss vändningar som är långt ifrån uppenbara. Det är dock den sista vändningen som är den mest förvånande, då den går i en helt annan riktning än den vi tidigare följt under filmens gång. Det känns uppenbart att vi ska känna oss starkare efter att ha sett den här filmen än innan, att vi ska känna att rättvisan i slutändan vann och att Cassies uppdrag har fullbordats. Det fungerade ett tag, men till slut känns det på många sätt som att orättvisan bara blir större mot filmens slut, och det som kunde ha varit en stark avrundning visade sig bli mer och mer dystert. 

Även om slutet var klart och tydligt så kan det ha gjort filmen aningen förvirrande. Vi kan vara glada över att en film lyckades ta sig an trauma på ett sådant brutalt ärligt sätt, men samtidigt så måste vi undra vilka av karaktärerna som hade det bäst ställt efter Cassies handlingar genom filmen. Ur den tanken föds då en ny fråga som Emerald Fennell aldrig verkade ställa när hon skapade filmen: är det meningen att vi ska vara nöjda med det där?

Text: Frida Mård, 21, Uppsala.