Innan människan ens fanns lyste stjärnorna på våra blanka huvuden. Dessa lysande jättar blev i samma stund som människan lärde sig tala, deras eviga inspirationskälla. Dina Ögon har nu gjort som människan alltid gjort, blickat upp mot stjärnorna och låtit sig inspirerats av dess kosmiska under.
Orion, döpt efter den kända stjärnhimlen där man bland annat kan hitta Orions bälte, är ett passande namn för bandets tredje album. Den senaste plattan håller sig i ett liknande ljudlandskap som föregångaren Oas. Men skillnaden uppstår när de hoppfulla och glada tonerna på Orion tystnar och de mörka ögonblicken visar sig, då borrar Dina Ögon djupare in i tomheten än tidigare.
Öppnaren Jag vill ha allt påminner om några av Dina Ögons starkaste sidor. Den släta och proffsiga produktionen är perfekt lämpad för det varma och lekfulla ljudlandskapet som bandet befinner sig i. Samtidigt som gruppen imponerar med välspelade riff och taktfasta trummor slås man av tanken: detta har jag hört dem göra bättre förr.
Under Orions mest lågmälda stunder förs tankarna istället tillbaka till gamla låtar från gruppens tidigare plattor. Kanske är det bieffekten av att skapa några av de bästa låtarna i modern svensk pophistoria? Mormor och Oas från föregångaren är två mästerverk. Två låtar som kan stå på sina egna ben. Tyvärr skymmer deras kritikerrosade föregångare sikten för vad man önskade skulle bli ett kristallklart Orion.
Rent tekniskt finns det knappast något att kritisera då Dina Ögon är synonymt med tekniskt kunniga musiker. Det är snarare en fråga om innehållet, som denna gång misslyckas att nå samma känslomässiga kontakt som de tidigare lyckats så väl med. Bandet är alltid på snudd till något bra på Orion, som dock aldrig riktigt materialiseras.
På Det läcker inleder bandet med glittriga gitarrslingor som om det vore plockat från Paul Simons Graceland, och man bara väntar på att låten ska explodera i samma lekfulla pophysteri. Det instrumentella spåret Mellan de sju fjällen är en vibrant stämningssättare men är lite udda placerad i slutklämmen av albumet. Avsaknaden av Anna Ahnlunds magiska sång gör nästan att musiken stundtals övergår till bakgrundsljud som jag föreställer mig spelas i någon halvlökig loungemiljö.
Tyvärr är Orion utsmyckad med alldeles för många låtar med endast intressanta idéer som deras starkaste dragningskraft. Dessa låtar känns mer som utkast istället för finslipade och välspelade spår som man förväntar sig från gruppen. Dina Ögons senaste album hade behövt något mer lättillgängligt och poppigt, något som vi vet är möjligt för bandet att göra.
Det som gör Dina Ögon så bra, är hur de blandar och tar lite från alla möjliga genrer för att skapa något unikt. Den enda fallgropen med det är att denna gång verkar gruppen tveka över vilka influenser som de ska implementera. Resultatet blir ett spretigt album med olika ljudstilar, något som tidigare varit deras styrka. Denna gång faller metoden platt vilket gör att Orion inte riktigt når samma vackra stjärnsystem som Dina Ögon sjunger om.
