Porter Robinsons Smile! 😀 är som en sockerkick, där första halvan representerar ett kortlivat euforiskt rus, och den andra den långa vägen ned till botten. Det senaste albumet ställer sig i stor kontrast till artistens förra album Nurture, som var en efterlängtade comeback efter en sju år lång kreativ svacka. Framför allt visade Robinson ett förvånande känslomässigt djup på projektet, ett sådant som sällan skådats så tydligt innan i EDM-genren. Till varma och euforiska syntar sjöng han om sin inre kamp mot psykisk ohälsa, och hur han slutligen lyckades övervinna den. De första spåren på Smile! 😀 plockar upp där Nurture slutar, men denna gång är musiken inte lika allvarlig och introspektiv. Istället är den livlig och lekfull med en artist som skiner i ljuset av att känna sig mer befriad.
På öppnaren Knock Yourself Out XD märks det direkt att musiken är mer poppig och skojig. “Wouldn’t know how to brush my teeth / Without asking my team”, sjunger Robinson till en barnsligt trallvänlig syntslinga samtidigt som han gör narr av den ytliga fasaden hos artister. På Russian Roulette fortsätter han med samma kritik och klappar sig själv på axeln och säger: “Pitchfork reports, they’re calling me, their words, the big new thing”. Robinson är besatt av denna typ av paradox på Smile! 😀, där han både kritiserar någon för sin ytlighet, men samtidigt faller för den själv.
Ibland blir dock sådana påpekanden lite väl smöriga, som i andra versen av Russian Roulette då han sjunger: “A bad guy just died / They’re making memes about it / Nothing matters now”. I dessa stunder känns det mer som att Robinson bara radar upp människans bisarra apatiska beteende utan att kommentera det. Stunderna som fungerar bäst på Smile! 😀 är när Robinson lyckas undvika sin sentimentalitet som kämpar hårt för att hitta en bekväm plats på albumet. Samhällskritiken ingjuts mellan korta sockriga rus och alldeles för melankoliska låtar. Tyvärr påminner just dessa tankegångar om de Jaden Smith hånades för i sociala medier när han i en radiointervju ställde frågan: “Can we talk about the political and economical state of the world right now?”.
När Robinson undviker denna fallgrop når han höga höjder. På Kitsune Maison Freestyle smälter han samman en autotunad rap med ett dunkande elektroniskt och prasslande beat. Cheerleader är ännu en höjdpunkt som blandar ett flertal populära genrer som EDM och pop punk till ett underhållande och uppfriskande resultat.
På ett känslomässigt plan är det svårt att knyta an till musiken och tematiken på Smile! 😀. Även om det finns stunder då Porter Robinson uppvisar samma känslomässiga djup som på Nurture är helheten lite mer oslipad och han verkar osäker på vad budskapet ska vara. På den avslutande låten Everything To Me vaggas lyssnaren till dova trummor och milda strängar in i en sista sentimental slutkläm. Det går inte att förneka hur vacker musiken är, både instrumentationen och produktionen lämpar sig väl till det Robinson försöker att säga. Enda problemet är att det han säger inte är särskilt intressant.
