Porösa stenar

Jag befann mig på stormarknaden och drog min kundvagn framför mig som ett ok; på jakt efter något jag kunde värma i micron eller tillaga på enklast möjliga vis. Egentligen visste jag inte vad jag var ute efter; på pin kiv la jag ner ett paket cheesandmacaroni, tomater och lite knäckebröd i vagnen. Tills jag inte orkade leta mer. Det var då jag såg henne: halvvägs till kassan stod Donatella Johansson i den andra kön.

”Nämen tjena”, undslapp jag mig. Det blonda håret vände sig i min riktning, och ansiktet övergick på ett ögonblick till glädje från förvåning.
”Erik! Det var inte igår.”

Jag hade lärt känna Donatella under gymnasiet; när vi båda gick samhällsvetenskaplig linje i en obetydlig småstad. Hon hade varit en sån där tjej som alla killar fluktade efter men som ingen egentligen fick. Efter skoltiden hade vi gått skilda vägar och aldrig hörts, och det var därför det var en sådan överraskning att se henne här.

”Och vad gör du nu då?”, frågade jag medan vi stod på parkeringen efter att betalt för våra varor.
”Jobbar på förskola.”
”Jasså, det blev precis som du trodde. Du som gillar att jobba med barn och med människor. Har du fått någon användning för matten då?”, sa jag med en blinkning.
”Inte ett dugg”, log hon tillbaka. Vi brast ut i ett gapskratt. ”Själv då?”, fortsatte hon.
”Äh, jag flummade runt ett tag på högskolan. Gick en massa A-kurser. Men till slut fick jag jobb på försäkringskassan. Efter att ha snickrat ihop en kandidat.”
”Jag som trodde du skulle gå all the way, så att säga. Typ bli högt uppsatt jurist eller läkare eller nåt. Inte för att det är något fel med att jobba på FK.”
”Va? Hur kunde du tro det?”
”Du kändes så fokuserad. Duktig i skolan liksom.”
”Nej, jag tror det är du som har gjort en felaktig bedömning. Om jag ska vara ärlig så var jag som bäst en medelmåttig student; både under gymnasietiden och därefter.”
”Haha, ja som du vill.”
”Men du. Det var verkligen kul att ses! Vi borde göra det här igen på något vis”, sa hon och gestikulerade med händerna.
”Inte mig emot.” Ett litet pirr stack till innanför bröstet på mig.
”Jag kan väl ta dina kontaktuppgifter så hörs vi.”

Och det gjorde vi. Hon ringde några dagar senare och vi planerade in en fika; en träff som blev till fler träffar som avlöste varandra. Till slut visste jag inte vad det var vi hade, om det var en vänskapsrelation eller något djupare. Donatella hade haft en rad struliga förhållande och nu var hon frånskild efter den senaste mannen. ”Det var väl lika bra att det tog slut kan jag väl säga”, muttrade hon en kväll. ”Förresten vill du fylla på mitt vinglas? Jag får huvudvärk bara av att tänka på det.”

”Vi ska inte ta och åka i väg någon helg? Bara du och jag”, hade hon sagt vid ett tillfälle då hon ringt upp.
”Det är väl inte omöjligt. När tänker du dig?”
”Hur ser det ut om två veckor? På lördagen?”
”Jag kan kolla lite snabbt”, och så gjorde jag en betydelselös konstpaus. ”Det ska nog inte vara några problem.”
”Toppen! Kan vi ta din bil? Så kan jag planera var och hur inför resan. Och göra matsäck.”
”Låter bra det.”
”Om du kan hämta mig typ sju på morgonen. Så har vi hela dagen.”

”Nej men man vet ju aldrig. Människor kan ju försvinna hur som helst idag.”

Jag hade gjort i ordning det jag kunde de följande dagarna inför: dammsugit bilen, plockat fram finkläder och köpt blommor. Kvällen innan SMS:ade jag Donatella för att kolla läget och se vart hon planerat att vi skulle åka. ”En bit ut på landet”, hade hon svarat. Mer framgick inte.

