Svårt att se att någon lämnas helt oberörd av den blixtrande kemin
Clio Barnard, den brittiska filmregissören som gjorde avtryck i filmvärlden med den nattsvartsrealistiska The Selfish Giant, har med bioaktuella Ali & Ava återbesökt arbetarklassens England. Denna gång i något lättare tappning. Filmens handling placerar oss mitt i vardagen hos två människor i medelåldern, Ali och Ava. Förutom att de bor i samma engelska stad verkar de också ha gemensamt en något tilltrasslad familjesituation och en del personligt bagage att dras med. Ali är nyligen separerad från sin fru efter att hon drabbats av ett missfall. Ava är nybliven änka och bor tillsammans med sina två vuxna barn som har olika pappor. När de möts på den skola där Ava jobbar som elevassistent visar det sig däremot att de, bagaget till trots, är vidöppna för varandra.
Det är mycket i Ali & Ava som är lätt att känna igen. De brittiska tegelhusmiljöerna med klass och kulturella motsättningar i fokus har skildrats i åtskilliga filmer tillhörande den brittiska socialrealistiska traditionen, med företrädare som Ken Loach, Mike Leigh och Andrea Arnold. Berättelsen om två åldrade och emotionellt tilltufsade människor som finner varandra emot alla odds är inte heller något som känns helt nytt. Därför störs jag i början lite av att spelplanen känns en gnutta satt och orörlig. Filmens premiss går ju nästan att gissa sig till av bara titeln. Ändå blir jag överraskat tagen av en alldeles särskild nerv och intensitet när berättelsen tar fart. Om det är något som bidrar till detta är det spelet mellan det omaka kärleksparet. Dialogen mellan Ali (Adeel Akhtar) och Ava (Claire Rushbrook) är en av filmens stora behållningar och lyckas med sin helhjärtade humor och spontanitet ta sig rakt genom rutan.
Som karaktärer är de dock ytterst olika. Ali kan till en början verka rätt tjatig vilket gör det svårt för mig att avgöra om han är skön eller bara jobbig. Först lutar jag åt det tidigare, men han växer på mig med tiden, i synnerhet när han en bit in i filmen åtminstone ger bevis på självmedvetenhet genom att proklamera ”Sometimes I just can’t switch off”. Det är också mycket tack vare Ava, den lite mer återhållsamma i paret, som Alis mer excentriska sidor får en tydlig motvikt. Förutom detta får Ali också som viktig funktion att överbrygga motsättningar mellan människor, som i en scen när han ger Ava skjuts hem och de blir överfallna av några stenkastande ungdomar. Ali lyckas lösa det hela genom att slå på en låt på bilstereon som får ungdomarna att lägga ner sina stenar och istället börja dansa. Om det låter en gnutta overkligt så är det nog för att det är det. Filmen drar trots allt mer åt feelgood än benhård realism. Detta kan vara bra att hålla i bakhuvudet när filmen lite valhänt tacklar frågor kring rasism och klass. Det utrymme som krävs för att skildra detta på ett komplext vis finns helt enkelt inte riktigt.
Scenen med bilstereon är inte den enda där musiken får en viktig funktion för filmens handling. Musiken verkligen strömmar fram på alla tänkbara vis om det så är genom Avas hörlurar på bussen, i Alis hemsnickrade studio eller när de gemensamt sjunger med till låtar på radion. Jag är inte särskilt svag för musikaler eller mycket sång i film, men annat går inte att säga än att filmens soundtrack är fantastiskt. Tillsammans med fotot, som är rörligt, kornigt och färgstarkt, gör det att filmen verkligen sätter sig i kroppen. Det låter och ser ut precis som det ska.
Som ni förstår är Ali & Ava kanske inte den mest banbrytande filmen som har gjorts. Mycket i den bygger på komponenter som är lätta att känna igen för en publik som är bekant med den brittiska filmtraditionen. Därför är risken för förutsägbarhet ständigt närvarande. Lyckligtvis nog bärs filmen upp av ett gediget hantverk och de två huvudrollsinnehavarnas livfulla prestationer. Jag har svårt att se att någon lämnas helt oberörd av den blixtrande kemin mellan Claire Rushbrook och Adeel Akhtar.
Text: Rasmus Holm
