Publiken stjäl showen när PinkPantheress gör Sverigedebut
Solen har precis gått ner på festivalens sista kväll. Stämningen är lycklig och folk verkar mer avslappnade och festsugna än de tidigare två dagarna. I folkhavet vid Linné-scenen trängs jag i väntan på PinkPantheress och två gånger börjar publiken ropa hennes namn synkroniserat. De kondomer som RFSU delat ut på området har blåsts upp till ballonger som kastas från sida till sida över folkvimlet. Det började bara med ett lågt brus men publiken plockade skiftet i frekvensen och börjar skrika hejdlöst efter den brittiska sångerskan.
Färgglada bilder flimrar förbi på den stora skärmen, ett rörligt kollage som för tankarna till ett 2000-talsromcom-intro. De tecknade bilderna är färgglada och bubbliga, scenen glittrar och PinkPantheress kliver ut en outfit direkt ut ur Y2K-tiden. Romeo börjar spelas i högtalarna och publiken drar igång. Ljudet är brusigt och grötigt, vilket känns synd. Från där jag står kan man knappt urskilja orden hon sjunger. Det märks redan här hur hängivna hennes fanskara är, det undermåliga ljudet verkar inte störa dem det minsta. “Thank you”, skrattar hon in i micken, “It’s my first time in Sweden”. Vi får en ordentlig hälsning och tusentals mobiltelefoner framför mig åker upp i raketfart till hitlåten Illegal.
Konserten är en gemensam insats av PinkPantheress och fansen som uppträder lika mycket. Det finns en glädje i publiken som är förtrollande och under tälttaket känns detta mer som en klubb än en konsert. Väldigt tidigt säger hon “This is one of the best crowds ever” och komplimangerna fortsätter under hela spelningen. Under kvällen får vi höra låtar som Girl like me, Noises och Stateside. Det är ett ovanligt och lyxigt möte med den brittiska sångerskan, mellanpratet är lekfullt och närvarande. Även fast hon behöver göra oerhört lite för att publiken ska bryta ut i extas så känner jag ändå att hon försöker. Hon erkänner under konserten att hon inte kan höra sig själv när hon sjunger och utöver det avslappnande mellanpratat känns hon ganska försiktig som liveartist.
Några minuter under kvällen försvinner hon från scenen och en dj spelar en klubbremix av Lykke Lis I follow rivers. Även om stämningen är festlig ligger det något väldigt kaosartat i luften. Publiken i Linné-tältet tar onekligen priset för festivalens mest lyriska publik, men det kan också bero på att det verkar som att folk verkligen vill festa. Det spelar inte jättestor roll vad som spelas, då det längst fram skapas en moshpit till en av hennes lugnare låtar Pain. “This song doesn’t even have a drop but you’re moshpitting”, fnittrar hon i förvånan. Jag är kluven mellan känslan av att det å ena sidan känns lite slarvigt och rörigt, men å andra sidan det faktum att detta är den gladaste publiken jag sett på hela festivalen. Ändå känner jag lite att just denna konsert inte var en stark musikalisk upplevelse utan mer en hype kring att höra vissa virala låtar live. Mot slutet av kvällen spelar hon bland annat Break it off och Boy’s a liar Pt. 2, där publiken tar över micken och levererar Ice Spices rap utantill. Regnet börjar falla i tunga droppar utanför tältet och stämningen är svettig på dansgolvet. PinkPantheress överöser publiken med kärlek och publiken gör samma sak tillbaka till henne. Det blir ett fint möte och en fest mer än något annat.
