Being Funny In A Foreign Language

The 1975

I vanlig ordning inleder The 1975 det nya albumet med sitt sedvanliga självbetitlade intro, där sångaren och frontmannen Matty Healy denna gång upprepar ”I’m sorry if you’re living and you’re seventeen” över en svällande ljudbild. Citatet representerar bandets nuvarande status som vuxna popstjärnor och hur de väljer att blicka tillbaka på deras ungdom och tidigare karriär för reflektion.

Medlemmarna som nu är i 30-årsåldern verkar ha mognat till på senaste tiden. Speciellt gitarristen Adam Hann som blivit pappa och Healy som numera klär sig som en professor i litteratur samtidigt som han återhämtar sig efter ett intensivt drogberoende, som han hänvisar till i första singeln Part Of The Band, där han nämner att han varit nykter i “1400 days and nine hours and sixteen minutes” för att vara exakt. Alla band har ett album i deras karriär som beskrivs som ”moget” eller ”finslipat” och efter ett flertal intressanta singlar pekade allt på att Being Funny In A Foreign Language skulle vara just det albumet.

Soundet är visserligen finslipat, tack vare hjälp från stjärnproducenten Jack Antonoff som skiner igenom på plattans mest poppiga-stunder, men Being Funny In A Foreign Language strävar också efter att vara både reflekterande och avskalad. Part Of The Band låter ljudmässigt inspirerat av The Velvet Underground, vilket smälter ihop perfekt med Healys komiska text om “Vaccinista tote bag chic baristas” och om han faktiskt är “ironically woke?” eller en “post-coke, average, skinny bloke”? Men kort därpå följer låten Oh Caroline, som helt enkelt kan beskrivas som en 80-talsklyscha. Man skulle även kunna kalla det för bootleg Peter Gabriel eller ja, det går egentligen att jämföra med vilken känd artist som helst från samma årtionde. Oh Caroline låter även som Somebody Else, om den faktiskt gjordes på 80-talet. Resultatet känns mundant och medelmåttigt i jämförelse mot kvaliteten som resterande låtar uppnår.

Kontrasten mellan de avskalade och maxade ljudbilderna gör sig dock mycket bättre andra gånger. I’m In Love With You glittrar med sina 80-talssyntar i refrängen som blöder över perfekt till en mer avskalad och känslosam stämning på All I Need To Hear. Influenserna låter mindre krystade och har ett slags finess som inte går att höra i tidigare låtar. I en intervju med Pitchfork erkänner sångaren att vägen till slutresultatet var allt annat än enkel. I början av själva skapandet av albumet var producenten BJ Burton (som bland annat jobbat med Kanye West och Bon Iver) involverad. Enligt Healy så krockade deras skapandeprocesser vilket resulterade i att Burton ersattes av Antonoff – som på papper ändå känns som den perfekta matchningen till Healy och medproducenten tillika trummisen George Daniel. Bleachers-frontmannen är minst lika besatt av att försöka återskapa hans musikaliska idolers bästa verk för den nutida generationen, som Healy (är inte egentligen Antonoff bara en wannabe-Bruce Springsteen och Matty Healy en wannabe-Morrissey?). Att bandet därför anlitade branschens största musiknörd av storslagen romantiserad 80-talspop för att producera vad som slutligen blev deras mest avskalade och korta platta, är definitivt ironiskt.

Enligt Healy ville bandet fokusera på hur de spelar tillsammans istället för att lösa allt med en dator: “Anyone can make something with technology, but we’ve been a band for 20 years – it isn’t algorithmic”. Man kan definitivt höra detta på låtar som Human Too och Wintering men om de faktiskt följer dessa regler fullt ut är tveksamt. Happiness är i kontrast soniskt maxad med samples, gitarrsolon och massa olika trummor. Trots att det är en höjdpunkt på skivan blir det oklart för lyssnaren när soundet ständigt pendlar mellan minimalism och maximalism.

Slutspurten av albumet når ännu en höjdpunkt på spåret About You, en duett mellan Healy och Carly Holt, som är gift med gitarristen Adam Hann. “Do you think I have forgotten, About you?” upprepar Healy och Holt lågmält över en brusig och monoton ljudbild som bygger och bygger utan någon slags upplösning. Utan skämt eller smarta rim lyckas duetten skapa en av plattans mest uppriktiga stunder, som nästan obemärkt flyger förbi. Det är första gången på Being Funny In A Foreign Language som Healy fullständigt struntar i att fånga lyssnarens uppmärksamhet – antingen vet han att du lyssnar, eller så bryr han sig inte längre. Så mycket av texterna kretsar kring hans sökande efter uppriktighet. Vare sig det är i hans fantasi och ego på Part Of The Band, hans glädje på Happiness eller hans kärlek på I’m In Love With You så verkar det som att han slutligen slutar att ifrågasätta sina känslor, och finner en plats där dessa klyschigt smöriga känslor känns acceptabla istället för cringe.

För några år sedan hade Healy troligtvis vrålat och skrikit om hur internet förstör våra liv eller om några andra kontemporära samhällsproblem, så som bandet gjort på tidigare album. Istället nöjer han sig denna gång med att glida igenom en låt utan att nå några enorma känslomässiga toppar. Tidigare har bandet siktat mot stjärnorna och strävat efter att beskriva, gestalta och tonsätta varje nyans av den postmoderna existensen. I jämförelse så strävar inte Being Funny In A Foreign Language efter samma sak, utan känner sig bekväm med att formulera ett par väluttänkta tankar om hur tufft det är att vara ung och hur jobbigt det kan vara när man är kär. Som man brukar säga, sikta mot stjärnorna så träffar du molnen. Denna gång når de inte riktigt stjärnorna men hittar en trygg, välförtjänt plats nånstans uppe i stratosfären.