Queer sorg kolliderar med traditioner i All Shall Be Well
Cinema Queer är igång och, från att ha varit en liten kortfilmsklubb, har festivalen under sina 15 levnadsår vuxit till att bli Sveriges största internationella HBTQI-festival, samt en av Europas största queerfilmfestivaler. Under veckan intar över hundra verk inom performance, konst och film scener runtom Stockholm i syfte att lyfta queera berättelser. I en samtid präglad av ökade hot mot HBTQI-personers fri- och rättigheter är festivalen viktigare än någonsin: en plats för synlighet, motstånd och gemenskap.
Jag hoppar på den röda linjen efter jobbet och beger mig mot Bio Aspen för att se Ray Yeungs prisbelönade film All Shall Be Well, följt av Deepak Rauniyars Pooja, Sir. Det är första gången jag besöker Cinema Queer och jag har ingen aning om hur högt trycket kommer att vara, men precis som invigningen i måndags visar det sig att den första visningen är helt slutsåld. Entusiastiska biobesökare ramlar in en efter en, vilka formar en lång kö som sträcker sig utanför entrén. I den rödklädda och gemytliga foajén är stämningen både varm och pirrig, något som fångar festivalens puls. Allra sist in går jag och sätter mig i den fullsmockade biosalongen, och filmen drar igång.
Det kantonesiska dramat All Shall Be Well följer det äldre lesbiska paret Pat (Maggie Li Lin Lin) och Angie (Patra Au) som levt tillsammans i sin lägenhet i Hong Kong under de senaste 30 åren. Deras vardag består av stillsamma promenader, turer till marknaden och besök i en blomsterbutik som drivs av ett annat lesbiskt par. En kväll efter att de har firat månfesten med Pats familj vänds Angies liv plötsligt upp och ner, då Pat oväntat går bort.
Filmen målar upp ett tomrum som hennes livspartner lämnat, men framhäver även den juridiska, spirituella, kulturella och sociala konfrontationen hon står inför. Eftersom Pat inte lämnat ett giltigt testamente, och samkönade par inte erkänns i Hong Kong, går hennes tillgångar till närmsta levande släkting. Den närmast levande släktingen är Pats bror och hans familj, vilka, i kontrast till Pat och Angie, kämpar ekonomiskt i ett samhälle präglat av bostadsbrist och höga levnadskostnader.
Angies plats i familjen är inte längre självklar, och i och med att lägenheten stod i Pats namn, riskerar hon att tvingas flytta. Plötsligt överskuggas Angies röst, och så även Pats önskningar, av broderns familj, vilket understryker den maktobalans som påverkar samkönade relationer i traditionella familjesystem. De kantonesiska dödsritualerna, som i vanliga fall fungerar som en kulturell utgångspunkt för att sorgearbeta, blir snarare en emotionell konfliktzon som blottlägger osynliggörandet av Angies sorg.
Genom en lågmäld och avskalad berättarstil fångar filmen Angies erfarenheter som homosexuell kvinna tillsammans med hennes inre kamp, men också hur förlusten omvandlar relationer och den kollektiva sorgeprocessen. Frånvaron av musik i kombination med de nästan färglösa miljöerna förstärker den emotionella tyngd filmen bär. Förutom att vara en väldigt gripande film om kärlek framhäver filmen en slagkraftig kritik av den strukturella utsattheten i relation till ålder, klass och queerhet, som särskilt uppstår när social marginalisering tillåts stå över individens mänskliga värde.
När eftertexterna rullar bryts tystnaden av dämpade snyftningar i mörkret, och kvar lämnas jag med en existentiell ångest, påmind om sorgens kroppsliga förankring. Efter en tid genomsyrad av väldigt oväntade sorgeprocesser har jag hoppat mellan plats, tid och känslor med upprivna sår som aldrig fått chansen att läka. Kanske finns det någonting meningsfullt i det som knyter an till filmen – att sorgen, eller snarare döden, blir en spegel, vilken belyser det förflutna och det som dröjer sig kvar, men också förskjuter konturerna av ens tidigare jag.