Lördagsmorgon körde jag ut min Toyota Yarris från garaget och rattade iväg mot Donatellas lägenhet, som låg på andra sidan staden i en förort. Hon hade en hyresrätt i ett ganska sjaskigt område, och hade jag inte haft umgänge med henne hade jag aldrig befunnit mig där. Jag parkerade på en avfart utanför lägenheten och drog ut nyckeln ur tändningen i väntan på att hon skulle komma ner. Det var ingen idé att stressa. Tjugo minuter över sju dök hon upp i en vinröd klänning bärandes en stor träkorg.

”Du kom trots allt”, sa jag och log pillemariskt mot henne när hon öppnade bildörren.
”Ja det är klart. Hade jag sagt något annat?”
”Nej men man vet ju aldrig. Människor kan ju försvinna hur som helst idag”, svarade jag medan jag startade bilen och körde iväg. ”Du dom här är till dig förresten”, sa jag och räckte fram blombuketten jag hade köpt.
”Det hade du verkligen inte behövt.”
”Nej, jag vet. Men jag ville.” Så log jag mitt varmaste leende och mötte hennes blick i ett försök att överföra andemeningen i min handling. Hon mötte den inte. Istället satte jag i bilnyckeln i tändningen och snart hördes ett välbekant brummande.

Lika snart som jag tryckt gasen i botten, befann vi oss ute på en landsväg medan Donatella dirigerade mig. Himlen ovan var glasklar och solen låg på.

”Vad härligt det ska bli att komma ut”, sa Donatella efter ett tag. ”Det här kommer bli så kul! Dessutom har jag förberett en hel del gott till senare.”
”Det blir kul det här. Bara du och jag.”

Efter ett tag befann vi oss vid ett litet bergsområde intill en liten udde. Nerifrån kunde man se ut mot sjön som övergick i ett oändligt blått. Vid foten fanns en mindre parkeringsplats där man kunde ställa bilen. Efter att ha parkerat och släckt motorn gick vi båda ur fordonet och tog oss upp längs en
slingrande stig upp mot bergstoppen.

”Säg till om jag ska bära något?”, sa jag gentlemannamässigt.
”Det är nog lugnt. Jag klarar mig den här gången.”
”Jag tvivlar inte på det.”

Till slut befann vi oss på toppen av berget. Där uppifrån kunde man se ut över den lilla sjön och det kändes som att den bara fortsatte och fortsatte ut till oändligheten. Den blå himlen gjorde sitt för att skapa bilden av något pittoreskt. Som att vi befann oss inne i ett exotiskt vykort. Runtomkring låg en massa porösa stenar som täckte marken där vi stod.

”Wow måste jag säga”, var det första jag fick ur mig medan jag blickade ut.
”Eller hur. Visst valde jag rätt ställe för en picknick?”
”Inga invändningar.”

Ur den lilla korgen plockade Donatella fram en filt som hon bredde ut som underlag att sitta på.

”Varsågod”, sa hon demonstrativt och jag satte mig lydigt ner bredvid henne.

Hon började metodiskt plocka ut innehållet från korgen; en karaff med saft och muggar, baguetter med skinka och ost, ett par äpplen och päron.

”Det här blir ju en riktig festmåltid.”
”Visst blir det”, sa hon och blinkade med ena ögat. ”Dessutom har jag efterrätt. Och det blir kaffe på maten.”
”Två tummar upp!”

”Plötsligt kände jag en vrede fara genom min kropp; som att hundra kilo hat ville ut på en och samma gång.”

Vi högg in och tog för oss av saften, äpplena, päronen och baguetterna som om det inte fanns någon morgondag. Medan vi satt och mumsade så tittade vi ut mot sjön och riktigt njöt av utsikten. Strax efter att vi var klara tog Donatella upp en bakform och därunder gömde sig en citronpaj. Hon plockade fram två muggar och hällde upp kaffe ur en termos. När jag satt där kom det där pirret tillbaka i bröstet. Det var nu det var dags för mig att avslöja mina känslor.

