Harry’s House
Harry Styles
7
Tätt inpå släppet för Harry’s House har superstjärnan Harry Styles hunnit headlinea Coachella och slagit streamingrekord med Billboardettan As It Was som i skrivande stund samlat på sig över 520 miljoner streams på knappa två månader. I samband med påträngande rubriker om hans dejtingliv och skådespelarroller i marvelfilmen Eternals och den kommande thrillern Don’t Worry Darling så känns det som att Styles aldrig riktigt lämnar strålkastarljuset, trots att han faktiskt inte varit aktuell med ny musik sedan Fine Line som släpptes mot slutet av 2019.
I och med att Fine Line var hans sving mot global dominans, förväntade man sig att Styles skulle fortsätta i samma framgångsrika ljudlandskap. Istället ber han bandet att tona ner de söta 70-talsgitarrerna och skruva upp volymen på syntarna. Även om vissa av hans äldre influenser fortfarande finns kvar så är det självklart att Harry’s House finner sin inspiration i 80-talets melodiösa och lättsamma pop-era vilket han tydliggör från start med Music For a Sushi Restaurant. Med horn, trumpeter och en infektiös basgång lyckas den färgglada refrängen fånga samma underhållande känsla som Peter Gabriels Sledgehammer, en låt som Styles själv tolkat på scen många gånger.
Utöver den nya och fräscha ljudbilden genomsyras även låtarna av en stämning som känns fri från den kommersiella pressen att behöva toppa Billboardlistor. Även om han ironiskt nog lyckats göra det ändå så känns Styles mer avslappnad och mindre fokuserad på att behöva bevisa sina konstnärliga ambitioner som soloartist. All press verkar ha passerat honom vilket i sin tur har lett till ett album där han känns mer genuin och säker i sig själv än vad han någonsin har gjort innan.
Istället för att visa prov på imponerande sånginsatser bestämmer han sig på exempelvis Late Night Talking för att flyta genom låten mer fokuserad på att smälta in bland produktionens svängiga melodier som sker när han avslappnat harmoniserar med pulserande syntar. Den glada tonaliteten fortsätter på låtar som Grapejuice och Daylight innan Little Freak påbörjar en mer lugnare och avskalad del av albumet. I det här partiet briljerar han med låten Matilda som inleder med en ljuv akustisk gitarr som efter ett par verser dovt ackompanjeras av en cello spelad av den brittiska artisten Dev Hynes. Denna typ av milda och intima produktion återkommer på Boyfriends som lyckas sätta samma ljuvliga stämning som Matilda. Det låter så perfekt att man nästan önskar att Styles skulle släppa lite på popambitionerna, göra en Taylor Swift och dra sig undan till skogen för att göra en skiva i folklore-stuk.
Cinema återgår till de svängiga rytmerna med hjälp av John Mayer på gitarr. Styles fortsätter med det kvicka tempot på låtar som Daydreaming och Satellite där de trallvänliga melodierna från sången och instrumenten fortsätter att anspela på Harry’s House lekfulla sound – men det är fortfarande de lugnare spåren som etsar sig fast mest. Matilda och Boyfriends avslöjar ett inre och mer känslosamt djup än den lättsmälta fasaden som de 80-talsinfluerade låtarna smäller upp. När den surrande produktionen tystnar och Styles gör sin grej med en avskalad gitarr eller piano ger han lyssnaren en chans att verkligen få höra på vad han har att säga. I dessa stunder skiner hans ömsinta textförfattande igenom utan att behöva tränga sig genom tjocka lager av syntar och trummor: “Matilda, you talk of the pain like it’s alright / But I know that you feel like a piece of you’s dead inside” sjunger en uppmuntrande Styles. Han fortsätter: “You can let it go / You can throw a party full of everyone you know / You can start a family who will always show you love / You don’t have to be sorry for doin’ it on your own”. Tyvärr avrundar sedan Love Of My Life albumet på ett dystert och ointressant vis – långt ifrån den lättsamma och stundtals intima stämningen som präglat Harry’s House. Även om slutspåret är lugnt så förväntar man sig ändå ett mer känslomässigt avslut, speciellt med en sådan melodramatisk titel som Love Of My Life.
I sin helhet står Harry Styles framför allt för en roande vistelse i Harry’s House, och oavsett om det vacklar mot slutet så lyckas han ändå bevisa varför han är en av världens största artister. Melodierna går inte att sluta nynna på, och han charmar sig återigen hela vägen till våra hjärtan. Även fast Styles inte försöker med något revolutionärt på Harry’s House så lyckas han ändå underhålla sina gäster, tillräckligt för en att vilja besöka honom igen.
