everything is alive

Slowdive

Mot slutet av 80-talet började den alternativa rocken att skifta och utvecklas till bland annat genren som vi idag kallar för shoegaze. Genren var knappast särskilt kommersiell och drunknade ganska snabbt i ljudvågorna av den amerikanska grungen som snabbt spred sig över världen. Vid mitten av 90-talet hade Slowdive trots allt redan skrivit in sig i shoegaze-historien med deras tre första album Just for a Day, Pygmalion och magnum opuset Souvlaki. Kort därpå upplöstes bandet tystlåtet, några av dess medlemmar formade Mojave 3 och fortsatte i en mildare och drömsk ljudbild. När man ser tillbaka på Slowdives tidiga diskografi kan man dock tydligt konstatera att den har klarat tidens tand.

Eftersom Slowdives tidiga diskografi idag anses vara en klassiker och milstolpe i den alternativa musikgenren sitter därför ribban högt för everything is alive, som är deras andra fullängdare sedan bandet återförenades 2014. Redan på öppningsspåret Shanty är det dock tydligt att Slowdive inte försöker återskapa sin tidiga diskografi. Avsaknaden av en skrålig högljudd gitarr är tydlig – bandet inleder istället med pulserande syntar som om det vore en långsam EDM-låt skapad av gitarrnördar istället för lökiga DJ:s som avgudar David Guetta. Nästföljande spår prayer remembered följer en liknande elektronisk anda, och sträcker sig mot fem minuter i längd, men innehåller inte en enda textrad. Detta måste vara bandmedlemmen Neil Halsteads influenser som talar. I en intervju med Mojo förklarar Halstead: “I lean more towards boring, I’m quite happy to make long, boring music”.

Tyvärr flyter albumet stundtals in i alldeles för händelsefattiga stunder som dessa. Ögonblicken ställer sig i stor kontrast till mer explosiva låtar som Alife och Kisses där Slowdive faktiskt bevisar att de fortfarande har vad som krävs 30 år efter att deras karriär inleddes. Det hela leder slutligen till en fråga som ofta återkommer när äldre band släpper nytt material: Är materialet tillräckligt bra för att rättfärdiga skapandet av ett helt nytt album? Jag ställer mig tveksam till denna fråga, eftersom nytt material sällan lever upp till den ursprungliga kvaliteten.

Slowdive lyckas åtminstone ingjuta lite frisk luft, speciellt på Kisses som flirtar med postpunken. Här slås den perfekta balansen mellan bandets många influenser. Det är svårt att ens kalla dessa låtar för shoegaze eller drömpop, det känns mer som eterisk postpunk, något som kanske inte riktigt Slowdive varit kända för innan men som visar att det finns ljudbilder kvar att utforska. När Slowdive anspelar på just dessa genrer finner även de pulserande syntarna en plats att skina bland svängiga gitarriff och dunkande trummor utan att det hela blir för elektroniskt.

Härifrån plockar plattan upp lite av farten som saknades i början och man börjar faktiskt se att Slowdive ändå har något att ge. Låtar som skin in the game utforskar en brusten relation med storslagna och drömska verser där Rachel Goswells bakgrundssång skiner igenom. Andra låtar som chained to a cloud fångar lyssnaren med en syntarpeggio som ankrar fast låten, samtidigt som sångarnas röster svävar iväg och tänjer på ramverkets gränser. Dessa stunder räddar everything is alive från att misslyckas och sticker ut från vad som annars är ett ganska mediokert projekt.

Slutspåret the slab knyter ihop säcken med bankande trummor och hastiga gitarrer som bygger och bygger tills den sakta tonar ut till tystnad. I slutsekunderna av albumet kan jag inte rå för att tänka tillbaka till Halsteads citat: “I’m quite happy to make long, boring music”. Tyvärr präglas everything is alive av just detta. Den första halvan fylls av musik som är alldeles för händelsefattig. I dessa stunder tappar Slowdive sina lyssnare, framförallt eftersom musiken faller. De sparsamma instrumentella delarna väcker få känslor, de fångar inte heller någon stämning utan blir istället bakgrundsljud som inte fyller någon direkt funktion. Helheten känns därför substanslös, man suktar efter mer, speciellt när man hört bandet göra det så mycket bättre förut. Kanske är det oundvikligt att allt som bandet skapar jämförs med Souvlaki? Och kanske har Halstead och gänget till och med förtjänat att göra tråkig och långsam musik, men saken är den att de är som bäst när de motbevisar sig själva. På låtar som chained to a cloud visar de att det faktiskt går att kombinera det långsamma och tråkiga utan att tappa bort lyssnaren helt och hållet.