Recension: Familjen Bridgerton

Käraste läsare,

När första säsongen av Familjen Bridgerton kom ut på juldagen 2020 var det få som missade chansen att se det spektakulärt anakronistiska och flummiga kostymdramat. 82 miljoner hushåll hade sett serien inom den första månaden – hela 625 miljoner tittade timmar. Vid den tidpunkten var det den största succén på Netflix någonsin, i alla fall fram till att Squid Game lanserades.

Då jag personligen tillhör den allra hårdaste kärnan historieälskare med speciellt intresse för franska revolutionen och Napoleoneran var marknadsföringsklippen tillräckligt cringe inducing med dess fantasifulla plastkläder för att få mig att hålla mig borta; dock inte länge. Då absolut alla hade sett den, brast tålamodet till slut, om bara för att ha legitima skäl för mitt förakt. Ett år senare sitter jag här och har tagit mig igenom en andra säsong, vilket jag inte heller är ensam om. Mellan den 25e mars, när säsong 2 släpptes, och slutet på veckan, den 27e mars, hade den redan samlat på sig hela 193 miljoner tittade timmar.

Andra säsongen utspelar sig i samma fantasivärld som första säsongen, där rasismen har avskaffats tack vare en kunglig kärlekshistoria, och där riktiga samhällsproblem och krig är som bäst ett berättelseverktyg. Året är 1814, det vill säga, ett år efter de kryddiga sexscenerna mellan Daphne Bridgerton (Phoebe Dynevor) och Simon Basset (Regé-Jean Page) i förra säsongen. Daphne och Simon är dock inte längre fokus, då Simon inte syns till en enda gång. Ett faktum som inte går obemärkt förbi då ingen tillfredsställande anledning ges. I stället är denna uppvaktningssäsong fokuserad på Daphnes bror, Anthony Bridgeton (Jonathan Bailey), och hans försök att hitta en passande vicomtesse.

Trots mina försök att håna denna säsong lika mycket som jag gjorde dess företrädare, blev jag något besviken då den, tyvärr, inte var lika dålig. Vad är det då som har förändrats? Jag vill inte påstå att det är något mästerverk, som bäst är serien fortfarande en soppa av b-lag. Dock stod ett par saker ut.

Kostymerna var både sämre men, som konsekvens, bättre. Hur kan något försämras på så vis att det förbättras? Här lutar jag mig mot YouTubern och kostymdesignern Karolina Żebrowska när hon anser att istället för att försöka ge sig på att vara historiska, och helt floppa, verkar kostymavdelningen, och produktionen i sin helhet, ha omfamnat det faktum att deras show snarare bör luta mot sin egen stil och fantasivärld än verkligheten. Det är alltså inte längre en parodi på kostymer från 1814, vilka under säsong ett var närmare en blandning mellan brittisk 1830-tal och en modern halloweenfest. Färgsprakande plastklänningar som, i modern tappning, inte passar, används en gång, och aldrig mer ses igen är nu en egen stil i sig i stället för låtsas historia. Samma fenomen gäller också allt i det visuella språket. De modernt koreograferade danserna till modern musik i klassisk stil är på något vis mer ”Familjen Bridgerton” än en parodi.

Frågan är hur det kommer sig att produktionen har lyckats skilja historia från Familjen Bridgerton på ett relativt lyckat vis? Hur kommer det sig att sådana historiedespoter som jag inte längre ville spy efter varje scen (i alla fall i lika stor utsträckning som förr)? Här tror jag inte att det visuella spelar störst roll, utan marknadsföringen. Första säsongen profilerade sig starkt som ett ”regency”-drama i Jane Austen-stil, med starka referenser till årtalet 1813. Då ville produktionen framhäva blandningen mellan Gossip Girl och en Jane Austen-roman. Inför andra säsongen nämndes årtalet inte en enda gång (i alla fall inte i min riktade reklam). I avsnitten var inte heller året nämnt mer än någon enstaka gång i början, med kanske en enda passerande referens till Napoleon. Marknadsföringen fokuserade på dramat och kärlekshistorien snarare än perioden.

I och med PR-fokuset på handlingen hade en förbättring både när det kommer till manus och skådespeleri varit väntat. Tyvärr får skådespelarna ännu en gång navigera i ett manus som misslyckas med att framställa sig som någorlunda logiskt. I stället för en barnslig beslutsamhet att aldrig ha barn, serveras vi denna gång en pojkes bistings-trauman som startskottet på en sexuell upptändning till en förbjuden frukt; en syster till den han egentligen är efter. Det blir en prydd romans utan de nästintill pornografiska scenerna från förra året. Dramatiken faller ganska platt i vad som borde vara handlingens kärna. Det förbjudna verkar inte riktigt så förbjudet.

Här instämmer jag i det Expressens Mattias Bergqvist beskriver som en repetitiv handling, utan någon vidare karaktärsutveckling i Kate Sharmas (Simone Ashley) karaktär, som innehar huvudrollen tillsammans med Jonathan Bailey. Det framstår som att Anthony Bridgerton står inför ett val utan några riktiga konsekvenser, och engagemanget från publiken blir lidande. Sidointrigerna inger dock hopp, som i potentialen med Benedict Bridgertons (Luke Thompson) konstnärsliv (vilket i och för sig faller platt), eller den spännande intrigen Portia Featherington (Polly Walker) levererar, som påminner om hennes briljanta roll i HBO-serien Rome (2005–2007).

Hade inte Familjen Bridgerton varit det fenomen det är hade jag nog aldrig vågat klicka på play knappen, och då hade jag inte heller haft anledning att rekommendera serien. Men kan man rekommendera något bara för att det är populärt? Möjligen av egenintresse. Vill man ha sann tidigt 1800-talsanda i engelsk stil bör man vända sig till Jane Austen-filmatiseringar som Emma (2020), med dess korrekta kostymer, klassikerna Sense and Sensibility (1995) och Pride and Prejudice (2005). Bryr man sig inte om en speciellt rörande handling, logik, och är redo att acceptera en fantasy med inspiration i tidigt 1800-tal är Familjen Bridgerton kanske måttligt underhållande trots allt.

Varför just Familjen Bridgerton och inte HBOs The Great med Elle Fanning i huvudrollen fångade världen med storm förblir en gåta. Den har en liknande inställning till historia som Familjen Bridgerton, men en medveten sådan, med komik och referenser till rysk litteratur och historia sammanbakade i en parodi om Katarina den stora. Kanske det är tidsepoken som resonerar? Familjen Bridgerton är i alla fall bättre än floppen Taboo från 2017, en annan historisk dramaserie som påstod sig utspelas under 1814. Både en tredje och en fjärde säsong är redan bekräftade, vilket Taboo aldrig fick (tack och lov), och det kanske inte är förvånande i och med tittarsiffrorna.

Men tillbaka till egenintresset. Min personliga förhoppning är att Familjen Bridgerton, trots sin undermåliga kvalitét, blir en inkörsport till ett intresse för åren 1789–1815 för många så att jag äntligen kan sluta vara den enda unga herren i en klunga pensionärer, och kanske, bara kanske, få uppleva en spännande romans i Jane Austen-anda.

Text: G. V. Rindborg