Gjessing är ett universum att leka i
I sin läsning av Signe Gjessings Illuminationen av allt visar Selma Löfman hur gränsen mellan kropp och kosmos löses upp i en lekfull och bildrik diktning. Här tycks universum ligga inom räckhåll, samtidigt som allvaret ständigt balanseras av en trotsig, nästan barnslig lätthet.
Sedan debuten 2014 har Signe Gjessing etablerat sig som en av de mest tongivande rösterna i den danska samtidspoesin. Att läsa hennes dikter är att kliva in i en värld omgiven av en sällsam metafysisk aura, där allt flätas samman och det som finns allra längst bort plötsligt går att nå med pekfingret.
I hennes femte diktsamling, Illuminationen av allt, leker blodet kurragömma i stjärnornas ådror och hjärtan dansar apelsindans med stjärnfall. Dikterna är få – bara fjorton av bokens sidor täcks av text – men kraftfulla i sin essens. De handlar om universum och om hur världen blir till inför vår blick, men också om kroppens roll och relation till allt detta stora och avlägsna. Metaforerna är många och bilderna livfulla, som små fyrverkerier som sprakar över sidorna. Betraktelserna av universum känns ogrumlade, oförställda på ett närmast barnsligt vis:
“Stjärnor tisslar om ett eller annat hemligt som de kokar ihop, och kommer sen bort till oss […]”
“Du släpar med stjärnorna till en konsert med den tomma rymden”
“Din hud är något som stjärnrymden just tagit upp ur frysen för att det inte / fanns fler färska stjärnor”
Med universum som projektionsyta kommunicerar det mest avlägsna obehindrat med det intima och triviala. Avståndet mellan människa och kosmos upphävs, vilket gör läsningen svindelartad och intim på samma gång. Samtidigt finns små stråk av tvivel i dikterna: är alla gränser verkligen överskridna? Ibland anar man en respekt inför – eller åtminstone ett konstaterande av – en i universum inbyggd begränsning av denna kosmiska upplösning:
“[…] du törs inte avbryta och fråga universum om vi får springa fritt igenom det.”
Här formuleras ett ifrågasättande av i vilken utsträckning människan egentligen har tillgång till universum. Vad är då diktjagets känsla inför detta tvivel? Besvikelse? Snarare likgiltighet, en närapå blaséartad inställning: det är som det är. Rösten är stundtals trotsig, lite som ett barns, och behåller sin genuinitet trots de ofta snabba bildväxlingarna. Resultatet är en dynamisk och underhållande läsning.
Lekfullheten präglar hela diktsamlingen: den sprudlar över sidorna och framträder såväl i språkbehandlingen som i själva diktens kärna. Särskilt tydlig är den i de passager som anknyter till den onåbara kärleken, som om leken vore en strategi att tillgripa i syfte att finna ett vettigt förhållningssätt:
“Stjärnrymden ska inte pilla på mina hjärtslag! Det kan gå galet. / Stjärnor skejtar upp till dem och gör tricks.”
Och:
“Mina blodådror har över huvud taget inte varit i universums minibar sen / ditt hjärta på flaska välte ut över alltsammans.”
Liksom i debuten, Ut i det o-lösa, finns här likheter med Edith Södergran. Dessa består främst i den metafysiska och visionära tematiken, där stjärnorna som bild är återkommande och individen ofta sätts i relation till något större. Gjessings diktning är hetsigare och modernare i sitt uttryck, men bildspråket rör sig mellan det kosmiska och det naturnära på ett snarlikt sätt.
Sammantaget är detta en diktsamling som talar allvar och leker med läsaren på samma gång. Universum hjular i mitt hjärta, lyder en rad, och hjular gör hela verket, både in i läsaren och utåt, bortåt, mot något större.
