Om de unga kvinnorna längtade efter mer Hilma så kommer de kanske bli lite besvikna

Hilma af Klint! En kvinna jag nästan vågar kalla en av Sveriges folkligaste konstnärer. I alla fall bland unga kvinnor, vars lägenheter i regel är tapetserade med affischer av hennes De tio största. De senaste åren har hennes tavlor dessutom ställts ut på Guggenheim, MOMA, Tate Modern och Neue Nationalgalerie, och finns för tillfället återigen att se på Moderna Museet.

Trots att af Klint dog 1944 så är hypen kring hennes konstnärskap förhållandevis ny – inte förrän 20 år efter hennes död tillät hon att tavlorna fick visas, och det tog ytterligare år innan konstvärlden tog dem till sig. Idag diskuteras det huruvida Hilma af Klint faktiskt kan ha varit den moderna konsthistoriens första abstrakta konstnär, flera år före Vasily Kandinsky (1906 vs. 1913).

Hilma af Klint kan nog också sägas vara en av de mer intressanta personligheterna i svensk konsthistoria. Från tidig ålder var hon involverad i dåtida spiritistiska rörelser och studerade bland annat teosofi. Detta är inte fullt så alternativt som det kan låta – spiritismen var trendig bland intellektuella under sekelskiftet, med medlemmar som August Strindberg och Viktor Rydberg. Särskilt bland kvinnor var den populär med sin öppensinnighet och antiauktoritet i en tid då kvinnor inte hade särskilt många rättigheter.

Så självklart ska det göras en film om detta liv. Lasse Hallström, en veteran på den internationella filmhimlen, tar sig an uppdraget. Med mästerverk som Ciderhusreglerna (1999), What’s eating Gilbert Grape (1993) och Mitt liv som hund (1985) så känner vi oss trygga – Hallström vet ju oftast vad han gör.

Filmen tar avstamp i Hilmas äldre tonår, när hon leker kurragömma med sin yngre syster Hermina (Emmi Tjernström) på ett höstigt Adelsö i Mälaren. När systern blir sjuk och hastigt dör drabbar det Hilma hårt. Hon beger sig in till staden. Trots sitt stora vetenskapliga intresse nekas hon högre studier vid universitetet, och ges istället tack vare sin konstnärliga begåvning en plats på Konstakademin med den andra generationens kvinnliga elever. Där träffar hon Anna Cassel (en strålande Catherine Chalk) som hon utvecklar en nära relation till. Tillsammans med Anna och tre andra kvinnor börjar hon intressera sig för spiritism och andlighet. De startar en grupp, De fem, där de under seanser kommunicerar med “de höga mästarna”.

Så småningom får de ett uppdrag av de höga mästarna: att skapa konst. Hilma överger sitt naturalistiska måleri och börjar istället skapa åt andarna, med en produktion i hög takt. Men framgången uteblir: inte ens hennes stora förebild, den österrikiske teosofen och senare antroposofen Rudolf Steiner (Tom Wlaschiha), vill veta av hennes spiritistiska verk.

Filmens styrka är skildringen av tiden de lever i, och särskilt kvinnogruppen, mystiken och deras hantverk. Det är en njutning att få se hur färgpulvret blandas med ägg, hur de stora målardukarna klistras samman på golvet och till och med hur Hilma med precision målar de intrikata venerna i ett hästben under sitt extraknäck på Veterinärkliniken. Likadant speglas Hilmas starka kärlek till naturen och dess färger i filmens foto med solgnistrande hav och skog som skiftar från grönt till gult.

Men det är en grannlaga uppgift att gestalta af Klint. Hon målade med ambitionen att gestalta världen och hur den hänger ihop, och vägleddes periodvis av andliga uppenbarelser. Hon var en kvinna som, särskilt med den tidens mått, var ovanlig i sin självständighet och sin stadiga tro på sitt eget arbete. Tyvärr så lyckas inte Hilma helt göra historien rättvisa. Det är en film som med ett vackert foto och en hel del stråkar innehar alla nödvändiga delar för att skapa en elegant dramaturgisk båge. Trots detta bottnar inte filmen, varken i karaktär eller känsla. Det är svårt att greppa personen Hilma. Ett flertal gånger i filmen viskas det att “Hilma är udda”, vilket känns som ett försök att rädda det faktum att hon inte framstår som det. Istället skär det sig ibland mellan karaktär och handling.

Denna känsla förstärks framförallt av det som framstår som ett helt oförståeligt val: filmens dialog är helt och hållet på engelska. De första tio minuterna är det nästan svårt att koncentrera sig på något annat än de svenska skådespelarnas lite stela men korrekta engelska i trädgården på Adelsö (brittiskt uttal). Filmen tappar enormt i trovärdighet och blir periodvis väldigt underlig. Scenen med Edvard Munch (Paulius Markevicius) som pratar engelska med något som förmodligen ska vara norsk brytning är obekväm, och scenen med Rudolf Steiner, som pratar tyska och inte förstår af Klints engelska, känns nästan absurd. En får också bitvis känslan att engelskan hindrar de svenska skådespelarna i sitt spel: som att språket kommer i vägen för uttrycket.

Om de unga kvinnorna längtade efter mer Hilma så kommer de kanske bli lite besvikna. Denna berättelse, som är så intressant både ur ett kvinnohistoriskt och konsthistoriskt perspektiv, hanteras med vad som känns som lite trötta händer. Däri ingår att Lasse Hallström regisserar både sin dotter (Tora Hallström) och sin fru (Lena Olin) i samma roll, vilket får en att börja undra om han ens orkade lämna hemmet för att genomföra castingen. Det hade varit betydligt lättare att förlåta detta om filmen hade kunnat bottna i sin historia bättre. Och snälla: överlåt anglifieringarna till Hollywood i fortsättningen.