”Du Donatella…”
”Mmm”
”Det är något jag har velat berätta för dig en längre tid. ”Jag gjorde en konstpaus. ”Alltså jag har alltid tyckt väldigt mycket om dig. Mer än bara vänskapligt. Du är så vacker liksom…” Jag kände hur det där pirret började kännas olidligt innanför bröstet. Jag ville bara veta vad hon egentligen
tyckte. Så såg jag att hon fick något sorgligt i blicken.
”Men Erik… Alltså du är en fin vän men…”

Plötsligt kände jag en vrede fara genom min kropp; som att hundra kilo hat ville ut på en och samma gång. Och stenarna som låg under oss var så porösa och så nära där vi satt…

En halvtimme senare befann jag mig i bilen igen. Allt hade gått så fort och jag hade egentligen inte hunnit tänka efter. Jag backade ut från parkeringsplatsen och körde ut mot landsvägen. Efter att ha virrat runt ett tag hittade jag äntligen tillbaka till staden och parkerade utanför mitt lägenhetskomplex. Jag var hemma igen, men mina kläder var så där lagom missfärgade i rött. När jag gick genom trapphuset var jag orolig att någon skulle gå förbi och börja undra, men som tur var det ingen som dök upp. När jag kom in i lägenheten stupade jag i säng och blev liggandes tills det blev morgon igen.

”Erik hur går det egentligen?”, min chef Camilla tittade oroligt på mig där jag satt framför min dator med frånvarande blick. Jag hade glömt att ta av mig headsetet och stirrade in i en nedsläckt skärm. Camilla var en kvinna i övre medelåldern som jobbat många år på myndigheten, och som vid det här laget nästan var en institution på vår avdelning. ”Jag ser att du inte mår bra, har
det hänt något?”

Jag fokuserade min blick på henne där hon stod en halvmeter ifrån mig. Kände att jag akut behövde komma på en ursäkt, men visste inte vad jag skulle säga.

”Det är inget egentligen. Har bara varit mycket privat den senaste tiden. Om du fattar vad jag menar?”
”Jag förstår, du berättar det du vill berätta för mig. Men du tänk på en sak: det är extra viktigt att ta fler pauser när du är på jobbet. Det kommer leda till en bättre arbetsmiljö för oss alla. I slutändan”, sa hon och log. Hon var helt enkelt klok som en uggla, tänkte jag bittert.
”Ja, jag ska försöka tänka på det i fortsättningen”, och så log jag också. Brett.

Plötsligt befann jag mig uppe på berget. Jag vadade runt bland stenarna där uppe utan att veta vart jag var på väg. Och så såg jag Donatellas kropp och ansikte ligga i mitten; hon var på väg att kravla sig upp. Hennes ansikte var alldeles blodigt, kroppen som en massaker. Jag backade långsamt. Backade och föll…

Jag vaknade upp i min säng alldeles kallsvettig. Sovrummet var nedsläckt och till slut kände jag mig tvungen att tända upp. Rastlöst gick jag runt utan att kunna varva ner; jag såg ut genom fönstret ner mot en tom lekplats.

Jag hade båda händerna på ratten och manövrerade långsamt min Toyota Yarris. Jag befann mig ute på landsvägen, på samma ställe där jag hade åkt med Donatella. Om det så hängde på mitt liv kunde jag inte minnas vart det var vi hade kört av och jag försökte febrilt hitta rätt avfart. Jag körde fram
och tillbaka utan att hitta något spår av den väg vi åkt in i. Till slut vände jag och körde tillbaka mot staden. Jag kunde väl inte ha inbillat mig allting, tänkte jag för mig själv medan jag körde.

”Det verkar som att du blivit lite mer fokuserad sen sist. Det är ju jättebra”, Camilla stod framför mig i fikarummet medan jag fyllde på med ännu en Café Latte. Jag visste inte vad jag skulle göra med hennes små kommentarer och hennes vidriga omsorg; förstod inte alls varför hon var så mån om mitt välbefinnande? Det började bli lite irriterande.

”Ja jag gjorde väl som du sa och började lägga in lite mer pauser under dagarna”, sa jag till slut.
”Låter klokt. Tänk på att du ska orka hela arbetslivet, så det går inte att bara köra 200% hela tiden.”
”Det har du rätt i”, sa jag och tog min kaffemugg och vände mig långsamt om. ”Nu måste jag dessvärre avvika, det är en del ärenden som väntar på mig.”

