Brännande konflikter och queert motstånd i Pooja, Sir
För några år sedan skrev jag en masteruppsats om Deepak Rauniyars White Sun (2016), vilket ledde till att han kontaktade mig i samband med att en nepalesisk publikation ville skriva en artikel om uppsatsen. Vi hördes av igen i vintras då hans nya film, Pooja, Sir, skulle visas på Göteborgs filmfestival, men i och med att jag inte kunde gå nämnde han möjligheterna att försöka visa den på andra ställen i Sverige. Det är därför jag med spänning under festivalen Cinema Queer slår mig ner igen framför Bio Aspens stora bioduk efter visningen av All Shall Be Well.
Rauniyars kriminaldrama följer detektiven Pooja Thapa (Asha Magrati) som skickas från Kathmandu till Rajagunj i södra Nepal för att utreda kidnappningen av två unga pojkar. Under utredningen dras hon in i en komplex väv av sociala spänningar, dolda maktspel och kulturella konflikter. Samtidigt kämpar hon med sin egen queera identitet, både privat och i sin yrkesroll, mot de konservativa och heteropatriarkala normer som präglar den nepalesiska samhällsstrukturen. Likt hans tidigare filmer skildrar Rauniyar realiteterna av social marginalisering i flera skikt, där subtila gester och symboler belyser hur socialpolitiska identiteter korsar och överlappar varandra i vardagliga situationer.
Genom att använda förgrundselement skapar fotot en klaustrofobisk känsla av att vara övervakad, vilket förstärker den dubbla medvetenhet som Pooja upplever i egenskap av att både vara en del av maktapparaten och hotas av samma strukturer. Genomskärningarna mellan marginaliserade narrativ tydliggörs framförallt i dialogerna mellan Pooja och hennes kollega Mamata (Nikita Chandak). När Mamata (som tillhör den marginaliserade gruppen Madhesi) lyfter Poojas privilegier i relation till kast, etnicitet och språk poängterar filmen värdet av samtalets betydelse som verktyg för att vidga perspektiv och synliggöra maktdynamiker. Det intersektionella perspektivet på kvinnors berättelser är en av filmens styrkor.
En annan styrka filmen besitter är dess subtila symbolik. Kulturella symboler är ständigt närvarande, såsom den nepalesiska flaggan, religiösa motiv eller porträtt av forna monarker som exempelvis grundaren av det moderna Nepal, Prithvi Narayan Shah. Symbolerna bär på en stor nationell stolthet, men genom Poojas blick speglas också den systematiska marginaliseringen som Madhesi-befolkningen, liksom queera personer, fortfarande utsätts för. Platsen träder fram genom minnesmärken som det vackra templet Jānakī Mandir och genom Mithila-konst, en traditionell konstform utförd av kvinnor i regionen för att framföra sina narrativ. Just detta genomsyrar också filmens tema.
Filmen är inspirerad av den tredje vågen av Madhesi-protester, vilka ägde rum 2015 som en reaktion på Nepals nya konstitution och decennier av politisk, ekonomisk och kulturell diskriminering av Madhesi-folket i Terai-regionen. Inledningsvis ekar protesterna i bakgrunden, men allt eftersom narrativet utvecklas tränger sig konflikten allt närmare och blottlägger den kollektiva och personliga kampen om erkännande och värdighet. I en scen ser Pooja ett verkligt videoklipp där premiärminister KP Sharma Oli kallar Madhesi-parlamentariker för “ruttna mangos”, något som suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet.
Nepal har sedan, i synnerhet, andra halvan av 1900-talet präglats av politiska och sociala uppror. Den 8 september 2025 inleddes protesterna som kom att kallas ”Gen Z revolutionen”, i vilken unga mobiliserade sig mot korruption, nepotism och begränsningarna av demokratiska uttrycksmedel som sociala medier. Det som började som fredliga protester tog en hastig vändning när säkerhetsstyrkor svarade demonstranterna med våld och skarp ammunition, vilket skördade 19 människoliv. Våldet eskalerade dagen därpå, och över 70 människor dödades och tusentals skadades. Under dagen avgick premiärminister Oli, och kort därefter utsågs Sushila Karki som landets första kvinnliga premiärminister i ett interimistiskt styre.
Pooja, Sir är därför en väldigt aktuell film som lyfter viktiga perspektiv, vilka väver samman historia och samtid, särskilt gällande identitet, rättvisa och inkludering. Genom bioduken reflekteras på så sätt spänningen mellan tradition och förändring, samtidigt som den framhäver samtidens utmaningar och påminner om konstens roll i samhällsutvecklingen.
