Högaktuell socialpolitisk thriller om generationers moraliska krig i Ryssland
Konstformer som fallit offer för censuren (i detta fall den sen-Sovjetiska), tenderar att inkapsla tidsandan bäst. Kära Jelena i nyregi av Jonas Österberg Nilsson hör till denna kategori. Vi möter en åldrande, luggsliten Sovjetregim i matematikläraren Jelena och ett nytt Ryssland som knackar på dörren gestaltat av fyra elever. Den pågående barbarin i östeuropas utkant har slående likheter med pjäsen.
Den kollektivistiskt sinnade läraren Jelena fyller år i sin ensamhet och den deppiga stämningen bryts upp av fyra förändringssugna elever som dyker upp för att överraska henne. Det blir fort tydligt att det handlar om en manöver från elevernas sida. Examensproven har inte gått tillräckligt bra. Jelena ska i utbyte mot gåvor och uppskattning ge dem nyckeln till kassaskåpet med proven.
Kära Jelena som spelas på Uppsala Stadsteater tar upp slitningarna mellan de unga individualisterna (eleverna) och de äldre kollektivisterna som sätter idealen högt. Dagens uppsättning kan snarare kopplas till slitningarna mellan den digitalt skolade manager-generationen av unga, nyrika ryssar kontra de äldre med svajande auktoritetstro—äldre som oftast tiger i dagens Ryssland såvida man har bröd, el och vatten. Tankarna förs till dagens kapitalistiska Ryssland med en urban och mer frigjord medelklass, som konfronteras av en återinförd totalitarism som hela Väst trott var passé. Detta, liksom strävan, framåtrörelsen och korruptionen är huvudteman i uppsättningen av Lettlandsfödda Ljudmila Razumovskajas pjäs från 1980.
Som åskådare imponeras man av att Linda Kulle som spelar lärarinnan Jelena Sergejevna lyckas sjunga “Jag spelar på dragspelet” på någorlunda begriplig ryska— en födelsedagsvisa jag nostalgiskt känner igen från ett ryskt barnprogram om en krokodil daterad till Brezjnev-eran då Sovjet började stagnera.
I rollerna ser vi en kvintett där ingen tycks vara en bakgrundsfigur. Läraren Jelena är mittpunkten, och i hennes vardagsrum finner vi den privilegierade litterära strebern och humanisten Pasja spelad av Bashkim Neziraj. David Rangborg gestaltar Volodja, en slug diplomataspirant med skrämmande manipulationstekniker. Simon Rodriguez väcker särskilt mycket sympati som den mentalt plågade eleven Vitja—de andra killarnas slagträ. Till följd av sin dåliga fadersrelation fylls Vitja med självtvivel och utnyttjas, och ovanpå det driver spriten honom till vansinne. Sedan har vi även Ester Uddén som spelar Lalja. Hon ser transaktioner och att gifta sig rik som vägen upp. Lalja står för kritiken mot den klasslösa utopin som Jelena så hårt idealiserar.
Just David Rangborgs insats som diplomataspiranten Volodja liknar Putins hårdföra retorik starkt, till makten som hävdas genom att utlista och trycka ner sina motståndare. Några veckor innan Ukrainainvasionen fylldes medierna av en skoningslös president som tappat ansiktet på TV. Putin skämde ut en av sina närmaste män fullkomligt, Sergej Narysjkin, chefen för utrikesspionaget i Ryssland framför hela det (teatraliska) säkerhetsrådet.
Volodjas taktiker liknar Kremls diplomatiska förhållningssätt och gåtfulla budskap. Man manipulerar defensivt för att sedan våldföra sig som ett sätt att rättfärdiga angreppet. Kuppen mot Jelena ser Volodja som en roande diplomatisk utmaning—men för de andra är det ett desperat försök att säkra sin framtid när de akademiska meriterna inte räcker till.
Jelena låter sin rättvisa inte kuvas eller mutas, vilket eskalerar i ett gisslandrama. Jelena köper Volodjas manipulativa ursäkter efter att ha utsatts för diverse fysiska hot. Detta klingar återigen bekant med hur Ryssland utpressar sina grannar.
Inlagd på ett statligt sjukhus, blir porträttet av Jelenas mor en bakgrundssymbol för Sovjets förruttnelse inifrån. Pjäsen lyfter hur föräldragenerationen i Sovjetunionen som tidigare var givna inneboenden när bostadspolitiken inte dög—kom att överges av sina barn när lockelserna om rörlig och ekonomisk frihet nådde fram. Det är en stor kulturell skillnad gentemot Sverige, där unga gärna flyttar hemifrån efter grundskolan eller gymnasiet. Möjligheten har funnits här nästan hur länge som helst.
Slitningarna mellan ideologiernas kamp visas mycket grafiskt. Scenografin är hänförande med en digital klocka i realtid och med papper som flyger åt alla håll. Lägenhetensväggarna är transparenta, uppsatta med träbalkar—och rekvisitan blir så mycket mer än nån kitschig ensam plaststol. På Lilla Scenen nyttjas föremålen snarare som historiska plot-points: samovaren bygger dramat, hiskeligt dyra kristallglas står för mutan, vodkaflaskan symboliserar alkoholism och sviktande förnuft; alla element har sin roll. Det är för en gångs skull uppfriskande att man tar avstånd från den trendiga scenografiska fascismen där alla ska ha svart polotröja och röra sig inom en tejpad vit cirkel.
Razumovskajas psykotiska pjäs kan på många sätt dras till sociologen Hartmut Rosas koncept om “accelerationssamhället” och individens maktlöshet kring förändring. I Jelenas vardagsrum avförtrollas världen och ett maktvakuum uppstår. Alla karaktärer står och stampar fastän de vill framåt. Det finns ingen återvändo dit Ryssland är påväg, omstörtningen är hetsig, utifrånstyrd och ytlig—utan reell utveckling. Konfliktparterna är lurade; kollektivisten Jelena och de individualistiska eleverna. Självförverkligandet kan inte uppnås, man förblir ett kugghjul i den stora apparaten och ingen vet vad som egentligen betyder nåt längre.
Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare. I detta psykologiska, högintensiva kammarspel blir Jelenas utfall en moralisk pyrrhusseger på bekostnad av hennes psyke.
Text: Jana Paegle, @ja.naturlich