Under veckan som gått hade jag tittat till hennes lägenhet på andra sidan staden. Efter att ha lyckats ta mig in genom porten kollade jag snabbt om hennes namn fanns med på anslagstavlan längst ner. När så inte var fallet började jag gå upp för varje våningsplan och läsa av brevinkasten. Inte heller
det gav något resultat. Efter att ha nått toppen så återvände jag som en besegrad viking ner och ut genom ytterdörren. Nu låg jag istället hemma och stirrade upp i taket. Eller rättare sagt, jag gjorde ingenting. Till slut reste jag mig upp och gick fram mot fönstret; nedanför såg jag lekplatsen som i dagsläget befolkades av små individer och deras målsmän. Från min position såg det mer ut som en myrstack med mikroskopiska insekter som kravlade runt i en ödelagd krater.

Drömmarna hade återkommit; gång på gång. Jag kunde se hur Donatella låg i ett hav av porösa stenar. Hennes ansikte var lika vackert som alltid, men hånleende.

”Vad är det egentligen du försöker säga mig”, kunde jag utbrista när jag stod tätt framför henne. Ibland log hon gåtfullt, ibland hörde jag små kvävda meningar komma ur hennes mun:
”Jag… vill ha dig… för mig själv. Fattar du inte det. Är du dum eller?” Eller det var iallafall vad jag trodde att jag hörde. Varje gång dom där orden kom krypande ur hennes mun kände jag ett så oerhört obehag att jag till slut vaknade skrikandes. Sen så kunde jag aldrig somna om den natten.

På jobbet hade jag i princip isolerat mig. Jag höll till i mitt hörn och fokuserade på mina arbetsuppgifter; all min interaktion med andra hade reducerats till ett minimum och måltiderna intogs vid skrivbordet. När Camilla gjorde sina närmanden gav jag bara korthuggna svar som inte avslöjade något. Till slut försvann hon snopet, som en bryskt avvisad hundvalp.

”Erik?! Det var inte igår direkt. Hur är det? Vad gör du nuförtiden?” Jocke hade svarat förvånat efter fem signaler. Vi var klasskamrater under gymnasietiden och jag hade hittat hans kontaktuppgifter via några enkla klick på en sökmotor.
”Jomen det är fint. Jobbar på försäkringskassan nuförtiden.”
”Åfan. Intressant”, svarade han utan någon större övertygelse.
”Själv då?”
”Hantverkare faktiskt. Inom rörmokeri. Startade min firma för några år sedan, och sedan dess har det rullat på kan man säga. Så det är mig du får ringa när toaletten svämmar över.”
”Haha. Det ska jag lägga på minnet…” En tystnad la sig mellan oss.
”Varför ringer du förresten?”, sa han till slut.
”Jo… kommer du ihåg att det gick en tjej som hette Donatella Johansson i vår klass?”, vräkte jag ur mig.
”Donatella? Nej det kan jag inte minnas? Ingen från parallellklassen?”
”Nej hon gick i vår klass. Långt blont hår. Snygg!”
Jag hörde hur han kliade sig i håret på andra sidan: ”Faktiskt inte. Det säger mig ingenting. Det finns ju i och för sig många söta tjejer, men jag har svårt att hålla reda på dom alla”, sa han med ett kluckande skratt. ”Men så har jag väl alltid haft taskigt minne. Dig kommer jag dock ihåg!”
”Ja det var väl för väl det.” Vi pratade vidare om tiden som varit och vad som hänt med alla klasskamrater och lärare. Till slut tackade jag för samtalet och la på.

Det hade inte gett någonting. Inte ens en gammal klasskamrat kunde placera Donatella; men så var Jocke inte den skarpaste kniven i lådan. Jag kastade mobilen på sängen, som en smutsig strumpa. Jag suckade djupt och gick fram till fönstret. Ett starkt eftermiddagsljus sken in och nedtill såg jag samma gamla lekplats som alltid. Nu var det bara ett fåtal barn som var ute och lekte,
och ovanför sträckte sig en marinblå himmel. Till slut orkade jag inte stå där och stirra mer; jag vände mig om och gick tillbaka genom lägenheten. Kanske var det dags att äta lunch…

Text: Gabriel Wall