Hellfire

black midi

Englands mest högljudda, Ed Sheeran-hatande och banbrytande trio fortsätter att utforska balansen mellan kaos och lugn på sin senaste platta Hellfire. 

Ena sekunden skriker black midis instrument ut en inferno-virvel för att i nästa sekund tystlåtet viska i en himmelsk stämma. Detta gör Hellfire till en adrenalinpumpande, skräckinjagande berg- och dalbana att lyssna på, med dess för evigt skiftande tempo. Tro inte att åkturen börjar snällt med ett par roliga svängar – utan var beredd på att kastas in med huvudet före till sångaren Geordie Greeps banala och mastiga monolog på öppningspåret. Greep talar hastigt: “There’s always something / An odd twitch, hearing loss, a ringing noise / New flesh, a new bump, a weightlessness” och allt sker så fort att man snabbt tappar bort honom. Orden smälter samman till en obegriplig röra som ironiskt nog kulminerar med sångarens egna iakttagelse – “Enough, enough” – där han inser att hans babblande börjar bli långdraget. 

Följande spår Sugar/Tzu inleds i en äkta showbiz-anda med klingandet av en boxningsklocka följt av ett “Ladies and gentlemen…” som visar sångarens fascination till sporten och framförallt hans hjälte Floyd Mayweather, som han i intervjuer refererar till som “The best ever”. Hans kärlek till den nu pensionerade boxaren känns som det enda karaktärsdraget som knyter an Greep till vår tid. Majoriteten av tiden känns han nämligen mer som en brittisk aristokrat från 50-talet, besatt av macho-sporter, beatpoesi, cigarrer och skräddarsydda kläder. Karaktärerna i hans texter och hans egna mystiska persona bidrar till förvirring gällande vart gränsen egentligen går mellan det lyriska innehållet och Greep själv. Kanske är det något slags cosplay, eller så kanske han bara gillar gamla kläder och det gamla sättet att tala? Det bidrar iallafall till någon form av övertygelse när texten väl sjungs. Det är svårt att föreställa sig någon annan artist sjunga de galna, omvridna och otidsenliga texterna som förekommer i black midis låtar.

Den vilda turen fortsätter med Eat Men Eat och en av skivans höjdpunkter Welcome To Hell, som sprakar med en helvetes-väsande ljudbild och tonsätter den fiktiva historien om soldaten Tristan Bongo och hans tragiska krigsupplevelser. Greeps vackra miljöbeskrivning “The sweet peals of moonlight-induced lovemaking on the streets tonight / Listen! / The soft purr of motorbikes / Are ready to strike up the night alight” är en mjuk inledning till låten som senare tar en mer drastisk vändning, både i ljud och text. Istället för att fortsätta med samma explosiva tempo, ger nästa låt Still en chans för lyssnaren att hämta andan. Basisten Cameron Picton sjunger till saloon-doftande musik där trummisen Morgan Simpson väljer att tona ned sitt imponerande trummande, i utbyte mot ett av plattans mer avskalade och tysta ögonblick. Still bevisar att black midi är lika briljanta när de viskar som när de skriker. 

Det högljudda, knasiga och raket-susande infernot fortsätter sedan att krypa fram och tillbaka på The Race Is About To Begin och Dangerous Liaisons, båda spåren velar mellan lugna och intensiva stunder, som en pingisboll som studsar fram och tillbaka – tillslut börjar man dock tröttna och den konstant skiftande hastigheten blir en aning irriterande. När den mer lugna The Defence därefter spelas vaggas man som till ro och njuter av det sammanhängande tempot.

Efter dessa vacklande låtar börjar Hellfire leda mot sitt slut. I över 30 minuter har man som lyssnare försökt hänga med i den talangfulla trions snabba svängar och mot slutet är man en aning trött på den diffusa rocken. Förhoppningen om att black midi ska avsluta på topp är därför låg – tills sista låten 27 Questions spelas och övertygar en om att Hellfire har en starkare och mer detaljerad röd tråd än man tidigare trott. Greeps plötsliga uppskattning för lyssnarens tålamod – “Thank you for listening / I won’t be too long / Just twenty-seven questions to finish this song” – får en att inse att man knappt förstått ett ord av vad sångaren sjunger om. När man tillslut lyssnar om på Hellfire och återigen sätter sig in i texterna avslöjas ett nytt djup, som inte framkom vid den första lyssningen.

Det som vid en första anblick framstår som galet babblande av Greep och Picton är egentligen komplexa berättelser. I dessa låtar får vi höra om allt från Tristan Bongos spelberoende och futuristiska boxningsmatcher till onda kaptener som kastar en förbannelse över folk. Det är rättare sagt omöjligt att förstå sig på det nyanserade narrativet utan att grotta ned sig ordentligt i texterna och djupdyka på reddit-trådar för vidare analyshjälp. Allt detta leder till frågan om huruvida black midi ens vill bli förstådda? I intervjuer är det väldigt tydligt att trion understryker hur viktigt det är att ha roligt med deras musik, den lättsamma humorn gör det enkelt att gilla bandet. Men med humorn kommer också en nackdel: “People think because there’s jokes in our songs, we’re just messing around. But there’s a lot of design as well…” säger sångaren i en intervju med Pitchfork. 

Antingen kan man lyssna på Hellfire mest för skojs skull och chockeras av den nytänkande avant-garde musiken och det rena kaoset som black midi kan framställa, eller försöka intellektualisera konstverket i sig, utforska textens olika berättelser och karaktärer. Tyvärr är det svårt att göra båda på samma gång. Bandet ber lyssnaren att både ha kul med musiken och inte ta det särskilt seriöst, samtidigt som de önskar en att ta det på största allvar. Någonstans på mitten kanske det finns en beröringspunkt, där bandet lyckas vara både seriösa och roliga på samma gång, men på Hellfire visar det sig att balansen är svårare att hitta än vad man tror.